Förväntningar
Något som påverkar hur vi bemöter våra barn är våra örväntningar, vad vi tror att barnet kommer att göra i en viss situation. Om du örväntar dig att ditt barn samarbetar ökar du faktiskt chansen ör att ditt barn kommer att göra det, precis som att din örväntan om en konikt ökar sannolikheten ör bråk. Var ör är det så? Barn är inga tankeläsare, men våra örväntningar märks ofta i de mer subtila signaler vi sänder ut med tonfall, mimik, ordval och kroppsspråk. Dina örväntningar beror örstås även på allt du redan vet om ditt barn och hur hen brukar fungera. Fundera en stund över dina örväntningar i olika situationer, till exempel:
Hur tror du att ditt barn skulle göra om ett annat barn retas? Berätta ör en vuxen? Säga ifrån? Ge igen?
Hur tror du att ditt barn skulle hantera en svår uppgift? Be om hjälp? Kämpa på och örsöka lösa uppgiften? Ge upp?
I en situation som handlar om att lära känna nya barn, tror du att ditt barn skulle vara avvaktande? Ny ken och utforskande? Skeptisk och undvikande?
Vissa örväntningar är kopplade till kön, alltså hur tjejer respektive killar ska bete sig. Undersökningar visar att barn redan i sexårsåldern har full koll på vilka örväntningar som nns kopplade till kön och att dessa skiljer sig åt. I en intervjuundersökning med cirka 300 barn i åldrarna 4–12 år ställdes frågor om vad barnen trodde att vuxna örväntade sig av ickor respektive av pojkar. Så här svarade barnen:
Vilka förväntningar har vuxna på flickor?
● Duktiga (sköta sig, lyssna, lära sig, smarta)
● Vara na (klackskor, klänning, smink, långt hår, bikini/baddräkt)
● Inte bråka, slåss, lägga sig i
● Laga mat, städa och ta hand om småsyskon
Vilka förväntningar har vuxna på pojkar?
● Sporta och köra moped ● Duktiga (lära sig, lyssna) ● Vara starka och långa (sixpack och muskler)
● Vara coola, år bli arga och slåss
Redan när magen börjar synas startar spekulationerna. Blir det en pojke eller icka? Vi gissar och tror utifrån magens form, om bebisen sparkar mycket eller om mamman mår illa. Var ör är det egentligen så viktigt ör oss att veta?
Hjärnan gillar att örenkla eftersom det sparar energi. Ett sätt att göra det är att kategorisera och generalisera. Det gör det enklare ör oss att örstå och minskar osäkerhet eller tvetydighet. En anledning till att vi vill veta könet på bebisen i magen handlar helt enkelt om att det gör våra fantasier runt barnet tydligare: Vilka lekar kommer vi att leka tillsammans? Vilka intressen kommer jag och mitt barn att dela? Vilka kläder ska jag köpa? Allt det här (och mycket mer) kopplar vi nämligen ihop med barnets biologiska kön, så kallade könsnormer. Redan små barn bemöts olika beroende på vilket kön de har. De kläs i olika ärger, deras känslouttryck tolkas olika och de örväntas vilja leka med olika saker. Det råder knappast något tvivel ens ör en treåring som går in i en leksaksa°är om vilka leksaker som är ör pojkar eller ör ickor.
En nackdel med att vi har så tydliga örväntningar kring hur killar respektive tjejer ska vara är att alla killar eller tjejer varken kan eller vill leva upp till dessa örväntningar. Det kan leda till ifrågasättanden, utan örskap och till
och med hat. Vissa normer, till exempel kring hur en kille/ man ska vara (stark, cool) kan hindra män och pojkar från att öppna upp kring ohälsa, att söka vård eller be om hjälp, något som återspeglas i statistiken om vård ör psykiska besvär där kvinnor är överrepresenterade. Att hem och omsorg är så tydligt örknippat med tjejer/kvinnor har antagligen även betydelse ör den tydliga uppdelning av öräldraledighet och vab vi ser när ett heterosexuellt par blir öräldrar. Likaså kan vi anta att fokuset på tjejers och kvinnors utseende och kroppar hänger ihop med att tjejer och kvinnor i större utsträckning än killar och män drabbas av ätstörningar. Men det behöver inte vara så här, normers inytande går att påverka. Bland annat har det visat sig att tjejer i tonåren som under fyra till ällen ått diskutera normer kring kropp och utseende tillsammans med jämnåriga och utbildade samtalsledare löpte 77 procent mindre risk att utveckla en ätstörning under de kommande två åren än de som inte haft såna samtal.
Att ha normkoll handlar inte om att hindra killar från att leka med bilar eller tjejer från att vilja vara prinsessor. Det handlar tvärtom om att ta bort begränsningar på grund av kön, att ge både killar och tjejer er alternativ och möjligheter. Och att genom handling visa att det inte
nns något som är sämre eller bättre.