Stefan placerade ett hjärta vid Bifrostleden för att hylla sin döende vän Johan
Stefan Christensson visste inte vad han skulle ta sig till. Hans vän sedan 40 år tillbaka, Johan Kozma, var obotligt sjuk i cancer. Det rörde sig om veckor. Kanske bara dagar. – Man hanterar sådant här på så olika sätt, och jag ville bara visa kärlek, någon form av stöttning i den här svåra tiden, säger han om hjärtat han reste vid foten av Safjället.
Johan Kozma är död. En omtyckt man, mångas vän. En go pappa. En person som älskade musik, i synnerhet körsång, och som sällan kände något behov av att ta mycket plats – men som ibland också kunde vara underbart och oförsiktigt rättfram.
– Det var Johan för mig. En härlig, skönsjungande vän, som var klok, eftertänksam och underfundigt rolig. Ord var viktiga för honom och han vägde sina på våg. Förutom när han valde att inte göra det, säger Stefan Christensson och ler åt minnet.
De lärde känna varandra redan på gymnasiet 1984, och till skillnad från många bekantskaper under uppväxtåren var Johans och Stefans en som bestod. De har träffats regelbundet flera gånger varje år sedan dess, bjudit hem varandra på kalas, sjungit tillsammans i kammarkören, och – framför allt – umgåtts på de herrmiddagar som den gamla gymnasieklicken fortfarande anordnar.
Därför var Stefan en av dem som Johan ringde till i början av december för att berätta det fruktansvärda. Att behandlingen av den gallgångscancer som han drabbats av året innan, inte längre bet.
– Det är kört, sade han. Det var fruktansvärt sorgligt. Någonstans visste vi förstås vart det barkade hän, men inte hur lång tid han skulle få med oss. Det var svårt att hitta de rätta orden, säger Stefan.
Johan blev inlagd på sjukhuset, men ville tillbringa den sista tiden hemma. Där hade han sin nära vän och före detta hustru Jenny som stöd, samt sina döttrar och syskon.
– Vi försökte få till att jag skulle dit och hälsa på honom, men det fungerade inte. Han var så trött, så trött. I stället blev det sms i drivor. Sms med hjärtan i från mig, min fru, våra kompisar. ”Tänker på dig när jag vaknar, tänker på dig när jag somnar, och hundra gånger där emellan”. Vi ville att han skulle känna den där omtanken från oss.
På julafton hörde Stefan från en av Johans döttrar. Johan hade fått morfin av läkaren på grund av sina smärtor, berättade hon, men hon hade spelat upp ett ljudmeddelande från Stefan med förhoppningen att vännen, någonstans, kanske, skulle höra delar av det.
När Stefan Christensson vaknade dagen därpå, var han rådvill. Det var så mycket som han ville få sagt, men ingen möjlighet att få budskapet att nå fram.
– Jag kände att jag måste göra någonting. Hur skulle jag kunna berätta vad jag kände? Det slutade med att jag gick ut i garaget och hittade en gammal spånskiva. Jag tog fram en stor jäkla spann som jag ritade efter, för jag ville att ringarna i hjärtat skulle bli så fina som möjligt.
Hjärtat sågade han ut för hand. Till sin lycka hittade han en sprejburk med röd lackfärg. Ett stort svart J i mitten av symbolen fick representera Johan, och längs kanterna skrev han in namnen från alla i herrmiddagsgänget.
Som krona på verket placerade han en cykellampa ovanpå, som fick J:et att lysa upp.
– Min tanke var att placera skylten på slänten utanför Johans lägenhet på Hagåkersgatan. Men där fanns ingen gångbana, så jag fick vandra längs Bifrostleden tidigt den dagen, med mitt spett och mitt hjärta och borrmaskinen.
– Om han skulle orka gå upp, kunde han titta ut och se det här hjärtat och känna att det var bra. Man hanterar sådant här på så olika sätt, och jag ville bara visa kärlek, någon form av stöttning i den här svåra tiden. Att här, Johan och Jenny, här har ni. Känn min kärlek, känn vår kärlek. Vi är med er. Vi tänker på er. Rösten brister.
– Fasen, nu kom det. Det här känns fortfarande tungt.
När Stefan gick den livsfarliga promenaden från sin bil utanför Lackarebäcksrondellens Circle K-mack, och när han spettade upp en grop i marken och fäste sin skylt, för att sedan gå tillbaka till parkeringen, visste han ännu inte vad som hade hänt.
” Man hanterar sådant här på så olika sätt, och jag ville bara visa kärlek, någon form av stöttning i den här svåra tiden Stefan Christensson
Han visste inte att hans vän Johan Kozma hade somnat in tidigare samma dag.
– Jag satte mig i bilen, och då ringde en god vän. Hon berättade att Stefan, nu är det som så här, att nu lever inte Johan längre. Då bröt jag ihop. Jag blev jätteledsen. Och så sade jag att jag precis varit uppe på slänten och fäst ett hjärta där. Varpå hon säger: ”Va? Var det du?”.
Vännen hade tidigare talat med Jenny, Johans före detta fru, över telefon. Under samtalets gång såg Jenny ut genom köksfönstret och utbrast: ”Men vänta nu ... Det är någon som håller på att sätta upp ett hjärta mitt framför fönstren, precis på den äng där jag friade till Johan”.
– För många år sedan placerade hon en stor skylt där, med texten: ”Johan, vill du gifta dig med mig?” Jag hade hört historien, men visste inte att det var just där det var. Det här är helt magiskt sade hon efteråt, att du gjorde det just på juldagen och att det hamnade där.
Vad tänker du om det?
– Jag tycker att det är fint.
Det gifte sig på något vänster, just det där med att de startade sin resa där, och att ett hjärta hamnade där på slutet.
Först var tanken att ta ner hjärtat efter några dagar. Men nu har han kommit på andra tankar.
– Om någon nu åker förbi där och ser hjärtat, kanske det kan ge någon form av effekt. Att det kan bli ett budskap till någon annan på något vänster. Det skulle jag tycka om. Vi i gänget har kommit överens om att turas om med att se efter skylten och byta batteri i lampan när det behövs.
Vad tror du att Johan hade sagt om han sett hjärtat?
Stefan funderar.
– Han hade kanske lagt huvudet på sned och sagt: ”Är det Stefan?”. Och sedan hade han garvat. Det tror jag, säger Stefan Christensson.