Poserade vid offrens gravar
Myra Hindley och Ian Brady torterade och våldtog fem barn och begravde dem på en hed utanför Manchester.
Paret har i brittisk folkmun gått till kriminalhistorien som ”the moors murderers”.
Ett av offren, 12-årige Keith Bennett, har aldrig hittats, hans grav söks fortfarande.
Keith Bennet, 12, var på väg hem till sin mormor i kvällningen. Han rättade till de nästan runda glasögonen och plockade med luggen. Han ville se fin ut när han kom till mormor.
En grå Mini traveller bromsade plötsligt in några meter framför Keith. Kvinnan som körde öppnade bildörren på passagerarsidan:
– Vill du hjälpa oss med några lådor här framme? Hoppa in, det är snabbt gjort.
Keith kunde inte svara nej, så han satte sig i bilen.
Bilen rivstartade och drog iväg, medan Keiths mormor väntade och väntade. Timmarna gick och när Keith inte kom, ringde hon till pojkens mamma Winnie som i sin tur ringde till polisen, Greater Manchester police:
– Min son är försvunnen. Han heter Keith, är 12 år och försvann på väg till sin mormor.
Två timmar senare slog polisen larm med en efterlysning:
”Skolpojke med glasögon och rak lugg är försvunnen. Alla iakttagelser ska omedelbart lämnas till närmaste polis.”
Polisens larm slog ut
alla andra nyheter, för 12-årige Keith var det tredje barnet som spårlöst hade försvunnit i Manchester det året. Den 12 juli 1963 försvann Pauline Reade, 16, på väg till en danskväll på British railway club. En man berättade att han såg en flicka på Froxmer street klädd i en ljusblå kappa och vita högklackade skor. Mannens iakttagelser stämde exakt in på Pauline Reade. Han var den som sist såg henne och polisen gick ut i polisradion om försvinnandet.
Den 23 november 1963 försvann John Kilbridge, 12. Han lekte ensam tidigt på kvällen på en lokal marknad för barn i norra Manchester. Plötsligt var han försvunnen. Alla stod frågande och kvällen slutade med att föräldrarna ringde till polisen.
Den 26 december 1964, bara sex månader efter 12-årige Keith Bennetts försvinnande, blev Lesley Ann Downey, 10, det fjärde offret. Hon var också ensam på en lekplats. Ingen visste vart hon hade tagit vägen och ingen hade lagt märke till något konstigt. Det var samma mönster i försvinnandet. Tidningar, radio och tv hade nu varje dag nyheter och rapporter.
Fyra barn i Manchester
hade rövats bort och försvunnit inom loppet av 18 månader. De försvunna barnen fängslade inte bara Storbritannien, utan plötsligt fanns staden 20 mil norr om London, med i nyhetsrapporteringen över hela Europa.
Sent på kvällen den 6 oktober 1965, tio månader efter att 10-åriga Lesley Ann Downey spårlöst försvunnit, kom David Smith, 17, till Wardle Brook Avenue 16, där paret Ian Brady och Myra Hindley bodde.
David, som var Myras svåger, ville låna en flaska vin och Myra Hindley väntade på honom i köket. Ian Brady, däremot, försvann in i vardagsrummet och stängde snabbt dörren efter sig.
Efter någon minut hörde David ett gällt skrik från rummet.
Skriket slutade inte, utan blev värre och högre.
David Smith sprang mot rummet och när han öppnade dörren såg han hur en ung pojke låg konstigt snett med överkroppen på en soffa och med benen på golvet. Ian Brady stod över pojken med en yxa i handen. David Smith blev så chockad att han sprang därifrån och ut på gatan.
Hemma berättade han för sin fru vad han hade sett och ringde svårt chockad till polisen.
En grupp beväpnade
poliser organiserades för tillslag i Bradys och Hindleys lägenhet och superintendent Bo Talbot bedömde situationen som mycket allvarlig. Det fanns sannolikt vapen i parets lägenhet och tidigt på morgonen slogs en ring av poliser runt fastigheten på W. Brook Avenue 16.
Intendent Talbot hade lånat
civila kläder och utklädd som bagare ringde han på lägenhetsdörren. Bakom ett hörn i trappan stod poliser med automatvapen. Myra Hindley öppnade och Talbot sa:
– Jag vill bara prata med din man, Ian.
Poliser gick in i lägenheten och i parets övre våning var en av sovrumsdörrarna låst.
– Jag har glömt nyckeln på jobbet, påstof Myra Hindley.
I det läget spelade det ingen roll för polisen, dörren öppnades lätt. I rummet låg en död pojke. – Du är anhållen, misstänkt för mord, sa intendent Talbot till Brady.
Myra Hindley följde med till polisstationen där Ian Brady erkände.
Den döda pojken var 17-årige Edward Evans.
Kvällen den 6 oktober 1965, hade paret Myra Hindley och Ian Brady valt ut Edward Evans som offer på Manchester central station, lockat honom till en bil och kört hem.
Gripandet och parets erkännande blev genombrottet i gåtan om de fem försvunna barnen i Manchester. Tidningarna gjorde extraupplagor, tv sände extra nyheter och radions reportrar lämnade oavbrutet rapporter. Hela Europa fick veta att ett engelskt par hade gripits.
Paret hade gömt resväskor på centralstationens resgodsförva- ring i Manchester. I väskorna låg nio barnpornografiska filmer. Där fanns inspelade band med skrik från hjälplösa barn. Ett band var 13 minuter långt.
I en husrannsakan i parets lägenhet på W. Brook Avenue fann polisen en gammal skrivbok med namnet ”John Kilbridge ”.
I en väska fanns fotografier från en milsvidd öde hed i Saddleworth moor, två mil nordost om Manchester. Heden är två kvadratmil stor och omgiven av meterhöga klippor. Och det var hit paret Brady och Hindley förde sina offer i en bil.
På heden nedanför
klipporna inledde polisen sökandet efter de försvunna barnens gravar. Polisen använde helikoptrar och varje kvadratmeter granskades. Poliser gick på marken i breda led.
Den 16 oktober 1965 hittades den första graven. I den låg 10-åriga Lesley Ann Downeys kropp. Inom samma område hittades 12-årige John Kilbridges grav.
Två gravar, Keith Bennetts, 12, och Pauline Reades, 16, hade ännu inte hittats när överåklagare Fredrick Elwyn Jones väckte åtal mot Ian Brady och Myra Hindley.
Den 19 april 1966 hölls rättegången. Dramat kring rättegången blev så omfattande att rättssalen måste utrustas med
säkerhetsskärmar för att skydda Brady och Hindley.
Efter 14 dagar var rättegången över. Ian Brady och Myra Hindley dömdes till livstids fängelse för tre mord: John Kilbride, Lesley Ann Downey och Edward Evans.
Våren 1987 kom de
första svaren i den olösta gåtan om 16-åriga Pauline Reades och 12-årige Keith Bennetts försvinnande. Ian Brady och Myra Hindley erkände att även de barnen blev deras offer.
Under flera samtal med psykiater talade Brady och Hindley om var de hade begravt även deras kroppar på den öde heden i Saddleworth moor. Ian Brady och Myra Hindley fördes under högsta säkerhet i polisbilar till heden och gick tillsammans med poliser upp mot klipporna på en av hedens höjder.
– Här begravde vi dem, pekade Myra Hindley.
– Jag minns att jag såg klipporna när Ian grävde graven.
Bara några meter från klipporna hittades en grav och där fanns kvarlevorna efter Pauline Reades, som några dagar senare fick en värdig begravning i Manchester.
Däremot hittades aldrig Keith Bennett på den öde heden.
I mars i år rapporterade Daily star att två vänner till Bennets familj sade sig ha upptäckt dolda kodord i Ian Bradys bok The
gates of Janus som ska avslöja var Keith Bennet är begravd.