Hur långt räcker en förälders kärlek?

Hon hade en pappa. Hon hade en mamma. Exakt hur Johanna Möllers uppväxt har sett ut vet vi inte, men med kunskapen som finns att tillgå så har den varit normal och i en stabil familj. Tårar har med all säkerhet torkats, pannkakor stekts och föräldrarnas famnar funnits. Det behöver inte betyda att det funnits kärlek. Johanna har sagt att hennes föräldrar varit kärlekslösa. Att de bara brydde sig om hennes syster. Men hon har också sagt att hon var föräldrarnas absoluta nummer ett.

När man läser förhören från utredningen vet man till slut inte var hon står.

Men hon hade en gång en pappa. Hon har en mamma kvar.

I de bästa av världar ska en förälders kärlek aldrig svika. Den ska vara trygg och trogen. Men är den outtömlig och okrossbar? När ett barn begår ett mord, upphör den då? Jag tror inte det. Men om den du burit inom dig dödar din livspartner och försöker döda dig, kan den då överleva? Att döma av utredningen så förstår man att Johanna Möllers ageranden oroat hennes föräldrar. När Johanna Möllers mamma kunde höras om vem hon trodde kunde vara gärningsmannen den där natten svarade hon att det var hennes dotter. Det är oerhört. Det råder inga tvivel om att hon förstått att något är fel även före dådet. Att något i hennes dotters personlighet har varit oroväckande: Ett spelat känsloliv, en kyla och ett kalkylerande. Att hon kunde gråta på beställning, stänga av och på sina känslor. Just det är något förhörsledarna också lägger märke till. Johanna Möllers mamma skulle inte ha överlevt. Det var aldrig meningen. Det är ett under att hon klarade livet efter de skador hon ådrog sig efter knivattacken i sommarstugan på Granliden. Hon kommer aldrig att bli helt återställd. När intentionen lyser i sin iskalla klarhet måste insikten slå så hårt att hjärtan brister. – Ja du, jag älskade min dotter, men jag kan aldrig, aldrig förlåta henne för vad hon gjort. Hon har tagit halva min familj, sa Johannas mamma i tingsrätten. På sidorna 4–13 kan du läsa dokumentet om sommarstugemorden.