Fal­let jag ald­rig glöm­mer: Mi­ra Mi­cic

Mord & Mysterier - - Contents -

Po­li­sen kal­la­de det ett ­fa­mil­jedra­ma, men det var ett ­bes­ti­a­liskt mord och mord­for­sök på två barn. Ett sce­na­rio som ­ta­get ur den värs­ta mar­dröm­men. Ett tungt min­ne som ald­rig ­blek­nar.

– Kni­ven gick av när han högg mig. Han gick in i kö­ket och ­häm­ta­de en ny kniv, än­nu vas­sa­re.

Det har gått tolv år se­dan den 13-åri­ga flic­kan ut­ta­la­de or­den.

Hon satt på en trä­bänk, med knä­na upp­drag­na, i sin fa­miljs ­trä­gård i Väs­ter­ha­ninge i söd­ra Stock­holm och fing­ra­de på en teck­ning med ro­sa hjär­tan me­dan hon pra­ta­de. I fam­nen höll hon en nal­le­björn, det blon­da hå­ret hölls bak­åt av ett tunt di­a­dem.

Ti­den stod still när hon be­rät­ta­de om fre­dags­kväl­len när hon, som många gång­er ti­di­ga­re, ha­de över­nat­tat hos sin bäs­tis, en 12-årig tjej som hon lär­de kän­na när de gick på för­sko­lan till­sam­mans.

Bäs­ti­sens mam­ma låg på sjuk­hus. Hem­ma var bäs­ti­sens ­styv­pap­pa och hans lil­le son.

Den 26-åri­ge styv­pap­pan var väl­känd hos po­li­sen.

Han ha­de fle­ra do­mar på sig för di­ver­se vålds­brott. Men det viss­te om­giv­ning­en in­te om. In­te hans gran­nar och än­nu mind­re 13-åring­ens för­äld­rar.

Man­nen fram­stod som rätt ­van­lig och trev­lig, till sy­nes en ­hän­gi­ven far, be­rät­ta­de hans choc­ka­de gran­nar ef­teråt.

– Han höll kni­ven i han­den, jag såg hans blick och han högg mig i hal­sen. Det gick så fort. Jag tror att jag vred på hu­vu­det li­te, så att det in­te tog så djupt.

Den 13-åri­ga flic­kan ta­la­de med sta­dig röst och rör­de för­sik­tigt på sa­ker som låg på bor­det fram­för hen­ne. Hon ha­de fort­fa­ran­de blod på si­na små hän­der.

– Jag låg kvar, vå­ga­de in­te rö­ra mig. Jag tänk­te ba­ra: Nu kom­mer jag att dö, nu ska jag dö.

Hon och bäs­ti­sen spe­la­de fotboll till­sam­mans, de um­gicks näs­tan var­je dag.

Den fre­da­gen fö­reslog styv­pap­pan att de skul­le tit­ta på film, han hyr­de en skräck­film, köp­te piz­za och go­dis.

Fre­dags­my­set i tre­vå­nings­hu­set i den söm­ni­ga Stock­holsm för­or­ten tog slut i ett ögon­blick.

– Han pra­ta­de kons­tigt. Det var nå­got med ögo­nen.

Plöts­ligt ha­de man­nen be­ord­rat sin styv­dot­ter att gå till det ­an­grän­san­de rum­met där hans 6-åri­ge son låg och sov.

– Näs­tan di­rekt hör­de jag att hon skrek hans namn. Jag hör­de dun­sar och att möb­ler gick sön­der.

I näs­ta stund stod man­nen bred­vid 13-åring­en, men en blo­dig köks­kniv i han­den.

Hen­nes fa­milj, fo­to­gra­fen och jag satt blixtstil­la, för­stum­ma­de av hen­nes be­rät­tel­se.

Om hur han drog in hen­ne i ­sov­rum­met och våld­för­de sig på hen­ne in­nan han som­na­de, ­fort­fa­ran­de med kni­ven i han­den.

– Jag åla­de mig till dör­ren, ­jät­te­lång­samt. Det tog kanske tio mi­nu­ter att kry­pa till dör­ren.

Hur hon på tred­je för­sö­ker fick upp den gniss­lan­de dör­ren, tog sin jac­ka och mo­bi­len och sprang ut i nat­ten.

Hur fle­ra bi­lar kör­de för­bi den ­en­sam­ma, blo­di­ga flic­kan kloc­kan halv tre på nat­ten ut­an att stan­na. Hon lar­ma­de po­li­sen själv.

Styv­pap­pan greps, döm­des och fort­sat­te på sin vålds­ba­na in­ne på an­stal­ten.

I det kon­stan­ta flö­det av bru­ta­li­tet, van­sin­ne, sorg och fa­sa man dag­li­gen mö­ter när man skri­ver om brott finns fall som et­sar sig fast. Det­ta var ett så­dant fall. Den råa onds­kan, en kniv­be­väp­nad gal­ning och tre små barn.

Och en 13-årings obe­grip­li­ga sin­nesnär­va­ro och enor­ma styr­ka som räd­da­de hen­nes liv.

Jag tänk­te ba­ra: Nu kom­mer jag att dö

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.