Fallet jag aldrig glömmer: Anders Johansson
D en kraftige, storvuxne mannen gick nästan som med små myrsteg när han fördes in i rättssalen. Snart såg jag förklaringen. Den åtalade – som kallades kannibalen – hade inte bara händerna bojade vid midjan. Mellan fötterna släpade en kätting från fotfängslet.
Nästan ett tiotal poliser och vakter med svarta handskar och barsk uppsyn gick som en ring runt honom.
Rättegången vid Gävle tingsrätt i januari 2006 blev första tillfället som vi som följt fallet fick se hur den åtalade 29-årige dubbelmördaren såg ut.
Han hade huggit ihjäl sina två styvsystrar och druckit av deras blod och ätit delar av kropparna.
Sedan han gripits tre månader tidigare hade han varit inlåst på en psykiatrisk klinik. Nu gick han sakta och försiktigt med blicken hela tiden fäst ner i golvet. Han var antagligen kraftigt medicinerad.
De obegripliga handlingarna hade börjat som fantasier flera år tidigare, en sorts demoner som blivit allt starkare. De tog överhanden och blev så påtagliga att de inte gick att motstå.
En dag åkte han till en butik och köpte en exklusiv kockkniv. Den kostade över 500 kronor.
Syftet var då helt klart. Han skulle döda någon. Göra det ultimata, som han själv skulle beskriva det senare i förhören.
En morgon, någon månad efter knivinköpet, ”kände han sig aggressiv”.
– Jag kände helt enkelt för att skada någon.
Den föresatsen lyckades han med.
I en lägenhet i Gävle vaknade en 21-årig nybliven småbarnspappa av ett fruktansvärt skrik inifrån köket.
Han rusade upp ur sängen och möttes av en syn som var lika overklig som skrämmande.
En främmande man i rutig skjorta högg besinningslöst hans 19-åriga sambo med en stor kniv. Den rottweiler de var hundvakt åt hade bitit sig fast i förövarens lediga arm utan att det bekom förövaren det minsta.
Det fanns bara en sak att göra – fly.
21-åringen lyckades obemärkt ta sig ut ur lägenheten. Han sprang ner till sin pappa som bodde på våningen under. Bara någon minut senare såg de hur mannen i den rutiga skjortan gick förbi utanför fönstret och försvann. De larmade polisen. I kanske 99 fall av 100 hade en man som påstod att hans flickvän blivit ihjälhuggen av en okänd man, som på okänt sätt tagit sig in i deras lägenhet, och sedan lika snabbt försvunnit, varit lögnare. Och det blev också vad polisen trodde i det här fallet. Småbarnspappan blev själv misstänkt för det bestialiska dådet. Han blev häktad och deras son omhändertagen.
Först flera månader senare – tack vare dna – insåg utredarna att de haft fel, och att pappan talat sanning.
Det gick en mördare lös. Och han skulle slå till igen.
Sju månader senare blev personalen på ett fritidshem i Skutskär oroliga när ett av barnen inte blev hämtat av sin mamma.
De larmade polisen som sedan gjorde den makabra upptäckten. Den 34-åriga småbarnsmamman hittades död i sitt hem brutalt mördad med kniv.
Det visade sig snart att de hade en sak gemensam förutom sitt öde – de hade vuxit upp i samma fosterhem. Det hem där ”kannibalen” varit deras bror.
När han greps erkände han allt utan omsvep.
Redan vid 15.30-tiden på rättegångsdagen meddelades dom – något som annars normalt tar minst två veckor.
Rätten behövde bara tio minuters överläggning. I praktiken fanns inga alternativ. ”Kannibalen” dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning – inlåsning på obestämd tid och som bara kan upphävas när han bedöms som ofarlig.
I dag, 13 år senare, är han fortfarande inlåst på en klinik.
En främmande man högg hans sambo med en stor kniv