’’Ja, jag har stekt hennes kött och ätit av det’’
32-årige Isakin Jonsson mördar sin flickvän, den 40-åriga fembarnsmamman Helle Christensen, i Skara den 12 november 2010. Det bestialiska mordet blir oerhört uppmärksammat – inte minst för att Jonsson i detalj beskriver för poliserna hur han högg huvudet av sin flickvän, och sedan skar bort delar av hennes kropp för att steka och äta upp köttet. Han kommer att kallas ”Skara-kannibalen” av media, och döms senare till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, sedan en rättspsykiatrisk undersökning visat att han lider av en allvarlig psykisk störning.
Strax efter mordet ringer Isakin Jonsson – som numera har bytt namn och heter Isakin Drabbad – till SOS Alarm, och erkänner utan omsvep det fruktansvärda brott han just gjort sig skyldig till:
Isakin Jonsson: Jag vill ju göra rätt för mig. Det jag har gjort nu har jag ingen aning om egentligen att jag gjort men jag har vaknat upp....(ohörbart) käka av köttet från tjejen.
SOS Alarm: Åt du köttet från henne också? IJ: Va? S: Vad sa du, åt du av köttet? IJ: Ja, jag åt av henne, ja. S: Du har åkt ifrån henne? IJ: Ja, jag har gått och stekt hennes kött och ätit av det. (Han lämnar sitt personnummer, talar om vilken lägenhet han befinner sig i).
IJ: Ja, Du när ni kommer in här behöver ni inte hoppa på mig och shit (ohörbart) det är onödigt. […]
IJ: Jag har huggit henne alltså, jag försökte kämpa för min medicin för att jag lider av ADHD och antisocial psykiatri. Till slut flippa de, jag vet inte vad jag har gjort vet du. [Jonsson berättar för larmoperatören att han är med i kriminella organisationer].
S: Vilken organisation var du med i sist då?
IJ: Det säger jag inte till dig, det måste du förstå, grejen är att jag ser mig som en krigare... person alltså, jag har psykiska problem och hon (ohörbart). Och nu efteråt när jag tänker på vad jag har gjort, det är det i hela huvudet hela tiden. Jag skulle få min medicin nu den 30:e, alltså mina problem i huvudet.
S: Skulle du få nya mediciner alltså? IJ: Nja (ohörbart) S: Du pratade om var det ADHD eller vad var det?
IJ: Ja, ja, men ADHD, antisocial psykisk störning, jag har aggressionsproblem. Empatiskador som min läkare säger. Jag försökte gå den normala vägen men sen när man dödat nån. OK det kan man göra, det är inga problem. Men när man tar bort huvudet från folk och grejer....(ohörbart) fan inte jag som har gjort det här. S: Vilken våning är du på? IJ: Högst upp. Inga dragna pistoler och grejer för då drar jag mina pistoler.
S: Nej, nej, men det är ju så att dom kommer ju komma många, det kommer ju komma många poliser eftersom du säger att det är så. IJ: Ja. S: Så länge jag pratar med dig så vet vi ju att vi har kontakt med varandra.
IJ: Ja, men bara så att det inte blir det för du vet jag kan inte kontrollera, jag hör sådana här röster och Gud och grejer som säger åt mig att göra det men jag vill inte göra det, men jag kanske måste för vi kommer ändå att dö någon gång.
S: Du hör röster som tvingat dig till det här alltså?
IJ: Ja, hela tiden. Djävulen och Gud. Jag kan inte säga att jag är kristen. Jag måste göra det här för att världen kommer ju att gå under.
S: Jo, jo. […]
S: Ja, men du lyssna här, vi gör så här. Varken du eller jag vill ha en massa bråk. IJ: Nej. S: Men då gör vi så här, då är jag kvar med dig i luren ända tills dom går in för då kommer ju mina kollegor.
IJ: Jag ska bara klä på mig lite kläder då.
S: Javisst, lägg ifrån dig luren och ta på dig kläderna. […]
S: Om du lämnar dörren upplåst eller om du lämnar dörren lite på glänt.
IJ: Men du alltså, jag ska vara ärlig, jag har vapen här. S: Ja, men... IJ: Ska dom skjuta mot mig så skjuter jag tillbaka.
S: Det är ju inte det vi ska göra nu. Utan nu tänkte jag så här, att du öppnar dörren...du öppnar dörren lite. IJ: Den öppnas nu. S: Ja, dom får lugna sig lite för du har kanske sett poliser på utsidan nu eller?
IJ: Nej, jag har ingen koll (ohörbart). […] S: Hör du folk i trapphuset nu? IJ: Ja. S: Ja, ligg kvar bara på magen där. IJ: Ja, men tycker ni att det var bra att jag ringde och berätta? Jag har ju pratat med dig längst. Kan du ta det här till min läkare och säga att jag har psykiska problem. Jag har inte fått min medicin, kan du säga det till dom?
S: Nu är ju poliserna där utanför så du får lyssna på dom istället för på mig. Okej?
Jag måste göra det här för att världen kommer ju att gå under