Vi kunde varit vilsna och sökande

Vill ni följa med och svara på några frågor och göra ett personlighetstest?’’ Hon som undrade var inte många år äldre än oss. Vi var två nyfikna 16-åringar som stod på Drottninggatan i Stockholm, just där gatan bildar backe upp mot Observatorielunden.

Fint väder var det och jag och min kompis flanerade runt i stan. Inte var vi på väg någonstans – så visst – klart vi ville veta vilka vi var!

De delade på oss och vi blev kvar i timmar i en källarlokal belamrad med besökare och människor vars uppgift var att ställa de där frågorna som skulle ge oss svaren.

Det var först senare som vi förstod att vi hade gjort ett studiebesök hos scientologerna.

Under den här tiden på 80-talet var det stora affischer runt om i stan om L Ron Hubbards bok ’’Dianetik’’. Utan tvekan slog scientologerna på stort för att värva fler anhängare just då.

Jag har försökt minnas de där frågorna de ställde, men anledningen till att jag inte gör det är förmodligen för att de var tämligen alldagliga.

Kanske var jag och min kompis inte mottagliga för att vi var två, vi kunde växla blickar mellan fönsterrutor som skilde rummen åt och våra ögon ville därifrån. Det kunde sett annorlunda ut också. Vi kunde varit ensamma i flera bemärkelser, vi

kunde ha varit vilsna och sökande.

Jag tror inte någon är vaccinerad mot att hamna i ett sammanhang som steg för steg förändrar vår självbild och får oss att gå med på saker vi annars inte skulle gjort. Allt handlar om rätt tillfälle. En skicklig manipulatör kan finna ekonomisk vinning i att tugga på människans tillkortakommanden och svagheter. En sektledare vet hur kombinationen av bekräftelse, isolering och sammanhållning kan bli starkare än något annat. Det är en berättelse som avhoppare, de som faktiskt lyckats bryta sig loss ur hjärntvätten, delar med varandra – det finns likhet i mekanismerna de har utsatts för. I sin allra svartaste variant har dessa mekanismer till och med fått människor att gå i döden. Läs reportaget om dödssekterna på sidan 60.