Deras pappa mördades av sin sambo
GÄVLE. Att leva med ett mord i familjen påverkar livet för lång tid framåt. Det vet Michaela och Lina Wallin som förlorade sin pappa för 7 år sedan när Ingemar ” Inke” Wallin, mördades av sin nyblivna sambo. Om två år kan hans mördare vara fri.
– Det känns som ett jäkla hån att hon får komma ut när vi får leva med ett hål i hjärtat för resten av våra liv, säger Michaela.
Vi träffar systrarna hos deras mamma i Gävle, några mil från platsen där deras pappa mördades av sin sambo. Båda bor på annan ort men är hemma av en alldeles speciell anledning. Bara två dagar senare ska Michaelas fyra månader gamla son Dante döpas i familjens trädgård.
Det är Michaelas första barn och att själv bli förälder har väckt en del känslor och tankar.
Hon har inget emot att prata om sitt barn men vill inte att han ska vara med på bild.
– Man är mer orolig nu och lever med känslan av att allt verkligen kan hända och att det finns människor som är onda, säger hon.
En person kommer att vara speciellt saknad vid det kommande dopet, hennes pappa Ingemar, eller ”Inke” som alla kallade honom.
– Det känns mer tydligt nu, speciellt när jag ser hur glad min mamma är över att bli mormor så tänker jag på vad han missar. Det blir en sorg för mig att min son aldrig kommer att lära känna sin morfar och att jag en dag ska behöva berätta varför det är så.
Både Michaela och Lina vill betona att de inte har något eget intresse av att synas i pressen. De är lite oroliga för att det ska uppfattas som att de ältar det som hänt.
– Jag berättar inte om det här för min egen skull, för att få uppmärksamhet utan för att hjälpa andra. Det finns de som hör av
sig och berättar att de varit med om samma sak, säger Michaela.
När vi ses har sommaren precis börjat spricka ut. Det är någon månad kvar till midsommar, en högtid som numera är förknippad med en hel del obehag och olustkänslor för systrarna.
Både Michaela och hennes syster Lina har berättat många gånger om det som hände. Med tiden har de fått mer distans och i stället för att fokusera på ”händelsen” som de kallar mordet så vill de försöka beskriva hur sårbar och utlämnad man kan känna sig som brottsoffer.
Att det ofta finns beredskap vid stora olyckor och katastrofer men när deras egen ”tsunami” vällde in så fanns det ingen självklar hjälp.
– När det händer sådana här saker så är det svårt att få hjälp och på storhelger finns det inget skyddsnät som fångar upp. Kriser kan inträffa när som helst och det borde man veta från samhällets sida, säger Michaela.
De tror att bemötandet direkt efter händelsen kan ha påverkats av att deras pappa hittades död hemma. Hade han förts till sjukhus hade det kanske funnits en annan organisation.
Mordet som förändrade deras liv inträffade någon gång efter klockan 02 på natten mot midsommaraftonen 2012. Ingemar attackerades i sömnen och dödades av cirka 30 knivhugg.
Det planerade midsommarfirandet blev den mest traumatiska händelsen i deras liv.
Lina hade kommit till pappan och nyblivna sambon dagen innan för att fira midsommar. Men kvällen innan gick hon över till en kompis som bor på en gård i närheten.
Även Jeanette Javells äldsta dotter sov hos grannen medan hennes två yngsta barn sov i huset under mordnatten.
Morgonen därpå gick Lina och hennes kompis på en promenad och plockade blommor.
Utanför pappans hus stod två polisbilar och en piketbuss och personer i vita dräkter gick in och ut i huset.
– Jag var bara 15 år och förstod inte så mycket, jag tänkte kanske att det hade varit inbrott eller att ett fönster var krossat, säger Lina.
Efteråt ringde hon sin mamma och berättade vad hon hade sett.
Mamman kontaktade polisen och förklarade att hon hade två barn med mannen i huset.
De lovade att återkomma när de visste mer.
Sedan hämtade hon Michaela som var på ett midsommarfirande och förklarade att något hade hänt i huset i Högbo. Båda försökte nå Ingemar, utan att lyckas.
Så småningom fick de veta att en person var död och en anhållen.
När mamman gick in för att prata med polisen satt Michaela kvar i bilen med mammans sambo. Flickornas mamma och Ingemar levde tillsammans i 12 år men hade varit skilda i 15 år vid tiden för mordet. – När hon kom ut och jag såg att hon började gråta så fattade jag att det var pappa som var död, säger Michaela.
Chocken var bedövande och som i en dimma började hon springa runt på trottoaren.
– Jag var som en höna som man huggit huvudet av men som ändå springer. Det var som att gå runt som i ett vakuum, med ett enormt adrenalinpåslag,
Till slut blev anspänningen så stor att benen vek sig.
Mamman förklarade för polisen att hon nu skulle hämta sin andra dotter och berätta att pappan var död. Fanns det någonstans de kunde få hjälp? Polisen blev ställd av frågan. – Han sa, ja det är ju midsommar. Prova med akuten eller kanske kyrkan, berättar Michaela.
Vid stora olyckor finns det ofta en Posom-grupp (Psykiskt- och socialt omhändertagande) i kommunen som kan gå in. Men när en familj med ett eller flera barn hamnar i en krissituation är det inte lika självklart var hjälpen finns.
Efteråt hämtade de upp Lina som var i Högbo. Hon såg mamman sakta skaka på huvudet och förstod direkt.
– Vi kramades en lång stund medan jag tittade på gräset utanför som vajade, det var så overkligt att pappa inte fanns mer.
Michaela gick omkring på en åker för att försöka smälta det som hänt.
På avstånd hörde hon festglada människor sjunga små grodorna samtidigt som hon försökte greppa vad som hänt.
– Så små grodorna ochmidsommarstång, det går helt bort för oss numera när vi firar midsommar.
Mamman och döttrarna följde polisens råd och åkte först till akuten. Där hänvisades de vidare
Det var som att gå runt i ett vakuum, med ett enormt adrenalinpåslag
till familjeläkarmottagningen där de fick en bra kontakt med en läkare.
– Men han kunde inte göra så mycket så han skickade hem oss men några lugnande tabletter som vi skulle ta om det blev absolut nödvändigt, säger Michaela.
Sedan var det bara att sitta av tiden tills det blev måndag.
– Helst hade jag önskat att vi fått direkt psykologisk hjälp, ett proffs som varit med som har träffat folk i sådana situationer tidigare.
De tycker att det borde finnas ett kristeam hos polisen, en beredskap, åtminstone ett nummer att ringa. Någon som är påläst på olika typer av sorgereaktioner.
– Vi har pratat med människor som fått liknande besked och blivit lämnade ensamma. I ett sådant läge kan man reagera olika beroende på vilket bagage man har, vissa kanske kan ta livet av sig, säger Michaela.
Tiden efteråt blev oviss. De fick inte veta någonting om utredningen och ibland fick de veta saker genom olika medier eller reportrar som ringde.
Trots att polisen avrådde sökte de också information på Flashback.
– När man är ledsen och arg och inte får veta något så gör man det. Jag önskar att vi hade haft en person, en mellanhand som hade kunnat förklarar vad som är nytt och vad som kommer att hända.
Inte förrän vid rättegången i september fick de en tydlig bild av vad som hade hänt.
Då fick de sitta i samma rättssal som pappans mördare, hans flickvän.
– Det var självklart att finnas där, för pappas skull.
Under rättegången kom det fram att paret hade haft ett stort bråk i september 2011. Efter det bröt de relationen. Våren 2012 började de ses igen. Som orsak till mordet sa Jeanette Javell att hon blandat sprit och medicin mot ADHD och att det svartnat. Hon hävdade också nödvärn och sa att Ingemar hade varit elak och misshandlat henne.
Men knivattacken började när han låg på soffan och sov. Det berättade Jeanette själv för en tidigare arbetskamrat som hon besökte direkt efter mordet.
Att hon sa sig ha blivit misshandlad var jobbigt för hans döttrar som aldrig hade sett några sådana tendenser.
– Jag tycker att det var jättejobbigt, att hon svartmålade honom när hon inte hade några bevis för det. Han kan ju inte försvara sig och det finns inga anmälningar eller läkarintyg som styrker det, säger Michaela.
Hon vill inte utmåla pappan som perfekt.
– Det är ju ingen människa, men han skulle aldrig slå.
Michaela hade flyttat hemifrån och träffade bara pappans nya tjej några gånger när de åt middag eller fikade tillsammans.
– Några dagar innan mordet satt vi och pratade om vädret och vad de skulle göra på midsommar, säger Michaela
Systrarna har funderat mycket kring vad som utlöste våldet hos kvinnan som de såg som en ganska tillbakadragen och snäll person.
Det är lite kluvet eftersom jag ändå fick se de bra sidorna av henne
– Det är som att det bara blev en helt annan person när det här hände och man känner sig lurad. Hur kunde vi inte se det här, hur kunde han inte se det?
Lina, som bodde hos sin pappa varannan vecka, lärde känna kvinnan mer. Hon blev kompis med hennes barn och hela familjen åkte utomlands tillsammans.
Hon tycker att pappan och sambon verkade ha kul och trivdes ihop.
– Det är lite kluvet eftersom jag ändå fick se de bra sidorna av henne och sedan blev det så här. Jag får kämpa lite med hur jag ska känna för hon var ändå väldigt snäll mot mig.
Direkt efter mordet gick mycket energi åt till att tänka på kvinnan som tagit deras pappa ifrån dem.
Nu försöker Michaela att inte tänka på henne överhuvudtaget.
– Jag lever med ett ständigt hat men det tar bara onödig energi att tänka på någon man tycker illa om. Fast jag skulle aldrig vilja träffa henne och jag kommer aldrig att förlåta.
I stället har de valt att fokusera på de ljusa minnena och den energiska, varma och coola person deras pappa var.
– Den bild jag direkt får upp när jag tänker på pappa är i hans förra hus. Han har blå snickarshorts, det är sommar och varmt och han är solbränd och klipper gräset, säger Michaela.
Ingemar Wallin jobbade som snickare och älskade motorcyklar, skotrar och att vara ute i naturen. Som pappa var han en busig och varm person som kunde möta upp vid bussen en sen kväll bara för att erbjuda skjuts på sparken och en termos med varm choklad.
Kvinnan som mördade deras pappa dömdes först till 15 års fängelse, en dom som lindrades till 14 år i hovrätten.
Michaela och Lina blev tilldömda skadestånd, men precis som många andra brottsoffer har de inte fått några pengar än.
En gång om året får de en fråga från kronofogden om de vill fortsätta driva in pengarna.
– Inte för att pengarna i sig betyder något men om man har rätt till skadestånd borde staten se till att man får det, säger Michaela.
Med straffrabatt kan kvinnan vara fri om två år. Hon har redan haft flera permissioner och flyttats till en anstalt med lägre säkerhetsklass.
– Det retar mig så fruktansvärt att man döms till 14 år, men egentligen får sitta nio år. Hon får snart komma ut och åka på semester, gå på kalas och leva ett vanligt liv fast hon inte ens har fyllt lika många år som pappa blev och vi har fortfarande kvar hans flyttkartonger som vi inte orkat packa upp, säger Michaela.
Många smärtsamma associationer sitter kvar i kroppen. Michaela jobbar som kock och klarar inte av att använda filékniv av samma märke som pappan dödades med.
– Nej, globalknivar tar jag inte i, det går inte.
De måste se framåt men vill aldrig lägga det som hänt bakom sig. Aldrig glömma.
– Pappa var en jättestor del av våra liv som vi aldrig vill glömma och det kommer alltid att finnas ett tomrum i hjärtat.