Säg att hon är lyck­lig nu!

Mord & Mysterier - - Innehall - Gu­nil­la Granqvist gu­nil­la.granqvist@af­ton­bla­det.se

Det är lju­det som får mig att stan­na upp, ­sän­ka vo­ly­men på tv:n el­ler hål­la an­dan i säng­en om nat­ten.

En duns, ett slag, ett skrik. Tyst­nad. ­Se­dan om igen. Var kom­mer det ifrån? Jag för­sö­ker spän­na mi­na öron, lo­ka­li­se­ra lju­det. Det händer re­la­tivt of­ta och pulsen sti­ger var­je gång. Det är ald­rig ut­dra­get, men omisskän­ligt. ­Kor­ta våld­sam­ma ut­brott. Jag ring­er min gran­ne i por­ten till väns­ter om min.

–Hej! Är det nå­gon som skri­ker i din trapp­upp­gång? Nej, Nils har in­te hört någon­ting. Ok, det kom­mer allt­så från por­ten till hö­ger. Bar­fo­ta tas­sar jag ner­för trap­por­na, tar käl­lar­kul­ver­ten upp i näs­ta trapp­hus, lu­tar för­sik­tigt örat mot yt­ter­dör­rar­na. Ingen­ting. Lju­det fort­plan­tas på ett an­nat sätt ge­nom be­tong än ge­nom ba­stan­ta trä­dör­rar som sna­ra­re iso­le­rar.

Jag har inga an­sik­ten på de som bor i min grann­port, men nå­gon av kvin­nor­na i nå­gon av de sex lä­gen­he­ter­na blir sla­gen. Jag är på min vakt när jag är hem­ma, men jag hin­ner ald­rig över till 73:an ­in­nan lju­den upp­hör.

Se­dan föl­jer en läng­re pe­ri­od av tyst­nad. Jag ­kom­mer på mig själv med att tän­ka att de kanske ­se­pa­re­rat, att hon läm­nat ho­nom. Jag hop­pas det. Se­na­re be­rät­tar Nils att ett yng­re par bli­vit vräk­ta. Att de har flyt­tat. Till­sam­mans. Det här är så länge se­dan, men jag tän­ker på hen­ne ibland, kvin­nan ut­an an­sik­te. Jag vill tän­ka att hon skrat­tar, att hon är stark, att hon dric­ker vin i som­mar­nat­ten, att hon flir­tar och dan­sar och är livs­be­ja­kan­de oe­mot­stånd­lig.

In­te det and­ra. In­te som en del av en brotts­sta­tistik över död­ligt våld mot kvin­nor. Eli­sa­beth Mas­si Fritz vä­jer in­te för vål­det. Ju­ris­ten som gjort sig känd för att va­ra ett okuv­ligt mål­sägar­bi­trä­de i någ­ra av de vid­ri­gas­te ­fal­len av över­grepp mot kvin­nor gör nå­got många av oss in­te ­vå­gar: – Om jag miss­tän­ker att en kvin­na är drab­bad går jag gär­na rakt på sak och frå­gar. Det kan ­va­ra på en fest, jag ser ett be­te­en­de, en man som tar tag i sin kvin­na på ett hårt sätt. Då kan jag gå fram och frå­ga vad det hand­lar om, sä­ger hon. Läs he­la in­ter­vjun med hen­ne på si­dan 40. Vi kan al­la dra ­lär­dom av ­hen­nes ci­vil­ku­rage.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.