Fallet jag aldrig glömmer: Mira Micic

Polisen kallade det ett familjedrama, men det var ett bestialiskt mord och mordforsök på två barn. Ett scenario som taget ur den värsta mardrömmen. Ett tungt minne som aldrig bleknar.

– Kniven gick av när han högg mig. Han gick in i köket och hämtade en ny kniv, ännu vassare.

Det har gått tolv år sedan den 13-åriga flickan uttalade orden.

Hon satt på en träbänk, med knäna uppdragna, i sin familjs trägård i Västerhaninge i södra Stockholm och fingrade på en teckning med rosa hjärtan medan hon pratade. I famnen höll hon en nallebjörn, det blonda håret hölls bakåt av ett tunt diadem.

Tiden stod still när hon berättade om fredagskvällen när hon, som många gånger tidigare, hade övernattat hos sin bästis, en 12-årig tjej som hon lärde känna när de gick på förskolan tillsammans.

Bästisens mamma låg på sjukhus. Hemma var bästisens styvpappa och hans lille son.

Den 26-årige styvpappan var välkänd hos polisen.

Han hade flera domar på sig för diverse våldsbrott. Men det visste omgivningen inte om. Inte hans grannar och ännu mindre 13-åringens föräldrar.

Mannen framstod som rätt vanlig och trevlig, till synes en hängiven far, berättade hans chockade grannar efteråt.

– Han höll kniven i handen, jag såg hans blick och han högg mig i halsen. Det gick så fort. Jag tror att jag vred på huvudet lite, så att det inte tog så djupt.

Den 13-åriga flickan talade med stadig röst och rörde försiktigt på saker som låg på bordet framför henne. Hon hade fortfarande blod på sina små händer.

– Jag låg kvar, vågade inte röra mig. Jag tänkte bara: Nu kommer jag att dö, nu ska jag dö.

Hon och bästisen spelade fotboll tillsammans, de umgicks nästan varje dag.

Den fredagen föreslog styvpappan att de skulle titta på film, han hyrde en skräckfilm, köpte pizza och godis.

Fredagsmyset i trevåningshuset i den sömniga Stockholsm förorten tog slut i ett ögonblick.

– Han pratade konstigt. Det var något med ögonen.

Plötsligt hade mannen beordrat sin styvdotter att gå till det angränsande rummet där hans 6-årige son låg och sov.

– Nästan direkt hörde jag att hon skrek hans namn. Jag hörde dunsar och att möbler gick sönder.

I nästa stund stod mannen bredvid 13-åringen, men en blodig kökskniv i handen.

Hennes familj, fotografen och jag satt blixtstilla, förstummade av hennes berättelse.

Om hur han drog in henne i sovrummet och våldförde sig på henne innan han somnade, fortfarande med kniven i handen.

– Jag ålade mig till dörren, jättelångsamt. Det tog kanske tio minuter att krypa till dörren.

Hur hon på tredje försöker fick upp den gnisslande dörren, tog sin jacka och mobilen och sprang ut i natten.

Hur flera bilar körde förbi den ensamma, blodiga flickan klockan halv tre på natten utan att stanna. Hon larmade polisen själv.

Styvpappan greps, dömdes och fortsatte på sin våldsbana inne på anstalten.

I det konstanta flödet av brutalitet, vansinne, sorg och fasa man dagligen möter när man skriver om brott finns fall som etsar sig fast. Detta var ett sådant fall. Den råa ondskan, en knivbeväpnad galning och tre små barn.

Och en 13-årings obegripliga sinnesnärvaro och enorma styrka som räddade hennes liv.

Jag tänkte bara: Nu kommer jag att dö