Fallet jag aldrig glömmer: Oísin Cantwell

Djävulen kan se ut hur som helst.

Han kan vara 32 år gammal och klädd i en mörk kostym och han kan le då häktningsdomaren frågade om han var skyldig.

Anders Behring Breivik. Den värste terrorist som har drabbat Norden. En man jag inte kan, vill eller får glömma.

Det var den 15 november 2011 jag såg honom för första gången. Det hade gått fyra månader sedan han mördade 77 människor i Oslo och på Utøya och sprängde och sköt sig in i ett av historieböckernas mindre ärofyllda kapitel och han framträdde för första gången.

Jag går till tidningsläggen och läser texten jag skrev den gången. Minnena kommer tillbaka. Det barnsliga ansiktet. Leendet. Det pompösa tonläget: ”Jag erkänner handlingarna, inte skuld”.

Invändningar hade han mot domare Torkjel Nesheim. Han förklarade sig vara militär officer i motståndsrörelsen och underkände domaren, då denne skulle ha ”fått mandat från dem som stöder multikulturalismen”.

Det var så han var, Breivik. Samma dravel som den genomsnittlige konspirationsteoretikern längst ut på den yttersta högerkanten ägnar sig åt i osunda nätmiljöer: Det är sent på jorden och västvärlden såsom vi känner den hotas av en sammanslutning av muslimer och

Jag minns att jag blev skjuten i armarna och tänkte att det här kan man överleva

feminister med en kulturmarxistisk agenda.

Under otaliga resor till Oslo ett drygt halvår senare för bevakning av rättegången skulle jag få lyssna på unga människors berättelser om en skräck och ett lidande som var svårfattbart.

Om Ina Rangønes Libak som gav och upp och tänkte att hon dör. Det var när mördaren, som hade ställt sig på ett piano, sköt det fjärde skottet i hennes kropp.

För rätten berättade 22-åringen om sekunder som kändes som år, som en evighet, som en mardröm utan början och utan slut.

– Jag minns att jag blev skjuten i armarna och tänkte att det här kan man överleva. Sen sköt han mig i käken, jag minns specifikt att jag kände att det här är inte bra.

– Sedan skjuter han mig i bröstet och jag tänker att det här skottet dör jag av.

Ina Rangønes Libak sköts än en gång. Hon försökte stoppa blödningen, men hade fem hål i kroppen och bara två händer att använda sig av.

Men hon överlevde. Sju andra som befann sig i samma rum gjorde inte det.

Rättegången om det värsta brott Norge har utsatts för på den här sidan andra världskriget pågick i tio veckor. Breivik försökte förvandla den till en reklamkampanj för högerextremism, men varje gång han försökte flyta iväg i konspiratoriska haranger stoppades han av domare Wenche Elisabet Arntzen.

Det kan tyckas vara ett slöseri med tid att ägna över två månader åt detta. Bevisläget var ju glasklart. Breivik togs på bar gärning. Hans erkännande stöddes av utredningen i övrigt. Och några alternativa gärningsmän fanns inte.

Men rättegången var viktig. Det behövde fastställas om terroristen skulle dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk vård. Och alla dessa unga socialdemokraters berättelser var väsentliga beståndsdelar i dokumentationen av en ohygglig förbrytelse. Med tiden bleknar minnen, men domen med alla dess detaljer går att återvända till.

Den norska rättstaten stod upp mot barbariet och segrade.