Rättshistoria: Vem mördade Ebba Hellgren?
Kan en frisk ung kvinna dö av sugmärken? Eller hade Ebba strypts av sin älskare? Det här 100 år gamla fallet involverade en högt uppsatt lagens man som stod åtalad för mord.
En man och en kvinna går arm i arm ut på Djurgården i augustikvällen.
Hon är, i dåtidens samhällshierarki, ingen särskild. Hon är ogift och arbetar som kallskänka. En av alla de unga kvinnor som sökt sig från landsbygden till huvudstaden för att förtjäna sitt uppehälle.
Han, däremot, är inte vem som helst. Han är överkonstapel vid Stockholms detektivavdelning i Klara, en gift flerbarnsfar som är
mer än dubbelt så gammal som sitt sällskap.
Hennes namn är Ebba Hellgren och hon är 22 år. Redan som 15-åring lämnade hon sin mor och far på Rådmansö för en jungfruplats hos portvaktarparet Bodén på Östermalm.
Just den här kvällen äter hon och hennes sällskap fint på dukade bord. De superar på Djurgårdsbrunns värdshus, äter smörgårdsbord och lammkotletter, dricker brännvin, öl, madeira och punch.
Ebbas sällskap, överkonstapel Gustaf, står för notan och hon är inte den första kvinnan som han har en affär med.
Det finns ett 40-tal kvinnonamn uppskrivna i hans anteckningsbok. Där står också datum och klockslag för när de har haft samlag. Gustaf är en lidelsefull man. Åtminstone är hans ord glödande heta i alla kärleksbrev han skickar till Ebba.
’’Jag är ung, blir aldrig gammal, blodet sjuder i var nerv – jag vill dricka, jag vill älska. Det var liksom den sång jag särskilt
beställde, mitt hjertas tankar – ord för ord till dig min lilla vän och älskogsblomma. Ack att vi finge tillsammans komma’’.
Breven hittas av polisen i den byrålåda hon disponerar för sina få tillhörigheter.
Bara dryga två timmar efter middagen är Ebba nämligen död.
Klockan är åtta minuter över tre på morgonen när det ringer på portvaktarparet herr och fru Bodéns telefon. Yrvaket svarar herr Bodén. I andra änden finns överkonstapel Gustaf och hans budskap är oroligt och angeläget: Någon borde titta till fröken Ebba Hellgren.
’’Därför att Ebba ställt till sådana oroligheter och varit bråkig i går kväll’’, säger han.
Herr Bodén klär sig hastigt, går och låser upp dörren till köket där Ebba hyr en sängplats.
Det är mörkt i rummet, rullgardinen är neddragen. När han tänder taklampan ser han deras inackorderade ligga raklång på rygg i sängen. Hon är blåaktig i ansiktet.
Plötsligt knackar det på fönstret, överkonstapeln står utanför och Herr Bodén släpper in honom i porten på Banérgatan 2.
’’Hon är ju död’’, säger portvaktaren.
Fru Bodén står i köket och tänker att Ebba ligger på ett konstigt vis.
Varje gång hon smugit in i något ärende då Ebba sovit har hon legat ihopkrupen i sin säng, inte sällan med halva täcket på golvet.
Nu ligger hon på rygg med täcket slätt mot kroppen och uppdraget till hakan. Det är för ordningssamt, tycker hon.
Ebbas ena öga är halvöppet och blickar oseende på henne. Där finns inga tecken på liv.
Gustaf försöker ändå utföra konstgjord andning genom att föra Ebbas armar upp och ner över hennes huvud i en pumpande rörelse, precis som han fått lära sig att man ska göra.
När brandmännen från den ditkallade ambulansen lyfter upp Ebbas kropp ser fru Bodén att hennes linne är uppdraget och underliv blottat. Benen hänger lealösa över bårkanten.
Hon lägger också märke till den hårt tvinnade underkjolen som ligger slängd över stolsryggen intill sängen. Hon får ta i ordentligt för att skaka ut den.
Bredvid står en käpp lutad.
Gustaf åker med till Sabbatsbergs sjukhus och utbrister att Ebba har råkat ut för en förgiftning.
Doktor Sahlgren konstaterar att hon är avliden, men att all kroppsvärme ännu inte lämnat kroppen. Han registrerar att hon är blå i ansiktet och om läpparna.
En av sjuksystrarna frågar Gustaf om den dödas namn och bostad.
’’Jag vet inte mycket om henne, men väl hennes namn’’, svarar han.
Trots hans okunskap om hennes person meddelar han ändå både sjuksystern och läkaren om att Ebba hade stämt träff med en man timmarna före hennes bortgång.
Det säger han också till herr och fru Bodén en halvtimme senare när han återigen ringer på portvaktartelefonen.
Han är fylld av sinnesrörelse och gråter framför fru Bodén.
’’Nu är Ebba död. Det voro så
Hon märke till den hårt tvinnade underkjolen som ligger slängd över stolsryggen
sorgligt att det har hänt så med henne’’, säger han.
Fru Bodén frågar Gustaf vad han menar med att Ebba varit ’’orolig’’ på kvällen. Vad fick honom att väcka dem för att se till Ebba egentligen?
På den frågan har Gustaf inget egentligt svar. I stället säger han att han träffat Ebba två dagar tidigare då han också varnat henne för att gå ut med mannen han nyss nämnt.
’’ Var det verkligen någon bra karl?’’ hade han undrat.
Dagen efter gör Gustaf ytterligare ett besök för att höra dem upplysningsvis angående Ebba Hellgrens död.
Han hinner upprätta en promemoria där han utelämnar det faktum att de var han och Ebba som spenderade hennes sista timmar i livet.
Hans påbörjade polisiära arbete sätter snart kriminalkonstapel Axel Nilsson, kriminalöverkonstapel Karl Johan Lundgren och polisintendent Eric Hellgren stopp för.
Då de läst Gustafs kärleksbrev till Ebba tar utredningen en ny riktning.
Överkonstapeln häktas misstänkt för att med berått mod bragt Ebba Hellgren om livet. En av dem som polisen förhör är fru Bodén.
Makarna Bodén har känt Ebba från 15 års ålder och hon har varit förtrolig med frun om vad som pågått i hennes liv.
Makarna beskriver henne som glad och snäll. Om något inte blev som hon hade tänkt sig kunde hon vara ’’ ilsken till humöret’’, berättar de.
I början av 1920 börjar Ebba jobba som kallskänka och får bo i Bodéns kök mot att hon hjälper till med att diska och skura.
Sina arbetsdagar tillbringar hon på en restaurangautomat på Vasagatan 15.
Dessa något enklare matställen blir populära vid 1900-talets början och gästerna serverar sig själva ur luckor och kranar på en fint utsmyckad vägg. På andra sidan väggen ligger köket, där Ebba och hennes arbetskamrater förbereder och lagar maten.
I slutet på februari går hon på en fest hemma hos vaktmästare Bergström från jobbet.
Där är också hennes kollega Anna Hellberg samt överkonstapel Gustaf. Sällskapet äter och dricker och blir rätt så berusade.
Där kysser Gustaf och Ebba varandra för första gången.
Allt det här säger hon i förtroende till fru Bodén.
När Gustaf får veta att hon berättat om honom varnar han henne: ’’Akta dig Ebba!’’
Han vill inte att Ebba ska tala om för någon vem han är.
Fru Bodén, å sin sida, försöker varna Ebba för att liera sig med en gift man. Parallellt med förhören kommer Gustafs utomäktenskapliga
Nagelfar den mannens görande och ni skola erfara himmelskriande saker
affärer upp till ytan likt en aldrig sinande fontän.
Till stöd för det finns Gustafs anteckningsbok där han har antecknat när han haft sex med olika kvinnor.
Men allting är ett enda stort missförstånd, menar Gustaf.
Han har bara brytt sig om kvinnorna, som han upplevt har varit utsatta på olika sätt, och velat hjälpa dem. Han har försökt hålla dem borta från prostitution och lånat dem pengar när de befunnit sig i ekonomiska trångmål.
Han har bara skrivit brev till kvinnorna av ren ’’människokärlek’’ eftersom det verkade göra dem glada, inte för sina egna lustars skull.
Han har inte alls varit intresserad av sex utan har hellre velat prata. Det är de – kvinnorna – som har varit påstridiga, tiggt och bett om att få idka könsumgänge med överkonstapeln.
Några kvinnor vittnar om att Gustaf varit våldsam då de haft samlag, men det tillbakavisar han bestämt.
Alla kvinnor som polisen förhör målar upp bilden av honom som mycket sexuellt intensiv. Några säger sig också få ersättning av honom, men långt ifrån alla. En av kvinnorna som han besöker regelbundet beklagar sig: ’’Det var den första karl jag inte fått några pengar av’’. När hon flyttar ber hon värden att inte uppge hennes nya adress, eftersom hon till varje pris vill undvika honom. Till polisen, och även senare rådhusrätten, inkommer flera anonyma brev. Det här är ett av dem: Stockholm den 8 augusti Till kriminalpolisen Då jag sett genom tidningen att överkonstapel Gustaf äntligen blivit misstänkt i denna svåra affär, vill jag endast meddela, att han har under en följd av år missbrukat sin ställning som polisman och de flickor, som lida och lidit genom den press han utövat på dem han fått i sina klor, äro otaliga. Nagelfar den mannens görande och låtande, och ni skola erfara himmelskriande saker.
Tecknar en person, som i åratal varit i klorna på honom för en liten förseelse mot lagen och vars vetskap han använt på ett gement uselt sätt till förmån för sina lustar. ’’Olycklig kvinna’’
Det framgår med all tydlighet att Ebba Hellgren varit en av många kvinnor i Gustafs liv.
Så var också hennes kollega Anna Hellberg, liksom en ung kvinna vid namn Elsa Andersson som vi ska återkomma till senare.
Men det är trots allt inte Gustafs moral som står inför rätta när rättegången inleds i Stockholms rådhusrätt den 9 september 1920.
Åklagaren Carl Gustaf Lidberg ska försöka bevisa att Gustaf mördat Ebba Hellgren.
Advokaten Johan Adolf Hultman kommer hävda hans oskuld.
Om kvinnorna i hans anteckningsbok har funnits där av egen
fri vilja eller inte, är inte det som ska avhandlas i rådhusrätten.
När Ebbas kropp förs till bårhuset tar bårhusvaktmästaren Cato emot.
Han gläntar på svepningen där hennes ansikte skymtar fram.
Han vet precis hur en människa ser ut efter att hon har kvävts och han känner igen tecknen som finns på hennes hals.
Men Cato är ingen sakkunnig. Hans ärende är att ta hand om hennes blodiga linne och sängkläder och paketera det för rättskemistens kommande undersökning.
Den kommer att visa att lakanet Ebbas kropp legat på är nedsölat med en blodblandad vätska i höjd med hennes underliv. Fläcken mäter cirka 90 cm i diameter.
Blod hittas också på den ihoptvinnade underkjolen.
Man finner inget gift i hennes kropp.
Samtidigt som förhör hålls med närstående till den tilltalade samt målsägande utsätts Ebbas kropp för en rigorös undersökning.
Hon blir synad in- och utvändigt av flera läkare och en professor under de kommande dagarna.
Deras meningar är både samstämmiga, säkra och samtidigt ovilliga att ge ett klart utlåtande.
Ett odiskutabelt faktum är att fröken Hellgren var gravid i femte månaden.
Det här anonyma brevet som kommer in till rådhusrätten får Gustaf Hedrén, professor i rättsoch statsmedicin att pröva vissa idéer i sitt obduktionsutlåtande. Herr rådman, Fråga Gustaf nästa gång om han ej – sin vana trogen – gjorde samlaget i munnen på Ebba Hellgren! Han är känd för det! Det går nog lätt för en drucken kvinna att på det sättet bli kväfd.
Kvinnorna i Stockholm fordra att en sådan usling som han får bli oskadliggjord för dem. Margareta
I sitt utlåtande kommer Gunnar Hedrén fram till slutsatsen att Ebba har kvävts och det hastigt. Det har tagit max två minuter.
Uppskattningsvis har hon varit död i en till två timmar när hon hittas klockan 03.15.
Ebba låg på rygg i sin säng med täcket slätt över kroppen. Professorn menar att en kvävningsdöd knappast skulle se så rofylld ut, vilket tyder på att någon lagt henne till rätta.
Hon har blödningar i underhuden och symmetriska fläckar på sidorna om halsen.
Gunnar Hedrén tillstår att blödningarna måste ha tillkommit på grund av yttre våld och när Ebba var vid liv.
Han menar dock att det förmodligen skett med något annat än händer eftersom den typen av märken inte kan hittas på huden.
Längre fram i utlåtandet mildrar han sin åsikt och vill inte med säkerhet säga att Ebba kvävts till följd av yttre våld.
Med tanke på ett av de anonyma breven skriver han att det inte kan uteslutas att Ebba kvävts efter att Gustaf fört in sin penis i hennes mun.
Vidare menar han att det inte kan uteslutas att Gustafs, numera kända, vana att suga på kvinnors halsar och lämna sugmärken kan ha orsakat hennes död.
’’Att en sådan åverkan å halsen, som nämnda sugningar, kan framkalla anfall av kvävning och därigenom även bliva orsak till hastig död, kan inte bestridas’’, skriver han i sitt utlåtande.
En annan obducent, doktor Ströman, konstaterar skador på livmoderhalskanalen.
Han tycker att iakttagelsen är så anmärkningsvärd att han bevarar den och livmodermunnen i formalin.
Kungliga medicinalstyrelsen lämnar sitt utlåtande:
’’Efter tagen del av samtliga handlingar har Kungliga medicinalstyrelsen beslutat att med ändring av obducentens attest avgiva det utlåtande:
Att det med hänsyn till föreliggande upplysningar måste anses sannolikt, att Ebba Hellgrens död orsakats av kvävning genom yttre våld å hennes hals samt; att det vid ett sådant förhållande icke kan antagas att Ebba Hellgren mot sig själv utövat nämnda våld.’’
Ebba Hellgrens kropp begravs i Oscarskyrkans lilla gravkapell och medias bevakning av fallet lockar till sig nyfikna som hoppas få en glimt av kistan. Aftonbladet rapporterar: ’’Naturligtvis saknades inte heller de vanliga begravningshyenorna bland hopen.
Många av sommarens vackra blommor prydde den enkla kistan, som ännu icke var tillskruvad. Locket lyftes ett ögonblick för att släppa in ännu några blommor, varvid en förskräcklig liklukt spred sig i kapellet.
Den korta akten förättades av komminister Aurelius, vilkens bön ’måtte detta arma barn få frid’ gjorde ett gripande intryck på de närvarande.’’
Gustaf hyr ett rum på Jakobsgatan 22 där han tillbringar mycket tid när han inte är i tjänst eller med sin familj.
Egentligen hyr han den inte själv utan lokalen finns till för en klubbs räkning, där Gustaf också titulerar sig överceremonimästare.
Vad sagda klubb gör framgår inte med någon önskvärd tydlighet, men särskilt aktiv är den inte då de övriga medlemmarna mycket sällan är på besök i huvudstaden. Således är den i mångt och mycket överkonstapelns alldeles egna krypin.
Hit hade även Ebba Hellgren nyckel. Polisen gör beslag i rummet. Där hittas diverse katetrar och tillhörande instrument som skulle kunna användas för fosterfördrivning.
Abort är olagligt, men det hindrar inte kvinnor från att få oönskade graviditeter och vid flera tillfällen drabbar det kvinnor som Gustaf har samröre med.
Det är här vi återvänder till Elsa Anderssons berättelse.
Första gången hon träffar Gustaf är hon bara elva år. Hon går också under namnet ’’Gullet’’ och är förmodligen just det då hon på ett barnsligt och nyfiket vis tittar in på polisstationen där Gustaf arbetar.
Elsa växer snart upp till en vacker tonåring och hon är 17 år då hon, enligt Gustaf, förför honom. Det är hon som vill ha samlag med honom och han har spjärnat emot, men till sist motvilligt gått med på det.
Han låter henne bo i rummet på Jakobsgatan och han vill att hon ska kalla honom ’’pappa’’ för att inte åldersskillnaden ska väcka frågor.
Elsa blir snart gravid, trots den sköljmaskin han köpt till henne för att försöka undvika just det.
Enligt sjukjournaler från barnbördshuset drabbas hon en dag av ett plötsligt missfall med feber.
Gustaf uppger att hon själv framkallat missfallet. Att Elsa också mått synnerligen dåligt och sagt till honom att hon funderade på att ta sitt liv.
Elsa däremot, berättar att det är Gustaf som har utfört fosterfördrivningen och att det är han som gjort henne havande.
Återigen vill Gustaf framhålla att han endast försökt hjälpa Elsa, och alla andra kvinnor som finns i hans anteckningsbok, upp på den rätta vägen och bort från prostitution eller olagligheter.
Han beklagar sig för rätten om att det varit ’’fullkomligt lönlöst att försöka få min hustru att förstå att det endast varit hjälpsamhet från min sida. Någon
Han vill att hon ska kalla honom ’pappa’ för att inte åldersskillnaden ska väcka frågor
kärlek har jag aldrig hyst’’.
Rätten har vissa problem med att tro på vad Gustaf säger då åklagaren läser upp brevet som han författat till ytterligare en kvinna, Ebbas arbetskamrat Anna Hellberg:
’’Mina känslor äro oemotståndliga och omöjliga att bekämpa. Jag kan icke tro, att detta kan vara annat än den renaste kärlek.’’
Även Anna Hellberg blir gravid då Gustaf låter henne bo i rummet på Jakobsgatan. Hon föder en månad för tidigt och barnet adopteras bort. Den som utsätts för flest förhör rörande Ebbas död är naturligtvis överkonstapel Gustaf själv. Ändlösa är de promemorior som han författar under sin tid i häktet när han inte befinner sig i rådhusrätten.
Han kan inte längre neka till att ha tillbringat kvällen med Ebba då det finns flera vittnen till deras samvaro. Servitörer på Djurgårdsbrunns värdshus, en taxichaufför som kör paret till Ebbas adress och Ebbas syster Elsa – de har alla sett dem tillsammans.
Det Gustaf är ovillig att tala sanningsenligt om är huruvida han följer med Ebba in i köket eller inte.
Han ändrar sin historia flertalet gånger under månaderna som följer.
Konstaplar som förhör honom noterar att det rycker i hans ansiktsmuskler och att han sväljer hela tiden.
Så här lyder hans första redogörelse för den fjärde och femte augusti:
På eftermiddagen den 4 augusti tar han med en kvinna som han träffar ute på gatan upp på sitt tjänsterum. Hon har tjatat på honom om att han ska bjuda henne på sprit. De dricker punch och konjak inne på polisstationen och har därefter samlag.
Han har ingen aning om vad hon heter och minns knappt hur hon ser ut, säger han.
Han går sedan till rummet han hyr på Jakobsgatan 22 och dricker öl och telefonerar.
Klockan nio på kvällen har han stämt träff med Ebba.
De möts vid djurgårdsbron och superar sedan på Djurgårdsbrunns värdshus. Ebba hade blivit lite onykter.
Ebbas syster var där och de två gick avsides och pratade kort med varandra.
Efter middagen tar de en taxi till Banérgatan och Gustaf följer med in i porten där han undrar när de kan mötas igen.
Strax efter midnatt lämnar han adressen och tänker att han ska passa på att vara ute lite.
Större delen av hans familj är på semester på Blidö. Förutom en dotter så finns det ingen som behöver ’’oroa sig’’ för honom.
Han minns inte riktigt vart han har gått.
Planerna att åka hem gick i stöpet då han missade spårvagnen. I stället tänker han tillbringa natten på Jakobsgatan.
Ett oväsen på Drottninggatan får honom att lägga sig i ’’å tjänstens vägnar’’ och följa med en konstapel Linder till polisstatio
nen med en störande man.
När Gustaf går ut från polisstationen träffar han kollegan Ohlin och de får den lysande idén att dricka punch på Gustafs rum. Ganska mycket punch.
När de skiljs åt promenerar han planlöst omkring tills han finner sig stå utanför Ebbas fönster vid Banérgatan 2.
Han fuktar sitt finger och gnider det mot rutan, ett ljud som hon vaknat av tidigare då han tittat till henne, men han får ingen respons den här gången. Han knackar mer bestämt. Inte ett ljud från rummet. Gustaf blir nu orolig. Överkonstapeln berättar för rätten att Ebba nämligen sagt till honom vid flera tillfällen att hon tänkt ta sitt liv. Att hon sagt det ’’rysligt ofta’’.
Drabbad av oro söker han upp en telefonautomat vid Djurgårdsbron och ringer upp Bodén.
Han hastar sedan tillbaka till porten, ser lampan i köket tändas där Ebba bor.
Därifrån fram till ambulansens avfärd är historien samstämmig med makarna Bodéns version.
I de första förhören minns han inte vad han sagt till sjuksystrarna på Sabbatsberg eller till paret Bodén. Han minns inte heller riktigt vad han har gjort efter att han skilts från Ohlin sedan de druckit punch i hans rum på Jakobsgatan.
Han säger sig ha glömt kvar sin käpp i köket, efter att Ebba hittats död. En käpp som han lånat från polisens upphittade gods-avdelning.
Men ingen av alla dem som påträffar Gustaf under tiden mellan midnatt och klockan tre på morgonen säger att han har haft en käpp.
Ebbas syster Elsa Hellgren förhörs av polisen. Hon känner väl till Ebbas och Gustafs affär.
Hon blev förfärad av det Ebba berättade, bara ett par veckor före hennes död då de sågs och badade vid Ulvsunda sjö.
Ebba hade varit glad åt de fina kläderna hon fått av Gustaf, en brunbeige dräkt som hon bär den där sista kvällen på Djurgården.
Att ha en affär med en gift överkonstapel lät inte förnuftigt i Elsas öron vilket hon också sa till sin syster. Men Ebba menade att Gustaf lovat henne att han skulle skiljas från sin fru.
’’Han är nog svartsjuk’’, sa Ebba efter att hon berättat att Gustaf hotat skjuta henne om han såg henne med en annan man.
Överkonstapeln har som vana att bära en pistol vare sig han är i tjänst eller inte. Han har visat den för Ebba och flera andra av hennes kvinnliga arbetskamrater på Vasaautomaten.
När Elsa träffar Ebba på Djurgårdsbrunns värdshus hennes sista kväll i livet pratar de avsides i tio minuter.
Ebba var glad och pratsam och lät Elsa förstå vem Gustaf var. Hon uppfattade henne inte som onykter.
Aldrig hade hon hört Ebba prata om självmord.
Det hade inte arbets
kamraterna Ester och Hilda heller.
En av dem uppger att Ebba varit rädd för Gustaf.
Inledningsvis nekar Gustaf till att någonsin haft sex med Ebba Hellgren.
Under rättegången ändrar han sig och tillstår att så är fallet, men att han inte kände till hennes ’’grossess’’.
Anledningen till varför han har ljugit om deras relation beror på att han blev fullständigt skräckslagen över Ebbas död, säger han.
Han medger nu att han inte bara stått ute i porten och pratat med Ebba utan att han faktiskt följde med henne in i köket. Att Ebba bett honom att stanna hela natten, men att han var tvungen att göra henne besviken.
Han uppger återigen att han bara har brytt sig om hennes väl och ve. Att hon antydde för honom att hon skulle börja sälja sig och att han därför gett henne pengar då och då.
Han kontrollerar så att hon inte är ’’ute och slarvar’’ genom att knacka på hennes fönsterruta flera gånger varje natt för att se efter att hon verkligen är hemma.
Gustaf säger att anledningen till att han gör så just den där tidiga morgonen kan ha varit att Ebba i dödsögonblicket ’’så starkt tänkt på Gustaf, att han därav fått någon känsloförnimmelse som förmått honom att begiva sig till hennes bostad’’.
Åklagaren begär en utredning av Gustafs rättspsykiatriska tillstånd och den utförs av professor Hedrén.
Professorn skriver: ’’Det skulle hava huvudsakligen varit för kvinnans egen del, som han, då hon livligt önskat könsumgänge, utövat sådant. Vidhållandet av denna mening får, efter allt vad som förekommit och måste anses konstaterat, anses anmärkningsvärt.’’
Professorn anser att Gustaf är frisk, även om han har en särdeles stor könsdrift.
Ärendet blir uppmärksammat i både riks- och lokalpress.
Gustaf är som sagt inte vem som helst och det rapporteras om att överkonstapeln inte betett sig som det anstår en överkonstapel, utan att några detaljer nämns.
Men det är offret som riskerar att drabbas av ett mindre vackert eftermäle där hennes moral ifrågasätts.
När information börjar florera om att Ebba varit havande skriver Aftonbladet: ’’För den unga flickans ryktes skull får man antaga, att den kommer att vederläggas genom obduktionen.’’
Åklagaren Carl Gustaf Lidberg hävdar att blodfläckarna i sängen och på Ebbas linne tyder på att ett försök till fosterfördrivning ägt rum strax före hennes död.
Men därom är inte alla läkare med på tåget.
Lidberg kunde påvisa att Gustafs ekonomi var hårt ansatt. Han har flertalet skulder och tålde knappast en påfrestning som ett barn till skulle innebära i form av underhåll. Därmed har överkonstapeln ett motiv, menar Lidberg.
Advokat Hultman hänvisar till den österrikiske professorn Albin Haberda som menar att blodtrycket som uppstod när Gustaf gjorde konstgjord andning, kunde ha orsakat blåmärkena på Ebbas hals.
Advokaten vill därmed få rätten att tveka om något våld alls utövats mot Ebba Hellgrens hals.
Professor Haberda menar också att en kvinna kan drabbas av hjärtstillestånd om ett sugmärke görs intill vissa nerver i halsen.
Att döma av de tvivel som de olika rättsläkarens slutsatser lämnar blir det allt svårare för åklagaren att bevisa ett uppsåt.
Kanske finns det en inbyggd ovilja att fälla en lagens man, för Gustaf frias, inte bara av Stockholms rådhusrätt, men även i Svea hovrätt.
Han kan inte hållas ansvarig för Ebbas död eftersom ingen med säkerhet kan uttala sig om hur Ebba Hellgren har dött.
Det enda straffet han drabbas av är att han får sparken efter att ha varit i förhör hos polismästare Hårleman. Åtminstone är det den enda officiella påföljden som förändrar hans liv.
Här försvinner vår överkonstapel bort från offentlighetens ljus och ut i kulisserna.
Han byter namn efter alla skriverier och hans äktenskap överlever trots allt.
Som änkling avlider han vid 90 års ålder i sin lägenhet på Kungsholmen.
Hans närmaste granne är det gamla polishuset.
Ingen kan med säkerhet uttala sig om hur Ebba Hellgren har dött