Martin Björklund: Ni som älskar raketer – tack för den nyårskvällen!
Tekla är 5,5 år. Osäker sedan födseln. Sörjer fortfarande sin ”storasyster”, bästa vän och trygghet Stella, som somnade in i höstas. Vår kvarvarande hund är stentuff i lek och fysisk träning, men livrädd för mycket annat – rullskidåkare, cyklister och långsamt körande bilar. För att inte tala om raketer. På de förstnämnda reagerar hon med skall. Exploderande raketer leder till något helt annat. ÅNGEST.
Hyperventilation, hjärtklappning och en tunga som hänger långt ut. Det värsta av allt är att hon blir okontaktbar. Verkar bara förbereda sig inför nästa smäll. Det i sig gör henne ännu ängsligare, ännu räddare.
I början var vi naiva och trodde att rädslan skulle gå att träna bort. Tro mig, vi har testat det mesta som hundexperterna föreslår. Inget har hjälpt.
Men så hittade vi lösningen. En dyr sömnmedelsspruta utskriven efter ett ännu dyrare veterinärbesök var väl investerade pengar. När det började skjutas under 2022 års sista kväll fick hon en första dos. En påfyllning några timmar senare räckte gott och Tekla lyckades för första gången sova genom nyårsnatten.
Klart vi gör kopia på det tänkte jag och hustrun inför det sista dygnet på 2023.
Problemet är att nyår i östra Mölndal verkar starta omkring 29 december. Natten till nyårsafton sköts det en sådan salva att en första ångestattack utlöstes. Ingen fara, vi hade ju sömnmedicin. Och en halvtimme senare hade hyperventilationen bytts mot orolig sömn.
Förmiddagspromenaden kring Horsikan
fungerade utmärkt på nyårsafton. Att söka gömda korvrester tillhör ändå livets bästa. Då kom knallen. Oro uppstod, korvbitar slängdes ut och med viss list kunde Tekla ändå kopplas till slut.
Sekunder senare startade smällregnet. Vem sjutton skjuter bombtårtor i dagsljus? Till vilken nytta?
Eftersom arbete väntade på nyårsdagen hade vi bestämt oss för en lugn nyår på hemmaplan i Kikås. Fisken var inhandlad och vitvinssåsen färdigställd när en ny salva drog i gång vid 17-tiden. Ångest och sömnmedicin följde.
Det var då vi insåg att det blå innehållet i sprutan aldrig skulle räcka. Särskilt inte efter en ny smatterrepris två timmar senare.
Den känsla man har för sina sjuka barn, samma känsla får man när hunden, ens bäste vän, lider. I lätt panik samlade vi ihop det viktigaste, lämnade nyårssupén i kylen och tog sikte mot smällsäkra Landvetter flygplats. På vägen dit kollade vi ändå av med svägerskan och gravt hundallergiske svågern om tillfälligt husrum. De bor i en skog, har få grannar och de lät vår hunds välbefinnande gå före svågerns. Något vi den här gången tacksamt tog emot.
I huset i skogen fann Tekla ro. På en filt, i en soffa mellan husse och matte, medan hög musik höll de farliga smällarna borta.
På ett sätt kan man säga att kvällen slutade lyckligt, men till alla er alltför tidiga raketskjutare vill jag ändå påpeka att långtifrån alla har en gravt hundallergisk svåger att fly till.