Fallet jag aldrig glömmer: Anders Johansson
Pistolen låg på glasbordet som de fyra satt omkring.
Skräcken och dödsångesten i sommarstugan – hos en av dem – var bedövande.
Ett ljus hade tänts och när det brunnit ner skulle han skjutas.
Händelsen utspelade sig 1993 i ett idylliskt stugområde utanför Huddinge.
När jag blev utsänd dit var nästan inga av omständigheterna kända.
Tre kumpaner i bedrägeribranschen hade fört den fjärde mannen, en 45-årig affärsman och bekant till dem, dit under tvång. De tre ansåg att han var skyldig dem pengar.
Affärsmannen hade sålt ett parti vitvaror de andra lurat till sig och behållit pengarna, något han ansåg sig vara värd eftersom han tidigare bistått med råd och dåd. Värdet låg runt 50 000 kronor.
Exakt vad som sedan hände gav de tre olika berättelser om. Men när fallet kom upp i Svea hovrätt klarnade de fasansfulla detaljerna. En av de tre, den som druckit minst, gav en detaljerad version som i stora stycken stämde med de tekniska fynden.
En novemberdag blev affärsmannen lurad till en restaurang där de tre fick tag i honom – och då började dödsklockan att ticka.
Efter nästan tre timmar hade de pratat om skulden och att de skulle skriva en revers.
Sällskapet tog sig sedan till sommarstugan där den drivande började slå och hota affärsmannen. Pengarna skulle vara framme vid tio dagen därpå.
Under natten ringde affärsmannen desperat till alla han kunde komma på som kunde låna ut pengar till honom. Ljuset tändes.
En av de uppringda vittnade senare. Han hade blivit tillfrågad om han kunde låna ut 50 000 eller 60 000. Annars skulle de ”ta bort honom”. Vid tio-tiden på morgonen ringde han igen.
Jag sa att jag inte kunde låna honom pengarna. Då blev det alldeles tyst och telefonen lades på.
Men en taxichaufför var skyldig pengar, och sa att han kunde betala en skuld på 13 000.
Affärsmannen fick pengarna och överlämnade dem.
Men när det visade sig att det bara var 11 000 blev den drivande galen. Affärsmannen utsattes för misshandel med slag och med kniv. De ”märkte” honom genom att skära in ett kors in i ansiktet vid örat.
De tre blev sedan rädda att de skulle bli polisanmälda. Inför den vettskrämde affärsmannen sa de att de nu skulle ha omröstning – om han skulle få leva eller inte.
Det blev två ja och ett nej. Affärsmannen skrek och vädjade om att få leva. Förgäves.
Förövarna lade en prydnadskudde över hans huvud. Den drivande tog pistolen och de andra två lade sina händer över vapnet också. Alla skulle vara lika delaktiga. Först sköt de ett skott, sedan ett till. Senare ett tredje.
Trion tog sig sedan till en pizzeria för att äta och dricka öl. Senare rul�lade de in kroppen i en matta och torkade upp blodet med handdukar.
Två dagar därpå hyrde de en motorsåg, köpte tre plasttunnor och cement. Huvudmannen styckade kroppen i tre delar som sedan lades i tunnorna.
När jag senare såg bilderna på tunnorna frågade jag mig om de aldrig tänkte på hur tunga de skulle bli. Tanken var att de skulle sänka dem i havet.
Men tunnorna gick knappt att rubba. De rymde 100 liter styck. När de senare skulle hittas nergrävda på tomten vid stugan, på bara några decimeters djup, kunde polisen väga en av dem till 143 kilo.
Två fälldes i tingsrätten för dråp, den tredje för att underlåtit att avslöja dråp. Men hovrätten ansåg att de alla tre gjort sig lika skyldiga – till mord – och skrev i domen:
”Genom att så lägga sina händer ovanpå varandras vid avskjutandet har de tilltalade enligt hovrättens uppfattning visat att de hade klart för sig att de var delaktiga i gärningen. Visserligen kan endast en av dem ha avfyrat pistolen, men en förutsättning för att skotten skulle träffa har varit att den som inte höll om pistolkolven höll sin hand stilla.”
Hovrätten bestämde straffet till livstids fängelse för huvudmannen. De andra dömdes även för andra brott och fick tolv respektive tio år.
Högsta domstolen omvandlade huvudmannens livstid till 24 års fängelse och han frigavs villkorligt 2011.