Varför dränkte Ingeborg sina tre barn?
Hon dränkte sina tre små barn i tvättbaljan. Tog den äldsta först. Dränkte ettåringen sist. Kvar blev en pappa, en mamma och en hel släkt. Ingen pratade om det som hänt. Först 70 år senare kröp sanningen fram.
Vad som hände den där snöiga marsdagen 1929 i byn Vesene är det ingen som egentligen vet. Kanske handlade det om överansträngning? Kanske handlade det om obehandlad schizofreni? Eller kunde det vara så att modern, den 27-åriga Ingeborg Andersson helt enkelt var en ond kvinna?
Klart är att när hennes man Artur kliver in genom dörren är inget längre sig likt i det Anderssonska hemmet.
Tystnaden är total. Inget stojande av barnskratt och ingen bebisgråt. Inga trummande hälar mot trägolvet. Inget stekos från köket. Allt var bara tyst. Isande tyst. Han hittade sin hustru i köket. Barnen, den femårige Tor, Efraim, tre år och minstingen Lucia, 15 månader, hittade han hängande över kanten på den stora bykkitteln. Kalla, genomvåta och döda.
” Vad har du gjort, Ingeborg? Vad har hänt med våra små?”
Men Artur fick inget svar. Och hustruns tystnad kom att vara fram till hennes död 50 år senare.
– Ingen pratade om tragedin i Vesene. Ingen nämnde de tre små barnen vid namn. Alla fotografier förstördes och det var precis som om man bara försökte glömma det som hänt, säger Maria Bouroncle, som skrivit boken ’’Det kom för mig i en hast’’ om tragedin.
Artur och Ingeborg hade varit mycket förälskade. Artur älskade att överraska sin sju år yngre hustru med små presenter och frukost på sängen. Som äldsta sonen hade han tagit över bondgården, och kunde erbjuda Ingeborg ett vackert hem efter giftermålet.
Ändå var det naturligtvis inte enkelt. Ingeborg tvingades växa upp snabbt. Något eget liv var det inte tal om. Tre barn på fem år. Att från en dag till en annan bli husmor med ansvar över ett eget hushåll. Till sin hjälp hade hon tack och lov en barnjungfru. Åtminstone fram till några veckor före de tragiska dödsfallen.
Ändå var det ingen som lade märke till att Ingeborg blev tystare och tystare. Att hon slöt sig inom sig själv, att hon inte längre var sig själv.
– Troligen drabbades hon av förlossningsdepression efter dotterns födelse, tror Maria Bouroncle.
Ingeborg var en avlägsen släkting till Maria Bouroncle. Men Maria hade ingen aning om att den excentriska kvinnan i blommiga klänningar som hon då och då, tillsammans med sin mamma, besökte på olika vårdinrättningar i Västra Götaland hade ett så fruktansvärt förflutet.
– Ingeborg var min mammas moster, och alltså syster till min mormor. Ingeborg hade in i det längsta bott på övervåningen i sin systers hus. Hon tillbringade nätterna med att lyssna på radio och spela kort, gjorde inte mycket väsen av sig, säger Maria Bouroncle.
Men att denna gamla kvinna, denna oförargliga dam som inte verkade kunna göra en fluga förnär i själva verket skulle ha bragt tre små barn om livet? Att tre små barn skulle ha dödats av sin egen mamma utan någon som helst förvarning.
För Maria gick det knappt att ta in. Sanningen var för svår och Maria valde därför att glömma.
– När jag hörde talas om Ingeborgs bakgrund hade jag själv nyss fått barn. Det kom för nära mig på något sätt, och jag reagerade på ett märkligt sätt.
Maria reagerade med tystnad. Något som hon lyckades med i tolv år. Sedan gick det inte längre.
I efterhand har hon insett att hon reagerade precis som alla andra i Ingeborgs omgivning. Under åren som gick efter de tragiska dödsfallen var det ingen som tog upp vad som hänt med Ingeborg.
Vad gör det med en människa som dödat en annan människa? Och vad gör det med en förälder som dödat sina egna barn?
När jag började undersöka det hela närmare visade det sig att deras gravsten hade grävts ner
Det går knappt att föreställa sig.
Helt klart är ändå att inget blir som tidigare. Det spelar ingen roll hur känslokall man än är, har man en gång gått över gränsen och dödat någon så händer det något med en.
För Ingeborg Andersson ändrade det hela livet och hela hennes personlighet.
– Jag kände att jag var tvungen att ta reda på vad som egentligen hände. Jag hade ju träffat Ingeborg många gånger. Och om det som sades var sant, då innebar det att mammas tre småkusiner dödats. Av mammas moster, berättar Maria Borouncle.
Maria bestämde sig för att ta reda på mer. Ju mer hon tänkte på tragedin, desto argare blev hon. Hon var arg på släkten som inte berättat. Hon var arg på Ingeborg som begått ett så fruktansvärt brott. Men framför allt var hon arg för att tre små barn mist livet, och för att minnet av dem inte hölls levande.
– Det var det som gjorde att jag bestämde mig. De här barnens existens var helt raderade. Fotona var kastade och när jag började undersöka det hela närmare visade det sig att deras gravsten hade grävts ner.
Det som hänt var ett mysterium, och Maria började fråga runt. Hennes egen mamma ville inte säga något. Men Marias moster ville berätta.
Maria kom över de gamla rättegångsprotokollen och förundersökningsmaterialet. Hon plöjde igenom allt hon kunde hitta om familjen Anderssons bakgrund.
Hon läste om äldste sonen Tor, om hur han var klent byggd och hur han hunnit bli 105 centimeter lång innan han dränktes i tvättbaljan. Hon läste hur Ingeborg helt lugnt redogjort för att hon bestämt sig för att dränka just honom först. Kanske för att han var den som annars skulle ha förstått vad som höll på att hända. Kanske för att han skulle ha försökt göra motstånd och försökt ha skyddat sina småsyskon när han insåg att deras mamma bestämt sig för att döda dem.
I kyrkoherdens dagbok
sammanfattas tragedin med tre meningar:
”En förskräckligt tråkig händelse i det lugna Vesene. En mor dränker sina tre små barn i ett lakekar medan mannen är ute på arbete. Sker naturligtvis i sinnesförvirring.” Sedan ingenting. Ju mer Maria läser, desto mer framkommer bilden av en kall och likgiltig kvinna. Det är nästan omöjligt att förstå att det är en mamma som precis dödat sina tre små barn som förhörs.
”Det bara kom för mig en sådan frestelse i en hast.” Det var den enda förklaringen 27-åriga Ingeborg Andersson kunde ge i domstolen när det i april 1929 var dags för rättegång. Under rättegången gav hon ett förvirrat intryck, och rätten insåg att det inte gick att döma henne. Därför skickades hon till centralfängelset i Växjö för en sinnesundersökning.
Maria förstod att det måste finnas något mer. Att den här bilden inte var den enda sanningen. Av tidningsklipp och av andra anteckningar att döma framkom att omgivningen hyste medlidande med den unga kvinnan. Ändå stod hon anklagad för att begått det mest fruktansvärda brott en människa kan begå.
Bilden klarnade när Maria kom över en bunt med brev som Ingeborg skrivit till sin man Artur från fängelset
– Då insåg jag att allt inte är svart eller vitt. Av anteckningar som föreståndaren på Vänersborgs straffängelse har fört framgår det att Ingeborg var helt viljelös, tyst och grubblande, berättar Maria.
Troligen var hon i chock. Dessutom var hon säkert skräckslagen av att ha blivit hämtad av landsfiskalen och förd bort från
FAKTA
Namn: Maria Bouroncle. Ålder: 54. Bor: I Göteborg. Familj: Två vuxna barn, Sebastian, 23, och Linnea, 20.
Gör: Författare på heltid sedan december 2018 efter en 25 år lång karriär utomlands inom biståndsbranschen.
Aktuell med: Boken ”Det kom för mig i en hast: Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson”. byn som hon knappt lämnat någon gång under sitt 27-åriga liv. Att hon dödat sina barn kunde hon förmodligen inte ens ta in. När Maria läste breven som Ingeborg mödosamt plitat ihop verkar det inte heller som om Ingeborg ens längre fram kunde inse vidden av det hon gjort. När Ingeborg hamnade på centralfängelset i Växjö behandlades hon mycket humant. Läkaren och den övriga personalen tog sig an den unga kvinnan, förde långa samtal med Ingeborg och försökte lugna henne när ångesten ibland fyllde henne. – Hon diagnosticerades med schizofreni och enligt sinnesundersökningen bedömdes hon vara på en tolvårings intelligensnivå. Samtidigt ska man vara medveten om att hon bara