Hans fotav­tryck var knappt stör­re än mi­na

Mord & Mysterier - - Det Avgörande Beviset -

Jag ha­de pre­cis kom­mit till job­bet och se­na kvälls­skif­tet sön­da­gen den 11 de­cem­ber 2005 när ny­hets­che­fen vän­de sig och sa: Po­li­sen har just gått ut med in­fo om en syn­ner­li­gen rå våld­täkt i Umeå. Kvin­nan är svårt ska­dad. Vi mås­te dit och kol­la. Tänk om det är...

Vi tänk­te al­la på Ha­ga­man­nen. Se­ri­e­våld­täkts­man­nen som un­der fle­ra år sat­te skräck i sta­den, våld­tog fle­ra kvin­nor bru­talt och plöts­ligt för­svann för fem år se­dan. Det spe­ku­le­ra­des i att han dött el­ler flyt­tat. Var han till­ba­ka?

Fo­to­gra­fen tog sin väs­ka, jag byt­te till vin­ter­käng­or och vi stack till flyg­plat­sen.

– Den här gal­ning­en mås­te stop­pas!, sa vakt­ha­van­de be­fä­let i Umeå när jag ring­de från bi­len.

när vi kom till Tegs­bron, där en 51-åri­ga kvin­nan blev över­fal­len och våld­ta­gen. Det var is­kallt och helt öde.

Kloc­kan var ett på nat­ten och hon var på väg hem ef­ter en mid­dag med sin bäs­ta vä­nin­na på en re­stau­rang i stan. Hon var näs­tan hem­ma när hon möt­te en mörk­klädd man som ru­sa­de mot hen­ne.

Över Tegs­bron fris­ka­de vin­den i som den all­tid gör där.

– Det var ett fruk­tans­värt kraf­tigt över­våld han an­vän­de, hon käm­pa­de för sitt liv, sa po­li­sen när jag ring­de igen.

Ing­et sa­des om kvin­nans ska­dor, men käl­lor upp­gav att hon var så il­la ska­dad att även per­so­na­len på sjuk­hu­set blev upp­ska­ka­de.

Vi gick ner mot Umeäl­ven. Bak-

Det var beck­svart

om ett skjul såg vi sto­ra blod­fläc­kar i snön.

Me­dan fo­to­gra­fen tog bil­der på plat­sen gick jag till and­ra si­dan vägen, mot ett bo­stads­om­rå­de.

I den blan­ka, ny­fall­na snön syn­tes spår ef­ter en hund och nå­got som såg ut som po­liskäng­or. Spå­ren led­de från bron och in bland hu­sen. Pa­ral­lellt med dem, någ­ra me­ter åt hö­ger, syn­tes spår ef­ter än­nu en per­sons skor. Det var nå­gon som ha­de bråt­tom in mot hy­res­hu­set. Jag ställ­de min fot bred­vid sko­av­tryc­ket. Vem än det var så ha­de den­ne rätt små föt­ter, knappt stör­re än mi­na. Jag ro­pa­de dit fo­to­gra­fen och bad ho­nom ta en bild. Han tyck­te ock­så att det var märk­ligt att gär­nings­man­nens föt­ter var så små. Det kanske in­te var Ha­ga­man­nen trots allt?

Se­dan kom re­sul­ta­tet på dna­pro­vet från brotts­plat­sen.

Det var Ha­ga­man­nens dna. Rubri­ce­ring­en blev våld­täkt och mord­för­sök. Hans dna hit­ta­des på kvin- nans öra, som han ha­de bi­tit av. Örat hit­ta­de po­li­sen i snön da­gen ef­ter at­tac­ken. En enorm po­lis­jakt drogs i gång. Hund­ra­tals per­so­ner gick fri­vil­ligt med på att top­sas. Tips ström­ma­de in.

Män med små föt­ter, som bli­vit Ha­ga­man­nens kän­ne­tec­ken, fick miss­tänk­sam­ma blic­kar på stan. Ti­den gick, jak­ten in­ten­si­fi­e­ra­des.

2006 höll po­li­sen för­hör med en 33-årig fa­mil­je­far från Umeå, ef­ter att två må­na­der ­ti­di­ga­re fått tips om att han lik­na­de fant­om­bil­den.

Han blev den 777:e man som top­sa­des och den förs­ta som väg­ra­de att fri­vil­ligt läm­na dna-prov.

Men en lagänd­ring som träd­de i kraft någ­ra veckor ti­di­ga­re tving­a­de ho­nom till det.

Det blev träff. Nio da­gar ef­ter för­hö­ret greps den 33-åri­ge plåtsla­ga­ren på sin ar­bets­plats. Jak­ten var över. Det av­gö­ran­de be­vi­set, hans dna, väg­de tungt. Mo­dern dna-tek­nik och den nya lagänd­ring­en gjor­de det möj­ligt för po­li­sen att kny­ta ho­nom till ti­di­ga­re brott. I po­lis­för­hör er­kän­de han sex över­grepp.

Ha­ga­man­nen döm­des till 14 års fäng­el­se för två för­sök till mord, två fall av grov våld­täkt, våld­täkt samt för­sök till våld­täkt.

Ef­ter att han fri­gavs vill­kor­ligt som­ma­ren 2015 har han levt med skyd­dad iden­ti­tet på hem­lig ort.

Var­för han be­gick en se­rie av bru­ta­la över­fall fick man ald­rig svar på . Det kun­de han ald­rig själv för­kla­ra.

Den här gal­ning­en mås­te stop­pas!

I mit­ten av mars

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.