Dödlig omvårdnad
Vårdpersonalen som har patienternas liv på sina samveten
Över 134 kroppar på 67 olika kyrkogårdar har grävts upp
Han blev sjuksköterska precis som sin pappa. Men istället för att rädda liv tog han liv.
Niels Högel, 41, misstänks ha mördat minst hundra patienter, mellan 34 och 96 år gamla, på två olika sjukhus i Tyskland.
Förklaringen: Han var uttråkad och sökte uppmärksamhet.
– Det kommer att bli tufft. Med de orden inledde domaren Sebastian Bührmann rättegången i staden Oldenburg i Tyskland.
Han riktade sig främst till de många anhöriga, som fyllde rättssalen.
Anhöriga till alla dem som själva inte var där – offren för Tysklands värsta seriemördare genom tiderna, sjuksköterskan Niels Högel, 41, gift och pappa till en dotter på 13 år.
Innan rättegången startade i oktober förra året hölls en tyst minut för alla de svårt sjuka patienter på intensiven, alla de mammor och pappor, barn, moroch farföräldrar och syskon, som, till synes slumpmässigt, blev hans offer.
Själv kom han in i svart kortklippt hår och skägg, med ansiktet dolt bakom en blå pappersmapp.
Bara anklagelserna mot honom – på 200 sidor – tog åklagaren en och en halv timme att läsa upp.
Med huvudet vilande i ena handen lyssnade Niels Högel.
Och på frågan om allt stämde svarade han ”ja”.
Han erkände allt. Det är tredje gången han står inför rätta.
Han har suttit i fängelse, ända sedan han dömdes första gången 2008. Då dömdes han till sju år för att ha injicerat fel medicin i en patient på sjukhuset i Delmenhorst i Tyskland.
Sju år senare dömdes han igen, då till livstid för två mord och två mordförsök på samma sjukhus.
Men det var bara toppen på ett isberg.
Under rättegången 2015 sa Niels Högel själv att han utsatt 90 patienter för samma sak och sedan dess har åklagare och polis arbetat med fallet för att finna bevis.
De har undersökt alla dödsfall på de två sjukhus, i Oldenburg och Delmenhorst, där Niels Högel arbetade mellan 1999 och 2005.
Över 134 kroppar på 67 olika kyrkogårdar har grävts upp. Mer än 500 patientjournaler och ännu fler sjukhusanteckningar har gåtts igenom. I 84 av kropparna som grävts upp hittades spår av gifter som inte skulle finnas.
Och i oktober stod Niels Högel åtalad igen, misstänkt för att ha mördat hundra patienter, 38 i Oldenburg och 62 i Delmenhorst.
Polis och åklagare misstänker att han kan ha mördat dubbelt så många, men många av offren är kremerade och några kvarlevor att undersöka finns inte.
I alla fall har Högel gått tillväga på samma sätt: han har injicerat patienterna med överdoser av olika hjärtmediciner – för att
sedan agera hjälte och återuppliva dem. Men det misslyckades oftast. Doserna var för höga och patienterna dog istället – och dog de inte första gången han försökte, så dog de andra eller tredje gången.
De vårdades alla på intensiven – och var helt i hans våld. Och han utnyttjade det i åratal – utan att någon runt honom på sjukhusen slog larm.
Ändå fanns det tidigt signaler på att något var fel.
Hans mamma var städerska, hans pappa sjuksköterska.
Niels Högel beundrade sin pappa och valde samma yrkesbana. I skolan var han klassens clown.
17 år gammal började han sin sjuksköterskeutbildning och 1999 började han arbeta på intensiven på sjukhuset i Oldenburg.
Han arbetade mycket och tyckte dessutom om att festa. Han led av depressioner och ångest, medicinerade och drack för mycket.
I februari 2000 misstänks han ha dödat sin första patient, med kalium.
Han använde fem olika hjärtmediciner för att döda sina offer de kommande fem åren.
Hjärtkirurgen som var Högels huvudläkare vid hjärtintensiven i Oldenburg 1999–2001 märkte att han påfallande ofta var närvarande under återupplivningsförsök på patienterna, men agerade aldrig.
I augusti 2001 hålls ett möte på sjukhuset, med läkare och sjuksköterskor. En anställd hade i hemlighet noterat alla dödsfall och återupplivningar under Högels tjänstgöring.
Under en enda helg skedde 14 återupplivningsförsök på fem patienter. Alla dog.
Enligt polis och åklagare hade de bevis som fanns då varit tillräckliga för att avslöja Högel, skriver Bild. Men ingen tog tag i saken. Niels Högel fick fortsätta döda.
När han slutade på sjukhuset i Oldenburg fick han – obegripligt nog – utmärkta vitsord, trots att många läkare och kollegor runt omkring honom anade oråd.
Han var ”försiktig, noggrann och självständig” och hans arbete ”till fullo tillfredsställande”.
Tack vare de fina vitsorden fick Niels Högel direkt arbete på intensiven på sjukhuset i Delmenhorst.
Han började den 15 december 2002 – en vecka senare misstänks han ha dödat sitt första offer där.
Han har tidigare själv berättat hur han efter varje gång bestämde sig för att inte göra det igen – men efter en tid upprepade han sitt handlande.
Hans motiv ska enligt åklagaren ha varit att få uppmärksamhet – och kollegernas beundran när han någon gång lyckades med sina återupplivningsförsök. Då blev han en hjälte. Själv har han sagt att han var ”uttråkad”.
Sanningen är förmodligen en kombination av båda.
Men – på sjukhuset i Delmenhorst noterade hans kollegor att det var påfallande många återupplivningsförsök på hans skift.
Förbrukningen av hjärtmedicin ökade under hans tid på intensiven – och dödligheten fördubblades.
På ett år ökade antalet dödsfall från 98 – till 179. Förbrukningen av läkemedlet Gilurytmal är sju gånger större än normalt.
Under de här åren gifter sig samtidigt Niels Högel och får en dotter.
I juni 2005 ertappade en sjuksköterska honom när han injicerade fel medicin i en patient.
Men läkarna och sjukhuset polisanmälde aldrig – inte förrän han misstänktes ha dödat ännu en patient.
Fler av läkarna på de två sjukhusen som aldrig agerade, trots misstankarna, ställs också inför rätta.
Själv kan Niels Högel se fram emot att tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Döms han till livstid även för de här fallen minskar hans chanser att en dag bli fri avsevärt.
För de anhöriga, som i många fall väntat i många år för att få svar, är rättegången både en befrielse och en fasansfull upplevelse.
Utanför sjuhuset i Delmenhorst finns ett minnesmärke för offren:
” Till minne av alla de som litade på Niels H och lurades på sina liv”.
När han slutade fick han utmärkta vitsord trots att många läkare och kollegor runt omkring honom anade oråd