Mör­da­ren är i myc­ket stark af­fekt

Mord & Mysterier - - Vem Mördade Malte? -

D en 9 ok­to­ber 2006 va­ren nor­mal mån­dag i Mal­te och Ann-Ma­ri Johns­sons liv i byn Vång­a­dal. De ha­de va­rit gif­ta i 45 år, ha­de två barn och bod­de på Ann-Ma­ris för­äl­dra­gård i söd­ra Hal­land.

– Vi ha­de ett jät­te­fint för­hål­lan­de, brå­ka­de ald­rig, sä­ger An­nMa­ri.

Mal­te, 69, som ti­di­ga­re ar­be­ta­de på Syd­kraft, var se­dan någ­ra år till­ba­ka pen­sio­när. Där­för var det ock­så han som, pre­cis som den här mor­go­nen, of­tast stod för fru­kosten.

Ef­ter att en so­ta­re ha­de va­rit på be­sök på de­ras gård på för­mid­da­gen gav sig Mal­te som van­ligt i väg ut i sko­gen med sitt jakt­ge­vär. Älg­jak­ten skul­le pre­cis dra i gång och han ha­de byggt ett nytt jakt­torn på ett kal­hyg­ge 800 me­ter från går­den.

– Mal­te var en skogs­män­ni­ska, han äls­ka­de att vis­tas där. Vi ha­de ju en skogs­fas­tig­het så det var skog och jakt som var hans sto­ra in­tres­sen, sä­ger Ann-Ma­ri Johns­son.

Ann-Ma­ri sä­ger att hon tror att Mal­te bör­ja­de jakt­da­gen med att dric­ka sitt ti­okaf­fe up­pe i tor­net.

Där­ef­ter ho­par sig frågetecknen.

Det man vet är att cir­ka 300 me­ter läng­re bort satt Mal­tes barn­doms­kam­rat, ock­så jä­ga­re, i ett an­nat jakt­torn. De till­hör­de sam­ma jakt­lag och äg­de jakt­mar­ker­na runt om­kring. Strax fö­re 14-ti­den ha­de man­nen, en­ligt eg­na upp­gif­ter, kon­takt med Mal­te på kom­mu­ni­ka­tions­ra­di­on.

Det är det sista kän­da livs­teck­net från kam­ra­ten.

När han, 20 mi­nu­ter se­na­re, in­te fick tag i Mal­te gick han över till jakt­tor­net. I för­hör har han be­rät­tat om den choc­ke­ran­de upp­täck­ten som han gjor­de ne­dan­för tor­net:

I en stor blod­pöl låg vän­nen på ma­gen, ihjäl­sla­gen med ett stort an­tal hugg i ryg­gen och hu­vu­det.

Hans jakt­ge­vär, av mär­ket Husqvar­na, sak­na­des och i ryggsäc­ken låg hans nyköp­ta kom­mu­ni­ka­tions­ra­dio. Po­li­sen fick lar­met kloc­kan 14.21.

Un­der ti­den satt Ann-Ma­ri Johns­son i oviss­het och vän­ta­de på ma­ken på sin ar­bets­plats.

– Vi skul­le in till Halm­stad och gö­ra någ­ra ären­den. Kloc­kan blev tre, halv fy­ra, men ing­en kom. Till sist kom sjuk­skö­ters­kan på vård­cen­tra­len in till mig och be­rät­ta­de att Mal­te ha­de bli­vit

dödad, sä­ger hon i en in­ter­vju för Veckans brott.

Ann-Ma­ri fick föl­ja med till brotts­plat­sen och möt­tes av en syn som för all­tid le­ver kvar in­om hen­ne.

– Han ha­de klätt­rat ner från ste­gen, bli­vit sla­gen i rygg, nac­ke, pan­nan och låg på mar­ken vid älg­tor­net. Jag för­står det in­te, att man kan gö­ra nå­got … så myc­ket? Den per­so­nen mås­te ha fått pa­nik, att det blev så il­la.

Po­li­sen in­led­de ett om­fat­tan­de spa­nings­ar­be­te. Ef­tersom Mal­te tro­li­gen lev­de strax fö­re 14 ut­gick man från att då­det ha­de skett ti­dig ef­ter­mid­dag.

Men snart in­såg man att det fanns väl­digt få and­ra spår att gå på. Jakt­kam­ra­ten ha­de var­ken sett el­ler hört nå­got ovan­ligt i sko­gen och någ­ra and­ra vittnen fanns in­te. Mal­tes ge­vär sak­na­des och mord­vap­net, som man an­tog var en yxa, var ock­så för­svun­net.

– Det är ett svårt ären­de, det har skett mitt ute i sko­gen, det finns inga vittnen. Vi bör­jar från noll. Knac­kar dörr och le­tar for­don i om­rå­det, sa då­va­ran­de spa­nings­che­fen kri­mi­nal­kom­mis­sa­rie Lars Ham­rén i en in­ter­vju för P4 Hal­land di­rekt ef­ter mor­det.

Och frå­gor­na var många. Om

Mal­te ha­de inga ovän­ner, vad jag viss­te

Mal­te känt sig ho­tad, var­för ha­de han in­te lar­mat sin vän på kom­ra­di­on? Var fanns hans jakt­ge­vär?

Och var­för ha­de han gått ner från tor­net om någ­ra okän­da in­kräk­ta­re när­mat sig? Han var ju själv be­väp­nad.

En av de mest cen­tra­la frå­gor­na var så klart ock­så: Vem vil­le Mal­te Johns­son så här il­la? Spe­ku­la­tio­ner­na tog fart och i me­dia fram­träd­de and­ra jä­ga­re som sa att de ha­de bli­vit ho­ta­de och att kri­mi­nel­la per­so­ner ha­de rört sig i trak­ten.

– Det var myc­ket prat och spe­ku­la­tio­ner i byg­den ef­teråt. Mal­te ha­de inga ovän­ner, vad jag viss­te. Jag har inga eg­na te­o­ri­er om vad som hän­de, allt är så ven­ti­le­rat. Mal­te var en väl­digt snäll och lugn per­son, sä­ger Ann-Ma­ri.

En av polisens te­o­ri­er var att någ­ra kri­mi­nel­la miss­bru­ka­re, som miss­tänk­tes för kop­par­stöl­der i om­rå­det, kun­de lig­ga bakom och att det hand­la­de om ett rån­mord.

– Men han var ju be­väp­nad och skul­le in­te ha dra­git sig för att för­sva­ra sig om han kän­de sig ho­tad, sa en jä­gar­kam­rat.

Även Ann-Ma­ri ställ­de sig tvek­sam till det.

– I ryggsäc­ken låg hans nya kom-ra­dio, värd fle­ra tu­sen, var­för tog de in­te den då ock­så?

Nu har det gått tio år. Och po­li­sen har fort­fa­ran­de inga spår av Mal­te Johns­sons mör­da­re.

Po­lis­pro­fes­sorn Leif GW Pers­son har be­sökt mord­plat­sen fle­ra gång­er och även ta­git upp fal­let i sitt pro­gram Veckans brott. Där av­fär­da­de han helt te­o­rin med knar­kar­na som va­rit ute ef­ter Mal­tes ge­vär och me­nar att gär­nings­man­nen finns på be­tyd­ligt när­ma­re håll.

– Det är nå­gon som står på bac­ken och vän­tar på ho­nom, ­nå­gon som han kän­ner och som han li­tar på. Se­dan blir han ihjäl­sla­gen, och det ha­de han in­te ­räk­nat med. Om det kom­mit en knar­ka­re från Halm­stad ha­de han in­te läm­nat sitt torn, han var ju be­väp­nad och ha­de en ­kom­mu­ni­ka­tions­ra­dio och en jakt­kam­rat i när­he­ten. Då ha­de han väl ro­pat på ho­nom?

Leif GW Pers­son me­nar ock­så att då­det är ett ag­gres­sions­brott.

– Mör­da­ren är i myc­ket stark af­fekt. Det finns en kon­flikt ­mel­lan dem se­dan ti­di­ga­re och nu bra­kar det loss. Det var in­te pla­ne­rat, de ska pra­ta om nå­got och då smäl­ler det till. För mig är det­ta in­tel­lek­tu­ellt lätt. Men det finns and­ra svå­rig­he­ter, det ­sak­nas tek­nisk be­vis­ning och ­vittnen, så då blir det kne­pigt.

En kort tid ef­ter mor­det såg Ann-Ma­ri till att jak­tor­net revs.

– Då kän­des det vik­tigt för mig, nu ef­teråt ång­rar jag mig. I dag kan jag kän­na att det kun­de ha fått stå kvar där, som en ­min­nes­plats att gå till. Nu går jag ju dit ibland än­då, men det ­kom­mer kanske bli mind­re och mind­re av det i fram­ti­den, sä­ger hon.

Hon bor kvar på går­den i Vång­a­dal och går fort­fa­ran­de pro­me­na­der i sko­gen där allt hän­de.

– Det är bå­de bra och då­ligt att man bor kvar. Men vart man än är så bär man ju med sig det, det går än­då in­te att fly från det.

För­u­tom bar­nen har någ­ra ­nä­ra vän­ner va­rit vik­ti­ga som stöd.

Var­je år, när hös­ten när­mar sig, blir min­ne­na ex­tra star­ka. Och när hon vis­tas i sto­ra folk­mäng­der tän­ker hon att gär­nings­man­nen kan va­ra nå­gon av dem.

– Visst skul­le det va­ra till hjälp att få ve­ta vad som har hänt, även om det in­te gör att jag får Mal­te till­ba­ka. Nu tän­ker jag på att det har gått tio år och öns­kar att ­po­li­sen ar­be­ta­de mer intensivt med det, sam­ti­digt vet jag ju att de har så myc­ket an­nat, det ­händer nya sa­ker he­la ti­den. ­För­hopp­ning­en har man ju kvar men jag tviv­lar ock­så på att det nå­gon­sin kom­mer att få en ­lös­ning.

Foto: DRAGO PRVULOVIC

En av polisens te­o­ri­er var att kri­mi­nel­la miss­bru­ka­re, som miss­tänk­tes för kop­par­stöl­der i om­rå­det, ock­så skul­le lig­ga bakom mor­det.

Foto: DRAGO PRVULOVIC

Mal­te Johns­sons jakt­kom­pis be­fann sig 300 me­ter från tor­net och ha­de kon­takt med ho­nom strax fö­re kloc­kan 14. Tju­go mi­nu­ter se­na­re hit­ta­des Mal­te död.

Foto: DRAGO PRVULOVIC

Po­li­sen fick lar­met kloc­kan 14.21. ’’Det är ett svårt ären­de, det har skett mitt ute i sko­gen, det finns inga vittnen. Vi bör­jar från noll’’, sa kri­mi­nal­kom­mis­sa­ri­en Lars Ham­rén i en ra­di­o­in­ter­vju.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.