Fallet jag aldrig glömmer: Mattias Sandberg

Den 30 april 2014 mördades ett barn. Hon var åtta år och hade skickats till Sverige utan sina föräldrar. Hon var åtta år och berättade för sina kompisar att hon fick jätte-jättemycket stryk.

Hon var åtta år och sågs med blåtiror runt ögonen. Men ingen hjälpte Yara. Den 30 april 2014 var det skräpplockardag i hennes skola.

Hon hade håret uppsatt i diadem. Hon hade en gummiödla i fickan. Hon var klipsk, lärde sig snabbt, begåvad i språk och matte. Men hon hade gått ner i vikt under våren, hennes frånvaro hade ökat. Hon som stundtals varit sprallig och positiv, verkade nu nedstämd. Hon berättade för sina kompisar att hennes morbror hade fimpat cigaretter på hennes fötter. Yara visade upp gummiödlan för en lärare, sa att det var hennes skyddsängel.

Sa att hon inte ville gå hem.

Det finns fall där yrkesrollernas upparbetade skydd och barriärer inte alltid räcker till, där professionens nödvändiga distans kan övergå i känslor av betydligt mer privat karaktär.

Jag minns fortfarande ambulansföraren som var först på plats hemma hos Yara den kvällen. Han hade över tre decennier bakom sig i yrket, men när jag pratade med honom var det knappt att hans röst bar.

Klockan var strax efter tio på kvällen när han och en kollega kom in i lägenheten där Yara bodde.

– Yara hade en pyjamas på sig, men under den, det var blåmärken överallt. Alltså... Jag skulle inte önska min värsta fiende det. När vi satte ner henne för att börja hjärtoch lungräddning frågade jag mannen och kvinnan ”vad i helvete har ni gjort?”.

Femton månader tidigare hade Yara kommit till Sverige från krigets Gaza. Hennes skola hade bombats. Yara var rädd, ledsen. Familjen frågade en morbror i Sverige om hjälp. Till slut fick Yara flytta in hos honom och hans fru.

Här inleddes en utredning om morbrorn fick bli vårdnadshavare – och trots ett antal orosanmälningar – fick han ansvaret för Yaras liv.

Knappt två veckor innan hon mördades sågs Yara blåslagen.

Polisen faxade ytterligare en orosanmälan till socialtjänsten. Men där blev den liggande, orörd.

Under en av sina sista dagar i livet träffade Yara två personer från skolan.

De frågade om det var något som Yara var bekymrad över. Yara sa att det inte var det. De frågade om Yara trivdes hemma. Yara sa att hon gjorde det. De frågade om Yara älskade paret hon bodde hos. Yara sa att hon gjorde det.

Men när de pratade om hennes riktiga mamma började Yara gråta.

Efteråt kördes hon hem av en lärare.

Men i trapphuset puttade Yara i väg läraren med sin hand, som för att markera att hon ville bli lämnad, ensam.

Bara ord kan inte återge lidande, men i tingsrättsdomen finns en mening, svår att glömma:

”Den samlade bild som framkommit om Yara under hennes sista tid i livet är att det var en mycket ensam liten flicka som hade det väldigt svårt och sannolikt upplevde att hon inte hade någon att vända sig till för att berätta om hur hon hade det”.

Yara blev åtta år.

Yara hade en pyjamas på sig, men under den, det var blåmärken överallt

FOTNOT: Yaras morbror dömdes i tingsrätten för grov misshandel och grovt vållande till annans död och hans hustru för mord.

I maj 2015 skärpte hovrätten domen. Båda dömdes för mord till 14 år respektive livstids fängelse.