VEM MÖRDADE DEN SVARTA DALIAN?
HISTORIEN OM HOLLYWOODS EGEN MYSTISKA SERIEMÖRDARE
Elizabeth Short blev det mest berömde mordoffret i Los Angeles och än idag förblir fallet olöst.
MORDET PÅ ELIZABETH SHORT FICK PRESSEN ATT FROSSA I LÖSA RYKTEN. HON HAR BLIVIT DET MEST BERÖMDA MORDOFFRET I LOS ANGELES HISTORIA, MEN ÄN IDAG FÖRBLIR MYSTERIET OLÖST.
Provdockan låg kvarglömd på en ledig parkeringsplats nära 39 Street och Norton i Leimert Park. Betty Bersinger upptäckte den när hon gick nedför South Norton Avenue med sin tre år gamla dotter Anne, på väg till skomakaren i köpcentret. Där låg den, vit och naken. Betty såg den men tänkte inte på det som något ovanligt. Det var i hennes ögon bara en extra provdocka som någon kastat ut från en butik i en av Los Angeles fattigare stadsdelar. Det såg ut som att dockan hade delats i två delar. Den kanske hade kastats så hårt i marken att den gått sönder.
Betty trodde att det var ett skämt men när hon närmade sig drog hon andan av skräck. Det såg inte längre ut som en provdocka. Även om den som väntat var blek och livlös såg den inte äkta ut. Den hade märken som en provdocka inte ska ha. Trots det var den helt ren. För ren. Då förstod Betty vad det var som låg framför henne. Det var ett kvinnolik. Betty tog vettskrämd tag i sin treårings hand och sprang till närmaste byggnad.
Det var ingen hemma i det första huset hon ringde på. Men det gick bättre på det andra försöket. En kvinna kom till dörren. ”Jag har sett något konstigt”, berättade Betty medan hon försökte förstå vad det var hon hade sett. Kvinnan i huset lät Betty låna telefonen och hon bad polisen komma dit och ”ta en titt”. Betty var orolig för att ha skapat en massa uppståndelse om det trots allt skulle visa sig vara en docka. Men Betty hade inte fel.
ETT EKO FRÅN THE RIPPER
I början fick kvinnoliket namnet ”Jane Doe” alltså benämningen på en okänd död kvinna. Det tog två dagar att identifiera henne med hjälp av fingeravtryck. Det skulle visa sig att kvinnan var den 22-åriga Elizabeth Short. De kraftiga
skadorna på hennes kropp gav pressen en anledning att frossa i blodiga detaljer: Hon hittades i två delar och var noggrant avskuren vid midjan. Det fanns tydliga tecken på att hon hade blivit bunden. Hon hade märken runt hand- och fotlederna och dessutom runt halsen. Hon hade dött av chock och blödningarna från de knivstick hon blivit utsatt för. Speciellt de snitt som gick från mungiporna till öronen som skapade ett så kallat ”Chelsea-leende”. Hon hade också fått flera slag mot huvudet och blivit utsatt för all möjlig misshandel innan hon placerades – inte dumpades – på parkeringsplatsen: Armarna över huvudet i räta vinklar. Benen låg särade.
Hanteringen av Shorts kropp påminner om en rad andra historiska brott. Mord som begicks på andra sidan Atlanten drygt femtio år tidigare. Även pressbevakningen i Short-fallet liknande Fleet Street-tidningarnas rapportering av Jack the Ripper.
Jack the Ripper valde ut sina offer från den mest utsatta delen av arbetarklassen. Han hade exponerat delar av
HON HITTADES I TVÅ DELAR, NOGGRANNT AVSKUREN I MIDJAN. HON DOG AV CHOCK OCH BLODFÖRLUST.
kropparna och gjort allvarlig skada på dem. Till exempel skar han av Mary Jane Kellys bröst år 1888, tömde buken och förstörde armarna med ”grovtandade knivsår”. Den utstuderade misshandeln som Jack the Ripper ägnade sig åt påminner mycket om Short-fallet år 1947. Den som mördade Elizabeth ”Den Svarta Dalian” Short hade gjort sitt bästa för att vanställa sitt offer. Han hade inte nöjt sig med att skära upp hennes ansikte utan såg också till att skära henne flera gånger i låren och brösten. Han hade skurit ut hela stycken av kött. Inälvorna hade tagits ut och lagts under hennes rumpa. Efter att kroppen skurits upp i två delar fanns det inget blod kvar i någon av kroppshalvorna.
Jack the Ripper valde att gå på jakt efter nya offer i de folktomma delarna av Londons East End – de mindre välbärgade områdena i staden där brott begicks på bakgatorna utan att någon brydde sig. Han mördade kvinnor som redan befann sig i utkanten av samhället. Kvinnor som levde ur hand i mun och som han visste inte skulle bli lika saknade som sina mer bemedlade medsystrar.
Jack the Ripper blev precis som Elizabeth Shorts mördare aldrig ställd inför rätta. Polisens fotografier av Mary Jane Keliys misshandlade kropp och obduktionsbilderna på de andra Ripper-offren är idag berömda. Bilderna på Elizabeth Shorts kropp sparades också av den LA Times-fotograf som tog dem och skulle på så sätt bli en del av kriminalhistorien.
Jack the Rippers offers liv dissekerades fullständigt av polisen och pressen. Deras hela identiteter reducerades till korta tidningsrubriker. På samma sätt skapades Elizabeth Shorts berömmelse med hennes död och de rubriker som följde i kölvattnet av det fruktansvärda mordet.
PORTRÄTT AV EN KVINNA
Elizabeth Short blev på flera sätt helt avhumaniserad i pressen, som skildrade fallet som en ren sensation: ”Naken, dissekerad kropp hittad på parkeringsplats”, ”sargad av en varulvsgalning”.
Sättet hon dog på samt de fruktansvärda skadorna på kroppen skapade en myt om Short som gjorde henne mindre ”verklig”. Den här mytologiseringen var så mycket enklare än att framställa Elizabeth Short som en ung och oskyldig kvinna som rycktes bort för tidigt i livet. Elizabeth var nämligen inte sådan. Hon hade haft problem med polisen på grund av sitt drickande. Hennes familj var splittrad. Pressen kunde inte få henne att passa in i bilden av den oskyldiga unga flickan, så som de gjort med i ett annat liknande fall. Marion Parker, en 12-årig skolflicka, mördades år 1927. Hon styckades och hade sedan ”satts ihop” igen (ögonen hölls öppna med hjälp av ståltråd) så att hennes pappa skulle tro att hon fortfarande var vid liv.
Vissa försökte få det till att Elizabeth var en glamorös och anmärkningsvärd person. Reportrarna beskrev henne som en blivande filmstjärna medan hon i verkligheten snarare var typen som bara flöt med strömmen. Det finns inget som tyder på att hon hade motivation eller talang nog att kunna bli skådespelare. Som New York Times skrev: ”Det finns inget som tyder på att Elizabeth någonsin ens spelat en biroll”.
Kan det faktum att Elizabeth Short inte passade in i den typiska offerrollen ha påverkat chanserna att identifiera och ställa mördaren inför rätta? Vissa menade till och med att hon förtjänade sitt öde på grund av det liv hon levde. Många var vid den här tiden kritiska till hennes riskfyllda beteende och det faktum att hon var sexuellt aktiv.
Ett mord på en prostituerad eller en kvinna från arbetarklassen får mindre uppmärksamhet av pressen än ett mord på en medelklasstjej, hävdas det idag. Pressen tenderar också att vara mindre objektiv och inte lika sympatiskt inställd till det förstnämnda offret. Det gick i alla fall inte att klaga på graden av uppmärksamhet Elizabeth Short fick i medierna. Fallet syntes på lokaltidningarnas förstasidor i hela två månader efter att kroppen hittats på parkeringsplatsen. Pressen ville gärna berätta historien om Elizabeth Short i svartvitt , men hennes liv var alltför komplext och målat i många nyanser av grått. Det fanns som sagt inget som tydde på att Elizabeth Short hade några som helst ambitioner att bli skådespelare trots att ryktena hävdade det motsatta. Det fanns heller inga bevis bakom de envisa ryktena om att hon jobbade som callgirl eller prostituerad. Folk antog antagligen att en ung kvinna med hennes svåra bakgrund och sexuellt aktiva livsstil också tvingades ta betalt för sex. I 40-talets USA betraktades kvinnor med flera sexpartners fortfarande som totalt omoraliska. Short hade haft ett flertal romantiska relationer i sitt korta liv. Vissa forskare menar att hon hade varit med minst 50 män, oftast militärer, som tog ut henne på barer i området.
FALLET SEXUALISERADES FÖR ATT KROPPEN VAR NAKEN, FÖRVRIDEN OCH ISCENSATT.
Sist men inte minst blev Elizabeth Short-fallet så sexualiserat för att hennes kropp hittades naken, förvriden och iscensatt. Trots att bristen på kläder rent krasst inte hade något med sex att göra la man fokus på hennes nakenhet. Bilden av det nakna, tudelade liket användes i skumma och fetischerande sammanhang trots att brottet hade med våld och inte sex att göra.
Men det var kanske framför allt Shorts smeknamn som hjälpte till att skapa den idag odödliga myten. Hennes vänner kallade henne Black Dahlia, Svarta Dalian: ”För att hon älskade svarta kläder som matchade hennes hår”. Samma vänner berättade att de hittat på smeknamnet för att Elizabeth Short liknade Veronica Lake, den svartklädda skådespelaren i filmen ”The Blue Dahlia”. Pressen använde namnet för att skapa en helt ny identitet åt Elizabeth Short – hon skulle representera den vackra blomman som blivit förstörd och svart.
Den här tolkningen av namnet etablerades inte direkt. I den första rapporteringen om mordet användes en bild på en yngre Elizabeth. Det här fotografiet togs när hon greps av polisen för att hon drack alkohol som minderårig, men medierna uppgav inte var de hade hittat bilden.
I början beskrevs Elizabeth Short helt enkelt som ”mördarens offer”. Det var först senare som hon på grund av tabloiderna (som inte gjorde överdrivet mycket research) blev till Svarta Dalian – den sexuellt aktiva unga kvinnan som hittades naken på en parkeringsplats.
I en annan artikel använde man en glamorös bild på en leende och vacker Elizabeth. Tidningen menade då att hon fick smeknamnet Svarta Dalian för att hon var ”en mörk skönhet”. Senare sades det att hon älskade att gå klädd i ”nästan genomskinliga, svarta klänningar” och att hon var offer för ett ”varulvsmord”. Artikeln visar tydligt på pressens
tendens att utnyttja båda Elizabeth Shorts skönhet och sexuella erfarenheter.
Trots det fick inte pressen helt och hållet grepp om Elizabeth Short. Hon förblev en mystisk person. Hon hade levt under radarn större delen av sitt liv och flyttat runt. Först från östkusten till västkusten och sedan inom Kalifornien. Hon hade haft flera pojkvänner och jobb men inte särskilt mycket stabilitet eller någon fast bostad. Även idag beskrivs Elizabeth Short som ”ett mysterium” och ”lika vag i livet som i döden”.
Det var svårt att få grepp om Elizabeth, men pressen ville göra det mesta av fallet och var desperata efter information. Arbetsmetoderna var kanske effektiva, men markerade inte direkt ett stolt ögonblick i pressetikens historia. Så fort Elizabeth Shorts kropp identifierats tog journalister från Los Angeles Examiner kontakt med offrets mamma Phoebe. De ville pumpa henne på mer information,och lurade i henne att Elizabeth vunnit en skönhetstävling. Först när Phoebe gett dem vad de ville ha berättade journalisterna att Elizabeth var död. Pressen fick henne dessutom att lämna hemmet i Medford, Massachusetts och följa med till Los Angeles. Tidningen sa att hon kunde vara till hjälp för polisen i utredningen. Väl i LA placerades hon på ett hotell där varken polisen eller andra tidningar kunde nå henne, men ständigt tillgänglig för The Examiner som ville vara ensamma om scoopet.
Pressen tog ingen hänsyn till Phoebe Short och hennes fyra andra döttrar. När Phoebe kom till Los Angeles fotograferades hon tillsammans med dottern Virginia West och hennes man Adrian. De såg naturligtvis alla något förvirrade och tagna ut.
Det var också Los Angeles Examiner som tillsammans med kollegan Los Angeles Herald-express (de båda tidningarna lanserades år 1962 och lades ner 1989) stod bakom den värsta sensationsrapporteringen om Elizabeth Short. De skrev att hon hade på sig genomskinliga toppar och tajta kjolar när hon i själva verket föredrog stilrent och skräddarsytt. På så sätt lyckades medierna framställa Elizabeth som en kvinna med dålig moral. Människor som knappt växlat ett enda ord med Elizabeth medan hon levde skulle nu kommentera hennes karaktär. En bekant beskrev henne som ”en manstokig småförbrytare”. Ett uttalandet som naturligtvis passade perfekt i mediernas berättelse om Elizabeth Short som en dålig kvinna.
De båda tidningarna tillhörde mediemogulen William Randolph Hearst som gjort sensationsjournalistiken till en konst i New York Journal. Han var alltid mer inriktad på att öka upplagorna än att leverera objektiva och välgjorda artiklar. År 1990 hävdade Martin Lee och Norman Solomon att Hearst ”rutinmässigt hittade på sensationella historier, förfalskade intervjuer och manipulerade pressbilder”. Den här sensationsjournalistiken var tydlig i fallet med Elizabeth Short.
DE SKREV ATT HON HADE PÅ SIG GENOMSKINLIGA TOPPAR OCH TAJTA KJOLAR NÄR HON I SJÄLVA VERKET FÖREDROG STILRENA OCH SKRÄDDARSYDDA PLAGG.
Tidningarna på USA:S östkust fick också sina 15 minuter i rampljuset. Short var nämligen från östkusten, född i Boston och uppväxt i Massachusetts och Maine. Mainetidningen Press Herald hoppade på tåget och bjöd på den rafflande rubriken: ”Short bodde på Munjoy Hill: hon besökte senare platsen”. Artikeln handlade om att offret från det uppmärksammade mordet hade bott i Portland som ung och att hennes mormor fortfarande bodde i staden. Elizabeth bodde bara ett eller två år i Portland när hon var runt tre-fyra år gammal. Det hindrade inte tidningen från att skapa stora nyheter av det hela.
FALSKA ERKÄNNANDEN
En annan parallell mellan Svarta Dalian-mordet och Jack the Ripper-fallet var att mördaren kan ha tagit kontakt med polisen för att behålla mediernas uppmärksamhet. År 1888 fick Metropolitan Police i London ett brev från någon som påstod sig vara Whitechapel-mördaren. Han signerade brevet med Jack the Ripper. I efterhand är de flesta kännare överens om att brevet var en förfalskning som kan ha skrivits av en journalist för att sälja mer tidningar. Oavsett vem som stod bakom signaturen så kan man i alla fall konstatera att det var ett mycket effektivt artistnamn. På samma sätt blev den alldagliga Elizabeth Short den mörka och mystiska Svarta Dalian.
Ett annat Ripper-meddelande, ”From Hell”-brevet, innehöll en halv människonjure som ska ha kommit från ett av Jacks offer. Åtta dagar efter mordet på Svarta Dalian fick redaktören på Los Angeles Examiner ett samtal. Personen som ringde erbjöd sig skicka över resten av Elizabeths saker till redaktionen. Dagen efter skickades flera saker
till tidningen, bland annat Elizabeth Shorts födelsebevis. Dokumentet hade antagligen tagits från hennes handväska som senare hittades på en soptipp tillsammans med en av hennes skor.
Det saknades inte direkt misstänkta i fallet och en del av dem gjorde allt de kunde för att hamna i rampljuset.
På tisdagskvällen den 29:e januari går en 33-årig, rödhårig man till Los Angeles-polisens huvudkontor. Mannen (som i en rapport uppges vara musiker, i en annan står det att han arbetade som diskplockare på restaurang) berättar för polisen Jack Donahoe att han gärna vill erkänna mordet på Elizabeth Short.
Mannen som hette Daniel S. Voorhees hade ringt till polisen strax innan och med ynklig röst sagt: ”Jag orkar inte mer. Jag vill erkänna mordet på Svarta Dalian!” Sagt och gjort: Han lade på luren och gick raka vägen till polisen där han blev satt i förvar. Medan utredningen fortsatte förhördes Voorhees av polischefen E Barratt. Han visade honom ett papper där han hade skrivit ”Jag dödade Elizabeth Short” och sa: ”Jag är så sjuk, jag orkar inte mer. Jag måste lyfta den här bördan från mina axlar”.
Han hävdade att han hade träffat Elizabeth två veckor tidigare och åkt med henne på en busstur. Det är bekräftat att han var på ett hotell i Los Angeles den dagen då liket hittades. Men Voorhees anklagades aldrig för brottet. Psykologen som undersökte honom vägrade låta honom genomgå ett lögndetektortest eftersom han var desorienterad och förvirrad. Dessutom fanns det inget som knöt Voorhees till Elizabeth. Polisen lät handstilsexperter jämföra hans handstil mot ett meddelande som påstods komma från mördaren. Ingen matchning.
Efter en natt i cellen fick Voorhees lämna polisstationen. Tidningen Life Magazine kunde senare rapportera att han ”senare hamnade bakom galler som patient på psyket”.
Den mustaschprydde och krullhårige veteranen Joseph Dumais blev intressant för polisen då det upptäcktes att han hade blodfläckar på kläderna och tidningsurklipp om Svarta Dalian-fallet. Dumais ville själv inte utesluta möjligheten att han var den skyldige och sa: ”Det är möjligt att jag står bakom mordet – när jag dricker blir jag ganska våldsam mot kvinnor”. Han hade däremot ett alibi (han hade varit i Fort Dix när mordet begicks). Även han skickades direkt till psykiatrin. Strax efter detta kom en kvinna som Life Magazine beskrev som en ”gänglig före detta lotta” in på polisstationen i San Diego. Där kunde hon berätta att: ”Elizabeth Short stal min man så jag dödade och styckade henne”. Kvinnan kunde dock inte svara på några av polisernas frågor om mordet så hon erkände snart att hon hade hittat på allt.
Carol Marshall (21) greps som misstänkt för bilstöld och sa under förhöret med polisen: ”Jag vet vem det var som dödade Beth Short och om jag får en belöning kommer jag berätta”.
Många andra erkände sig skyldiga till mordet, faktiskt så många att tidningarna slutade rapportera om det. En man berättade att han hade haft sex med Elizabeth Short, en annan trodde att dödade henne när han var berusad. Men han mindes ingenting. Även den här gången visade det sig att den påstådda mördaren hade ett vattentätt alibi.
En av de mest bisarra händelserna i Dalia-showen skedde bara några dagar efter att liket hittades då två utredare satt på ett café och diskuterade saken. Just då kom det in ett tips till polisens huvudkontor från en man som hävdade att han just nu tittade på mördarna. Det skulle så klart visa sig att tipsaren jobbade som servitör på caféet och trodde att de två poliserna som diskuterade mordet i detalj också var mördarna.
SOM EN FILM
När Svarta Dalian-mordet inträffade var Hollywood och resten av världen mycket besatt av sex, brott och polisarbete.
Film noir var stort på den här tiden. He Walked By Night (Nattmänniskan), ett exempel från den här genren, har tagit inspiration från den sanna historien om en kriminell krigsveteran som jagades av polisen i Los Angeles.
Film noir var både erotisk och våldsam. Filmerna innehöll komplexa skildringar av gangstrar, poliser och privatdetektiver. Kvinnorna fick ofta spela femme fatales: vackra kvinnor med dåligt rykte. De dök också ofta upp som lik i filmerna. Precis som Chrystal Kingsby i Lady In The Lake (Kvinnan i sjön,1947) som är baserad på Raymond Chandlers roman.
Mordet på Elizabeth Short skulle garanterat fånga publikens intresse. Fallet var trots allt en verklighetens film noir. Ett kriminaldrama med Elizabeth Short i huvudrollen. Pressen satte henne snart i rollen som femme fatal.
Svarta Dalian-fallet filmatiserades år 2006 med ”The Black Dahlia” där Scarlett Johansson spelade en av rollerna. Mordet får uppmärksamhet än idag även om nyhetsmediernas intresse har svalnat. Orsaken till intrresset tycks vara mordets speciella karaktär: ett blodigt brott där gärningsmannen kom undan.
Det bisarra mordet blev en berättelse med ett eget liv och dramaturgi. På så sätt liknade Svarta Dalianfallet Jack the Ripper-morden från slutet av 1800-talet, där mystiken som omgav dåden gav upphov till en hel industri. Bland annat ett museum som gör underhållning av Jack the Ripper och hans offer. Det är nog ändå så att fiktionen slår verkligheten, vilket också var temat för James Ellroys bästsäljande bok som filmen bygger på.
Med tanke på att det gått 70 år sedan kroppen i Leimart Park hittades verkar det som att mördaren kom undan – och tog med sig sin hemlighet i graven.
EN MAN SA ATT HAN KAN HA DÖDAT HENNE NÄR HAN VAR FULL, MEN HAN KOM INTE IHÅG NÅGONTING.