Geografisk profilering: Han räknar ut var förövarna bor med hjälp av en karta
Han märker ut brottsplatsen på kartan, läser med vana ögon av bilden och ringar in området där gärningsmannen finns. Jonas ”Jocke” Hildeby är den svenska polisens expert på geografisk profilering.
För varje ny brottsplats jag lägger in utför Rigel 40 000 beräkningar
Alla människor har mentala kartor i huvudet, inre bilder som är olika skarpa för olika områden.
Kartan över de gamla lekplatserna runt ditt barndomshem är förmodligen detaljerad men har en förvrängd skala som bygger på ett barns bild av världen. Kartan över vägen du kör till jobbet är suddig i kanterna eftersom du sällan svänger av, du kör bara rakt igenom landskapet. Kartan över skogsområdet där du går med hunden varje dag är på sina ställen så skarp att du kan se varje sten och stubbe.
Om du begår ett grovt brott kommer Jonas Hildeby genomatt studera brottsplatsen att kunna rekonstruera din mentala karta – och leda polisen till dig.
– Geografisk profilering bygger på det faktum att människan av naturen är lat och eftersträvar trygghet. Det ser vi när vi studerar hur gärningsmännen förhåller sig till geografin och lägger ut sina brottsplatser, säger Jonas Hildeby.
Han var med och löste fallet med Hagamannen i Umeå, serievåldtäktsmannen som härjade i stadsdelen Haga 1998–2005.
– Gärningsmannen uppvisade god lokalkännedom. Haga är ett område där man bor, där finns inget större utbud av affärer och restauranger. Den som har en skarp mental karta över Haga har därmed troligen fått den genom att vistas i området av annat skäl, mest sannolikt för att personen har en egen fast punkt där.
När Niklas Lindgren greps visade det sig att han hade bott i Haga tidigare och att han hade sin arbetsplats där.
Hagamannen är ett paradexempel på när den geografiska profilen träffar mitt i prick. Det gör den inte alltid.
– Geografisk profilering är en sannolikshetsanalys – och det finns osannolika gärningsmän. Vi har en träffsäkerhet på 70–80 procent, vilket är avsevärt bättre än de 50 procent vi får om vi bara gissar, säger Jonas Hildeby.
När han har gjort sin analys
levererar han en karta som visar inom vilket område han anser att polisen bör koncentrera sitt arbete.
Genom att kunna avgränsa sig geografiskt vinner polisen mycket tid, tid som kan innebära liv eller död om en farlig gärningsman går lös.
Jonas Hildeby använder ett kanadensiskt dataprogram som heter Rigel. Programmet bygger på en algoritm som gör kalkyler av avstånden mellan brottsplatserna, buffertzonerna runt dem och avståndet till områdets ytterkanter – bland annat.
Buffertzonen är avståndet mellan brottslingens fasta punkt och brottsplatsen – ett avstånd som är tillräckligt stort för att de ska känna sig anonyma men tillräckligt litet för att de snabbt ska kunna fly hem till tryggheten. Storleken på de här zonerna varierar med typen av brott.
– För varje ny brottsplats jag lägger in utför Rigel 40 000 beräkningar. Jag tycker bara på knappen.
Hildeby har arbetat med geografisk profilering sedan 2003. I dag är han så erfaren att han ofta inte behöver använda datorn. Bara genom att titta på en karta kan han ofta avgöra inom vilket område gärningsmannens fasta punkt troligen står att finna.
– Polisen har tänkt i geografiska termer i alla år, men tidigare satte vi kanske mera upp fingret i luften och gissade. Jag har själv suttit och jobbat på ledningscentralen och funderat på var jag ska sätta mina bilar och försökt lista ut hur gärningsmannen tänker. Nu finns det en mjukvara och mängder av både internationell och svensk forskning som hjälper oss att göra rätt bedömning.
Tillsammans med Uppsala Universitet har polisen gjort en studie av hur gärningsmän dumpar kroppar och kroppsdelar.
I dag vet man att om en person rövas bort på ett ställe och mördas på ett annat så kommer dumpningen av kroppen med stor sannolikhet att ske i en viss riktning från de andra platserna. Det är en kunskap som kommer till praktisk användning i de ärenden där man har en försvunnen person och en misstänkt mördare men inte har hittat kroppen.
Polisen vet också mycket om hur olika typer av gärningsmän dumpar kroppar.
– Om det till exempel finns beskrivet i en relation att den misstänkte har haft ett stort kontroll
behov kan detta behov även finnas efter dumpningen. Den kommer då att ske på ett sätt som ger gärningsmannen möjlighet att bibehålla kontrollen över sitt offer, ett exempel är de fall då en gärningsman i en parrelation grävt ned offret på den egna tomten, säger Jonas Hildeby.
– Vi ser på brottsplatsen vilka val gärningsmannen har gjort, om han har lyckats använda geografin till sin fördel och minimera risker med hjälp av sin kunskap eller om han hade kunnat agera mera rationellt om han känt till området bättre. Så kan vid dra slutsatser om hur bekant han är med platsen.
Tvångsmässiga och känslomässiga brott, som sexualbrott, är lättare att geoprofilera än rationella och planerade brott, som inbrottsserier.
– Om vi tar Palmemordet som exempel så måste man börja med att fråga sig om Palme var det utsedda offret eller om det var en slump att det blev han. Om det var Palme som skulle skjutas måste gärningsmannen bege sig dit där Palme finns – och då är inte geografin så intressant.
Teresa Maric är gruppchef för den operativa analysgruppen på Nationella Operativa Avdelningen (NOA), det som tidigare kallades Rikskrim.
Gruppen hjälper alla landets polisregioner med komplicerade analyser. Förutom geografisk profilering – som utförs av flera i gruppen, inte bara av Jonas Hildeby – arbetar de bland annat med att analysera kommunikation och aktivitet på sociala nätverk samt med tillverkning av fantombilder.
– Man kan säga att vårt jobb går ut på att analysera och hantera stora mängder data och att hitta spår och mönster i dessa. Syftet är oftast att hitta en eller flera gärningspersoner och/eller att rekonstruera händelseförlopp utifrån teknisk data. I varje ärende vi arbetar med hittar vi viktiga pusselbitar som leder utredningen vidare, säger Teresa Maric.
Om det saknas teknisk bevisning och vittnen kan lösningen stå att finna i de oändliga loggfilerna från alla inblandades mobiler och datorer.
– Förr hade polisen ingen teknisk data alls, i dag måste vi hantera ett överflöd av information. Vi har massor med material att arbeta med, men det ställer samtidigt stora krav på oss som analytiker, säger Maric.