Flickan som aldrig kom hem
Helén berövades sitt liv, rätten att växa upp, bli vuxen, skaffa egen familj. På grund av en mördares sjuka lustar. Sorgen och saknaden för de anhöriga är sår som aldrig läker. Det har gått 29 år. Helén Nilsson skulle ha varit 39 år i dag. Hon blev tio.
Helén Nilsson hade fått lov att vara ute till klockan åtta den där måndagskvällen, den 20 mars 1989. Våren hade kommit till Skåne, det var en mild kväll och barnen hade påsklov från skolan.
Helén hade gått hemifrån radhuset på Murarevägen i Hörby vid sjutiden efter att ha ätit kvällsmat med mamma, pappa och storasyster, för att träffa sina kompisar Linda och Sabina en stund till.
De hade visserligen redan lekt hela dagen, sminkat sig och låtsats vara prinsessor hemma hos Sabina, men ville leka en timme till efter maten.
De tre bästisarna hade stämt träff på parkeringsplatsen vid Lågprisvaruhuset mitt i Hörby, några minuters promenad från radhuset där Helén bodde. Men Helén träffar aldrig sina kompisar. Inte heller kom hon hem. Klockan blev åtta. Nio. När klockan blivit tio minuter i tio på kvällen ringer hennes oroliga föräldrar polisen och anmäler sin dotter försvunnen.
Någonstans mellan radhuset och Lågprisvaruhusets parkering mötte Helén sin baneman.
Linda Ekstrand var Heléns bästa kompis.
Det var hon som tillsammans med en annan kompis, Sabina, förgäves stod och väntade på Helén vid Lågprisvaruhuset den där måndagskvällen, påsklovets första dag.
– Vi väntade väl en stund och gick in i affären och kollade om hon var där inne. Men det var hon inte. Då gick vi hem till Heléns hus, och frågade efter henne.
Men Heléns föräldrar sa att Helén gått i väg en stund tidigare, för att möta de båda kompisarna.
– Vi gick vägen mellan hennes hus och affären säkert tre gånger,
men hittade henne inte. – Sedan gick jag hem. Några timmar senare kopplades polisen in.
– Jag förstod ju att något var fel, säger Linda i dag.
Dagen därpå satt hon, tio år gammal, i förhör hos polisen.
Gång på gång fick hon upprepa vad som hänt, hur de väntat på Helén. Var de letat.
– Det kändes som att jag satt där hela dagen.
Hon säger att Helén var hennes bästa vän. Varje dag gick de till skolan tillsammans.
De spelade handboll tillsammans, bodde bara några minuters promenad från varandra.
– Hon var snäll, omtänksam och en ordentlig tjej. Hon var en tjej som inte hittade på en massa bus utan lyssnade på vad fröken och hennes föräldrar sa.
Samtidigt hade hon skinn på näsan.
– Hon var en stark, omtänksam och fin tjej. Precis som en bästa vän ska vara!
I dag är Linda Ekstrand 39 år, hon har själv barn, en 12-årig dotter.
– Det jag har varit med om kommer jag alltid att bära som en ryggsäck. Man är extra försiktig, när dottern vill gå själv till lekplatsen säger jag nej. Även om hon säger att de andra får gå dit själva. Jag följer med i stället.
Det som hände Helén är varje förälders mardröm – men för de flesta är det ändå en avlägsen tanke – det händer inte mitt barn.
– För mig är det närmare, jag har en starkare oro tror jag, säger Linda Ekstrand.
Heléns familj, storasyskonen Dan och Christine och mamma Majvi, berättade 2011 i P3 Dokumentär om sina upplevelser, och om den sorg de lever med.
Den 20 mars hade Helén, för första gången, fått lov att lämna huset ensam efter klockan sex på kvällen – eftersom det var påsklov.
Men Helén kom inte hem vid åtta, som hon lovat. Redan fem minuter över åtta, berättar mamman, började de undra.
– Vad i all sin dar, henne har man alltid kunnat ställa klockan efter, tänkte mamma Majvi, säger hon i dokumentären.
Kvart över åtta cyklade storasyster Christine och mamma Majvi ut för att leta efter Helén.
– Vi tänkte att de kanske lekte och hade glömt tiden. Men hon fanns ingenstans. Och ingen hade sett henne, berättar Majvi.
En knapp timme tidigare hade Heléns kompisar kommit hem till familjen och frågat efter Helén, eftersom hon inte kommit till parkeringsplatsen.
– Vi tänkte att de väl hade gått om varandra, sedan gick tjejerna, och de kom ju inte tillbaka, säger mamman.
De cyklade hem igen och Majvi satte sig och började ringa runt till alla barnen i Heléns klass.
Men ingen visste något och familjen larmade polisen.
– Det blev sådan fullständig kalabalik och turbulens, allt vad som finns mellan himmel och jord, säger Majvi.
Av en slump befann sig en hundpatrull från ett annat distrikt på polisstationen i Hörby, och patrullen åkte till radhuset på Murarevägen.
– Sedan satte allting liksom bara i gång som en stor ångvält. Helt plötsligt var det poliser överallt, och brandkår och hemvärn och det spred sig liksom som en löpeld över byn att ... Christine drar efter andan innan hon fortsätter. ... Helén inte hade kommit hem.
– Jag tror inte att någon av oss tänkte någonting egentligen, säger Majvi.
– Det primära var bara att hitta Helén. Det fanns inget annat.
Familjen, vänner, släktingar och grannar åkte under hela natten runt och letade.
– Jag var bara hemma kortare stunder, sedan var jag ute och letade och letade igen, säger
Jag hade panik för det var jag som skulle se till att Helén kom hem
Christine, som var fjorton år när Helén försvann.
– Jag hade panik, för det var jag som skulle se till att Helén kom hem. För precis innan hon gick så bråkade vi. Christine faller i tårar. – Och jag sa inga snälla saker till henne. Jag var tvungen att se till att hon kom hem för att ställa allt till rätta.
Sökinsatsen var enorm. Ett barn var spårlöst borta, och polisen sparade inga resurser. Invånarna gick man ur huse i lilla Hörby, en ort med sju tusen invånare mitt i Skåne.
Helikopter, ridande poliser, dykare, hundar, värnpliktiga och hundratals frivilliga letade efter den försvunna flickan.
Heléns familj var själva ute och sökte. Storasyster Christine var bara 14 år men letade dag som natt.
Senare berättar hon att hon minns hur hon frös. Hur hennes joggingbyxor blev dyngsura i blötvädret. Men att de fortsatte leta.
Man har mist ett barn och någon har förgripit sig på detta barn
Hörby och dess omgivning finkammades. De stora skogsområdena, vattendragen, vindar och källare genomsöktes.
Men utan resultat. Helén var borta. Spårlöst.
Dagarna gick. En dag. Två dagar. Tre dagar. Fyra dagar. Fem dagar.
På den sjätte blev mardrömmen verklighet.
Det var den 26 mars 1989, påskdagen, och Marita Fält och hennes mamma var ute för att plocka vitsippor.
Det var de som hittade Heléns kropp. Den låg i tre plastsäckar, ihoptejpade med brun tejp, vid ett stenröse i Bröd, strax norr om Tollarp, knappt tre mil från Hörby. Marita var 29 år då. Hon kommer aldrig att glömma den där dagen.
– Det var på förmiddagen, innan lunch precis och jag och mor cyklade i väg för att plocka vitsippor. Vi brukade plocka på samma ställe.
Platsen de brukade plocka blommor på låg ett par kilometer från deras hem, en liten bit från grusvägen, in i skogen.
– Det var alltid mycket vitsippor där, vid ett stort stenröse, berättar Marita.
När de kom fram till röset gjorde de den fasansfulla upptäckten. – Hon låg där i svarta säckar. Vi trodde först det var någon som slängt ett rådjur eller något, men när mor gick fram såg hon hur ett litet knä stack ut genom ett hål i säcken. De förstod. – Vi hade ju följt Heléns försvinnande i tidningarna, så ja, jag tror vi insåg direkt.
Marita cyklade så fort hon kunde hem, det här var före mobiltelefoner, och berättade för sin pappa som larmade polisen.
– Mor fick stanna kvar ensam med kroppen vid röset. Det var hemskt för henne. Polisen kom snabbt till platsen. De öppnade säcken inför ögonen på Marita och hennes föräldrar.
– Det var fruktansvärt att se en död människa, dessutom ett
barn, ligga där. Fruktansvärt. Det kommer jag aldrig glömma.
Kroppen var naken bortsett från ett armbandsur på vänster handled.
Hon hade dött bara ett knappt dygn innan Marita och hennes mamma hittade henne och hade alltså hållits fången i fyra till fem dygn innan hon dödades.
Helén hade våldtagits, och inte fått varken mat eller dryck under tiden i mördarens våld, visade obduktionen.
Flickan hade dödats med flera slag i huvudet med ett trubbigt föremål, samtidigt som hon strypts av en snara runt halsen.
Hela hennes kropp var utsatt för våld.
”Strypningen och skadorna på skallen och hjärnan förklarar, var för sig eller i samverkan, till fullo hennes död”, står det i obduktionsprotokollet.
Fjortonåriga Christine var ute och letade efter sin lillasyster när hon fick syn på flera polisbilar på väg mot hennes hem.
– Jag minns att jag förstod direkt att det var över och sprang hemåt, berättade hon flera år senare för Aftonbladet.
Utanför huset stod flera poliser och en läkarbil. Ytterdörren var låst och Christine bankade på dörren till sitt hus. En polis öppnade och frågade vem hon var.
– Jag bor här, svarade Christine.
Hon såg i polismannens ögon vad som hade hänt.
– Det stod skrivet i hans ansikte, berättar hon för P3 Dokumentär. Sedan, säger hon, har hon väldigt luddiga minnesbilder. – Det blev fullständigt kaos. Mamma Majvi säger: – Man har mist ett barn, och någon har förgripit sig på detta barn. Att över huvud taget göra ett barn illa, det har aldrig förekommit mig en sådan tanke, man kunde inte få ihop någonting.
Massor av människor stöttade familjen. Det vällde in blommor.
– De blommorna hjälpte mig att behålla mitt förstånd, säger mamma Majvi.
– Det var blommor överallt, och det blev viktigt för mig, mitt i alltihop, att blommorna skulle leva så länge som möjligt. Ingenting fick vissna och dö.
Åren som kom var oerhört påfrestande för Heléns anhöriga.
De levde i ovisshet – vem tog deras Helén ifrån dem, och varför? De ville ha svar. Men tiden gick. Och svaren uteblev.
Med jämna mellanrum griper polisen misstänkta, men en efter en släpps de.
Kören sjöng ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” under intåget i Hörby Kyrka. Begravnings- gästerna bar ljusa kläder, enligt Heléns föräldrars önskemål.
Flera av Heléns klasskamrater fanns i kyrkan. Alla bar de en ros i handen. De grät.
Längst fram i kyrkan, en vit kista, med rosenkransar i rött, vitt och rosa.
På ett av kransbanden hade en klasskamrat skrivit: ”Sov i ro, lilla Helén.”
Mordet på Helén Nilsson fick enorm uppmärksamhet. Människor från hela landet engagerade sig i den tioåriga flickans öde.
Hennes föräldrar, Majvi och Bengt, vädjade flera gånger via massmedia till mördaren att träda fram.
Det hölls fackeltåg, insamlingar mot våld, demonstrationer.
Hörby var ett samhälle i skräck. I chock.
Barnen fick inte gå ut. Och skräcken spred sig. Så länge inte mördaren var fast fanns rädslan ständigt närvarande. Inte bara i Hörby, utan i hela Skåne. Jag var själv tolv år då. Och minns hur vi barn, i Lomma nästan fem mil från Hörby, uppmanades att vara försiktiga, inte gå ensamma och inte tala med främlingar.
Bilden på Helén, med mörkt hår klippt i lugg, bruna ögon och ett busigt leende, publicerades i varenda tidning.
Det är en av väldigt få bilder som publicerats på Helén.
De andra bilderna har familjen valt att behålla för sig själva.
– Jag vill ha Helén lite för mig
själv, har hennes mamma Majvi berättat i en intervju i Kvällsposten.
Utredningen kring mordet på Helén är enorm. Det är, bortsett från Palmemordet, den största mordutredningen i Sverige någonsin. 10 000 sidor förhör. 60 000 sidor utredningsmaterial.
Under åren som går kommer ett femtontal personer att misstänkas för mordet.
Bland annat jagar polisen en dansk sexualmördare, en våldtäktsman och mordbrännare, en dubbelmördare och flera andra sexualförbrytare.
Flera personer anhålls. Men en efter en släpps de eftersom inga bevis går att hitta.
Ett femtontal poliser jobbade heltid med utredningen i ett halvår efter mordet.
I ytterligare ett par år fortsatte utredningen aktivt, för att sedan sakta ebba ut allt eftersom spåren kallnade.
13 år efter mordet, 2002, händer plötsligt något. Polisen verkar ha fått ett genombrott.
Per-Åke Åkesson, kriminalkommissarie i Kristianstad, har på eget bevåg hösten 2001 börjat granska utredningen, utan att förankra det hos sina chefer.
Han hittar en minst sagt märklig omständighet.
En ung man som dök upp i utredningen redan tre dagar efter försvinnandet beskrevs ha en ”störd sexualitet”. Dessutom bodde han granne med Helén.
Ynglingen hade, tillsammans med sin ett år yngre kusin, varit hemma på permission från lumpen när Helén försvann. Och det visar sig att de befunnit sig vid Lågprisvaruhuset den aktuella kvällen. Deras berättelser i förhören om vad de gjorde runt påsk 1989 stämmer inte alls överens, visar det sig när PerÅke Åkesson läser igenom dem. Men inga vidare förhör hölls.
Utredningen mot kusinerna tar nu, 2002, fart igen, och de sätts under lupp.
Det visar sig också att den äldre kusinen tre år efter Heléns försvinnande dömts för att ha förgripit sig på småflickor, men detta kopplades aldrig till Helénutredningen.
Flera besvärande omständigheter hittas och de två kusinerna, som vid tiden för mordet var 21 och 22 år gamla, grips, anhålls och häktas för mordet.
I två månader sitter de häktade. Sedan släpps de plötsligt.
Det visar sig att ett bortglömt dna-prov nu dykt upp igen. Det hade tagits från Heléns kropp och tillhörde, av att allt döma, gärningsmannen.
Det hade i alla år förvarats i en kyl på ett laboratorium i Uppsala och med hjälp av den nya dna-tekniken kunde man ta fram gärningsmannens dnaprofil – som inte stämde med någon av kusinernas.
Men den nya tekniken hade alltså gett utredarna ett mycket bra kort på handen – en dna-profil på den man vars sperma fanns på Heléns kropp. Dnaprofilen ger utredningen ytterligare fart.
I april 2004 fattar länskriminalen i Skåne beslutet att gå igenom utredningen om mordet, fast beslutna att lösa det med hjälp av dna-profilen. Man bildar en spaningsgrupp, under ledning av Per-Åke Åkesson, och börjar samla in dna-prov från personer som under årens lopp förekommit i utredningen. 1989 fanns inte tekniken för att med dna koppla den till en gärningsman. Nu, 2004, finns alltså den tekniken.
Man gör en lista. Sammanlagt 28 namn på män som på ett eller annat sätt har förekommit i utredningen.
– En av dem är mördaren, säger polisen självsäkert.
Vi har fått träff! Det är en av dina. Det är Ulf.
Ett 29:e namn läggs sent till på listan.
Polisen Monica Olhed Hansson har ett par år tidigare varit på en middag, där en av gästerna, en kvinna hon aldrig träffat tidigare, berättade om en tidigare kollega hon trodde kunde ha med mordet på Helén att göra.
– Jag tyckte uppgifterna var intressanta och skrev en pm, säger Monica Olhed Hansson.
Polisen hade dock vid denna tidpunkt fullt fokus på de två kusinerna och tipset lades åt sidan.
Men när listan över personer som ska topsas sammanställs ser Monica Olhed Hansson till att få med 52-åringen.
– Det var ett möte med länskriminalens chef och vi skulle gå igenom listan, berättar Monica Olhed Hansson.
– Per-Åke läste upp 28 namn. Monica Olhed Hansson sa ifrån. – Men Ulf då? – Ja, ja, ta honom du, svarade Per-Åke Åkesson.
Han blev nummer 29. Och hans namn var Ulf Olsson.
Monica Olhed Hansson är själv den som i juni 2004 åker till Vimmerby dit han flyttat för att förhöra och topsa Ulf Olsson.
I polishuset i Vimmerby svarar Ulf Olsson på hennes frågor i över en timme innan han själv tar hennes tops och stryker den på insidan av sin kind.
Sedan lämnar Monica Olhed Hansson och Ulf Olsson polishuset i Vimmerby.
– Jag tänkte väl att om att han gick med på att lämna prov så lätt var det kanske inte han, trots allt.
Det tar två veckor för resultatet från dna-testet att komma.
Monica är hemma när telefonen ringer.
– Hej, det är Per-Åke. Sitter du ned?
– Vi har fått träff! Det är en av dina. Det är Ulf.
Monica säger att hon kände lättnad.
– Det var en enormt skön känsla, att vi kanske äntligen skulle få svar på vad som hände Helén och vem som dödade henne.
När utredningen tog ny fart 2004, efter att polisen fått fram gärningsmannens dna-profil, kontaktades inte Heléns familj.
– Poliserna hade varit med och sett hur vårt hopp tändes, och så blev det bara platt fall, säger mamma Majvi.
Hon säger att de senaste vändorna med misstänkta hade de inte ens trott på.
Men efter att polisen fått positivt svar från Statens Kriminaltekniska Laboratorium, SKL, – Ulf Olssons dna fanns på Helén – meddelas familjen.
– Polisen ringde hem till pappa och sa att nu har vi fått en träff, berättar Christine.
– Sen ringde pappa till oss och vi kom hem alla tre med detsamma. Vi kände att vi behövde vara tillsammans. Det var så ofattbart att dessa ord som man hade väntat så många år på att få höra ... det var ju något helt fantastiskt och helt ofattbart.
– Det skakade ju om världen ganska så rejält.
– Jag visste inte riktigt om det var något jag drömt, eller var det på riktigt, säger Majvi.
Samtidigt, säger storasyster
Det var en enormt skön känsla, att vi äntligen skulle få svar på vad som hände Helén
Christine, var det en stor lättnad.
– Nu skulle jag inte behöva gå runt och undra längre. Ibland, om man mötte någon som betedde sig lite underligt, kunde man ju fundera ibland. Samtidigt var jag livrädd för att det skulle vara ett ansikte jag kände igen – någon jag visste vem det var.
Känslorna var kluvna, nu när en gärningsman var gripen. Många känslor väcktes till liv.
– Det här har varit en del av mitt liv, den här skuggan har varit en del av mitt liv, säger Christine.
– Jag var livrädd för vad jag skulle ställas inför, vad jag skulle få reda på.
Ulf Olsson grips, men nekar. Han minns inte, säger han.
Polisen undersöker den stuga i Bokeslund där han bodde 1989.
Likhundarna markerar. Man hittar blod.
Men blodet kommer inte från Helén – det kommer från Jannica Ekblad, en 26-årig kvinna som hittades mördad den 4 augusti 1989 på en rastplats mellan Hässleholm och Hörja.
Ulf Olsson knyts härmed till ytterligare ett mord.
Ytterligare bevis hittas. Mellan 1989 och 2004 har någon erkänt morden i både samtal och brev till polisen. Personen som ringt har känt till detaljer bara mördaren kunnat veta.
I Ulf Olssons ficka hittas ett sim-kort som använts för att ringa det senaste samtalet.
Men i förhören säger han ingenting. Det var dags för rättegång, i Lunds tingsrätt. – Dagarna innan läste jag i tid-
ningen att den här mannen hade uttalat att det enda han var rädd för var att ställas inför Heléns anhöriga, och i samma sekund som jag såg de raderna bestämde jag mig – jag ska var där, säger Heléns storasyster Christine.
– Kan jag inte göra någonting annat, så ska jag sitta där, och han ska bli tvungen att se mig – för det är det enda sättet jag kan ge tillbaka på.
Även mamma Majvi och storebror Dan bestämde sig för att närvara vid rättegången, och sitta mitt emot mannen som tog deras dotter och syster ifrån dem.
– Jag var på krigsstigen på riktigt, och inte bara för Helén, jag var på krigsstigen för hela vår familj – det var det där rovdjuret som de säger att varje mamma besitter som kom fram.
Christine berättar hur hon möt te mördarens blick i rättssalen.
– Helt plötsligt bara avdemoniserades han. Jag var inte ett dugg rädd för honom där. Jag var vansinnigt arg på honom, med all rätta, men jag var inte rädd för honom.
Ulf Olsson döms mot sitt nekande till livstids fängelse i tingsrätten för två mord. Hovrätten ändrar sedan straffet till rättspsykiatrisk vård.
Tingsrätten skriver i domen om mordet på Helén: ”Motivet kan enligt tingsrättens mening inte gärna ha varit något annat än att gärningsmannen ansett sig tvungen att undanröja Helén för att undgå ansvar för det sexuella övergreppet mot henne. Vår fantasi räcker inte till för några andra hypoteser.”
I januari 2010 tar Ulf Olsson sitt liv på rättspsyk i Sundsvall.
”Det bästa för mig är helt enkelt att bara få dö, än att sitta här som en levande död”, skrev han på sin blogg bara ett par timmar tidigare.
Han stod i sitt sista blogginlägg fast vid sin oskuld.
Helén Nilsson blev tio år. Hon ligger begravd på Hörby kyrkogård.
Länge fanns det ingen gravsten. Familjen ville vänta tills mördaren gripits.
Nu, sedan tio år, står hennes gravsten där.
” Vår älskade Helén. Lever i våra Hjärtan” står det.
Hon skulle ha varit vuxen i dag.
39 år.