’’Det har dal­tats för myc­ket med för­ö­var­na’’

I över 20 år har Eli­sa­beth Mas­si Fritz ta­git faj­ten i rätts­sa­lar­na – stop­pat krän­kan­de frå­gor och käm­pat för brotts­off­rens ­upp­rät­tel­se. På and­ra si­dan har män med ett ­ ut­präg­lat kvin­no­hat stått. – Våld finns i al­la sam­hälls­klas­ser. Det ­hand­lar om makt

Mord & Mysterier - - Män Som Hatar Kvinnor - Text: Ti­na Frenn­stedt Foto: Maria Öst­lin Ma­ke­up & hår: Jac­que­li­ne Ham­mar

Ar­bets­rum­met är in­rett med mör­ka ro­bus­ta möb­ler, bru­na, blå och svar­ta lag­böc­ker fyl­ler hyl­lor­na. På väg­gar­na häng­er di­plom och konst blan­dat med barn­teck­ning­ar. Eli­sa­beth Mas­si Fritz, i dag en av Sve­ri­ges kän­das­te ad­vo­ka­ter, mö­ter oss i svart dräkt och höga pumps.

Yt­ter­dör­ren öpp­nas och två kvin­nor vi­sas in i ett an­grän­san­de rum. Här, på hen­nes ad­vo­kat­by­rå på Bir­ger Jarls­ga­tan i Stock­holm, har många vålds­ut­sat­ta kvin­nor pas­se­rat. Med tan­ke på hen­nes egen histo­ria är det li­te av en bragd att hon själv be­fin­ner sig här.

När hon för 30 år se­dan gjor­de klart för si­na för­äld­rar att hon tänk­te åka till Stock­holm och ut­bil­da sig till ad­vo­kat möt­tes hon av ett starkt mot­stånd. Som upp­vux­en i en sy­ri­ansk-li­ba­ne­sisk fa­milj i Mo­ta­la fick hon käm­pa emot he­derskul­tur och vär­de­ring­ar. Att en ung ogift kvin­na läm­na­de hem­met för att stu­de­ra kun­de dra vanä­ra över fa­mil­jen.

– Jag fick in­te ens ha pojk­vän. Mi­na för­äld­rar lyc­ka­des an­pas­sa sig i bra i Sve­ri­ge, de lär­de sig språ­ket och kom ut och ar­be­ta­de snabbt. Men ur ett jäm­ställd­hets­per­spek­tiv tyc­ker jag in­te att de age­ra­de med gott ex­em­pel. De gjor­de skill­nad på flic­kor och poj­kar, min bror ha­de en helt an­nan fri­het, och då ha­de jag än­då en jäk­ligt stark mam­ma. Men de var räd­da för det främ­man­de, för att vå­ra nor­mer och vår kul­tur skul­le för­svin­na.

I hen­nes ar­bets­rum finns ett stort svart­vitt foto på för­äld­rar­na och de fem sys­ko­nen. På bil­den bred­vid kör hon mo­tor­cy­kel.

– I min kul­tur fanns det så många ta­bun. Jag fick in­te ta MC-kort, en kvin­na skul­le in­te sit­ta bred­bent och spre­ta med be­nen på en mo­tor­cy­kel. I dag tyc­ker mi­na för­äld­rar in­te läng­re att det är nå­got fel och de är otro­ligt stol­ta över mig och allt som jag har åstad­kom­mit. Men det är lätt att va­ra det nu, jag tyc­ker in­te att jag fick det stöd som jag be­höv­de som ung.

Mas­si Fritz be­skri­ver hur hon som liv­rädd 19-åring flyt­ta­de till Stock­holm och lär­de sig att åka tun­nel­ba­na. Hon lyc­ka­des full­föl­ja ju­rist­lin­jen och fick snabbt jobb på en ju­rist­by­rå där hon ar­be­ta­de med af­färsju­ri­dik. En dag kom en kvin­na in på by­rån, mö­tet skul­le bli av­gö­ran­de för Mas­si Fritz fram­tid. Kvin­nan ha­de i fle­ra år miss­hand­lats och våld­ta­gits av sin ma­ke och be­höv­de en ad­vo­kat som för­stod hen­ne och kun­de pra­ta hen­nes språk.

–Jag ha­de ald­rig förr träf­fat en så­dan ut­satt män­ni­ska. Jag för­sök­te över­ty­ga hen­ne om att hon kun­de få bätt­re hjälp på an­nat håll, jag var ju af­färsju­rist. Men hon stod på sig och sa att hon an­nars skul­le tving­as gå till­ba­ka till sin man. Ef­tersom jag för­stod hen­nes bak­grund och språk be­stäm­de jag mig för att hjäl­pa hen­ne. Jag bör­ja­de gå på brott­måls­rät­te­gång­ar och ar­be­ta­de dyg­net runt.

I rätts­sa­lar­na fick hon nya in­sik­ter.

– Jag blev för­tviv­lad över att se al­la brottsof­fer, mål­sä­gan­de­bi­trä­de­na var så me­si­ga och stop­pa­de in­te krän­kan­de frå­gor som de­ras kli­en­ter fick. Det dal­ta­des all­de­les för myc­ket med för­ö­var­na. De se­nas­te tio åren har det tack och lov vänt, offren har kom­mit mer i fo­kus.

I slu­tet av 90-ta­let fick Eli­sa- beth Mas­si Fritz sitt sto­ra ge­nom­brott som ad­vo­kat.

19-åri­ga Pe­la Atros­hi ha­de ut­satts för ett he­dersmord av si­na far­brö­der i ira­kis­ka Kur­dis­tan un­der en se­mester­re­sa. Fritz fö­re­träd­de Pe­las lil­la­sys­ter som vitt­na­de mot brö­der­na i rät­te­gång­en.

–Fal­let fick oss att bör­ja pra­ta om he­derskul­tur i Sve­ri­ge, det var en tuff rät­te­gångs­pro­cess men den slu­ta­de bra.

Eli­sa­beth Mas­si Fritz blev snabbt den mest an­li­ta­de ad­vo­ka­ten när det gäll­de he­ders­brott i Sve­ri­ge. Och un­der si­na år har hon va­rit mål­sä­gan­de­bi­trä­de i många and­ra upp­märk­sam­ma­de rät­te­gång­ar, som mot po­lis­che­fen Gö­ran Lind­berg, kal­lad Kap­ten Klän­ning, och Stu­re­plans­pro­fi­ler­na. Hon har vänt på per­spek­ti­ven och ska­pat ru­bri­ker när hon har ställt frå­gor om gär­nings­män­nens un­der­klä­der.

–Våld­täkts­mål är of­ta re­na lot­te­ri­et, allt be­ror på vil­ka som sit­ter i rät­ten, de­ras vär­de­ring­ar och kun­ska­per. Det är svå­ra mål och det finns in­te all­tid så bra be­vis­ning. Och det finns of­ta en miss­tro till off­ret vil­ket jag kan bli galen på.

Det som ock­så ut­märkt fle­ra av hen­nes mål är det ut­präg­la­de kvin­no­förakt som gär­nings­män­nen vi­sat upp.

– Det är ett ge­men­samt drag och det är svårt att ve­ta vart för­ak­tet kom­mer ifrån, det är nå­got som de bär med sig i sitt ba­gage. Jag tror in­te att män­ni­skor föds on­da. Man kan fö­das sjuk, med en psy­kisk ohäl­sa, men man for­mas myc­ket av sin mil­jö, av att till ex­em­pel se nät­porr och allt an­nat som finns till­gäng­ligt idag. Har du lärt dig att kän­na igen den här ty­pen av män?

–Våld­täkts­män finns över­allt, det står in­te i pan­nan på dem. Men våldsof­fer är lät­ta­re att kän­na igen. De ser jag i min var­dag. Om jag miss­tän­ker att en kvin­na är drab­bad går jag gär­na rakt på sak och frå­gar. Det kan va­ra på en fest, jag ser ett be­te­en­de, en man som tar tag i sin kvin­na på ett hårt sätt. Då kan jag gå fram och frå­ga vad det hand­lar om. El­ler en kvin­na med en ska­da och som sä­ger att hon har gått in i en

Våld­täkts­mål är of­ta re­na lot­te­ri­et, allt be­ror på vil­ka som sit­ter i ­rät­ten, de­ras vär­de­ring­ar och ­kun­ska­per

köks­dörr. Men jag ser ju att det in­te är sant.

Då bru­kar jag frå­ga, ut­sätts du för våld, är det nå­gon som slår dig? Då ra­sar det och de bör­jar be­rät­ta. Det bäs­ta är att frå­ga rakt ut, det sä­ger de själ­va ef­teråt. Många kän­ner skuld och skam och har även nor­ma­li­se­rat vål­det som de är ut­sat­ta för i hem­met. Det är ing­et kons­tigt, det smy­ger sig på, sak­ta men sä­kert kom­mer kon­trol­le­ran­det och sla­gen.

Mas­si Fritz har dri­vit egen ad­vo­kat­by­rå se­dan 1996, i dag har hon 15 an­ställ­da, samt­li­ga är kvin­nor.

– Kvin­nor har of­tast bätt­re be­tyg, fan­tas­tis­ka re­fe­ren­ser och fi­na vits­ord. Och så har de nå­got som många män i den här bran­schen sak­nar, ett gott hjär­ta, pas­sion och stort en­ga­ge­mang. Det är jät­te­vik­tigt, i den här ni­schen mås­te du kun­na väx­la och an­pas­sa dig till kli­en­ten, ha en hög so­ci­al kom­pe­tens.

Hon är in­te rädd för att stic­ka ut ha­kan och har fle­ra gång­er krävt hår­da­re straff för sex­brotts­ling­ar och hon tyc­ker att fler döm­da bor­de ut­vi­sas.

– Jag tyc­ker att var­je land ska ta hand om si­na eg­na kri­mi­nel­la. Var­för ska vi an­vän­da vå­ra skat­te­peng­ar till det? Syf­tet med straff är ju att de i fram­ti­den in­te ska be­gå fler bott. I kom­bi­na­tion med ut­vis­ning kan det i al­la fall få en li­te mer av­skräc­kan­de ef­fekt. Och max­straf­fet för våld­täkt är ett skämt. Ny­li­gen döm­des en man till tio års fäng­el­se för 30 våld­täk­ter på oli­ka barn. Han skul­le ha fått Sve­ri­ges sträng­as­te straff, om jag fick be­stäm­ma.

Fritz har bli­vit upp­vak­tad av fle­ra par­ti­er men politiker kom­mer hon ald­rig att bli. Pro­ces­ser­na är för lång­sam­ma, för myc­ket ord och för li­te hand­ling.

–Jag sam­ar­be­tar med al­la par­ti­er och träf­far of­ta politiker. Det är jät­te­bra och mitt sätt att spri­da kun­skap och på­ver­ka. Men politiker le­ver in­te rik­tigt i verk­lig­he­ten. Jag öns­kar att det fanns ett ge­nu­int en­ga­ge­mang och att det in­te ba­ra hand­la­de om att fis­ka rös­ter. Det pas­sar in­te mig, jag gil­lar prin­cip­fast­het. Man mås­te sam­ar­be­ta mer, mil­jö, ter­ro­rism och mäns våld mot kvin­nor ska in­te va­ra frå­gor som är svå­ra att kom­ma över­ens om.

Pri­vat le­ver hon se­dan fle­ra år till­ba­ka med sin man Leif som ar­be­tar in­om sä­ker­hets­bran­schen.

Bar­nen El­sa, 16 och Er­ik, 19 från ett ti­di­ga­re äk­ten­skap, bor med hen­ne på hel­tid. Ibland får hon hö­ra att hon är för över­be­skyd­dan­de mot dem.

– Jag kan nog va­ra gans­ka tuff, jam­sar in­te pre­cis. Men mi­na er­fa­ren­he­ter har på­ver­kat mig som för­äl­der, man upp­le­ver så myc­ket våld i job­bet. För mig känns det in­te ak­tu­ellt att lå­ta min dot­ter åka tun­nel­ba­na på nat­ten, jag av­står hell­re ett glas vin för att åka och häm­ta hen­ne. Det är hemskt, men det händer för myc­ket. Vi pra­tar myc­ket om allt våld, at­ti­ty­der och vär­de­ring­ar, så de har bra koll. Jag är jät­te­stolt över att jag har kun­nat ge dem så myc­ket, vi har en jät­te­tajt re­la­tion och är ett starkt team.

Un­der vå­ren fick Eli­sa­beth Mas­si Fritz ta emot Stock­holms stads he­ders­me­dalj S:t Er­ik, för att ha” bi­dra­git till att för­änd­ra sy­nen på brottsof­fer­frå­gor­na, på våld­täkts­mål och he­ders­re­la­te­rat våld i Sve­ri­ge. Många kvin­nor har fått hopp om ett bätt­re liv ge­nom Eli­sa­bet­hs in­sat­ser”.

– Det känns hed­ran­de. Jag har fått så många me­dal­jer och di­plom och då har jag ock­så en skyl­dig­het att ta an­svar för de här frå­gor­na. Nu i som­mar fyl­ler jag 50 och har ar­be­tat i 26 år. Jag har in­te fått nå­got gra­tis men jag är van vid att faj­tas och få ige­nom det som jag har tänkt mig.

Det är ing­et ­kons­tigt, det ­smy­ger sig på, sak­ta men sä­kert kom­mer kon­trol­le­ran­det och sla­gen

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.