VEM ÄR ZODIAC-MÖRDAREN?
Den värsta seriemördaren sedan Jack the Ripper satte skräck i allmänheten med sina illdåd.
HAN VAR EN MEDIEKÅT GALNING SOM ALDRIG FÅNGADES, VARS TERROR SLUTADE LIKA PLÖTSLIGT SOM DEN BÖRJADE, MEN HANS VERKLIGA IDENTITET FÖRBLIR OKÄND ...
HANS MORDTURNÉ SKULLE PLACERA HONOM I TOPPEN AV LISTAN PÅ TIDERNAS VÄRSTA FÖRBRYTARE.
Brittiska tidningar har haft en viktig roll i att framställa seriemördare som mytologiska mardrömsfigurer. År 1888 fick knivmördaren i Londons East End öknamnet Jack the Ripper. Pressen fick ta emot mängder av brev och vykort som påstods komma från den galne mördaren. Samtidigt blev morden allt mer våldsamma och blodiga. Detta fick redaktörer och journalister att piska upp en riktig mediestorm.
Den okände gärningsmannen gick runt på gatorna – osynlig och obemärkt som ett spöke – redo att sticka och skära sig upp till toppen av seriemördarnas värstinglista. Scotland Yards detektiver var aningslösa och såg hopplöst på när den oberäknelige gärningsmannen begick allt mer brutala brott.
Såväl lagens långa arm som pressen och de vettskrämda invånarna i Whitechapel och resten av London var tvungna att hantera en ny typ av galenskap: en mördare utan några tydliga motiv. Det var ”mord för skojs skull”, som det stod i ett av breven.
Inget av meddelandena från ”Saucy Jack” – den okände gärningsmannen hade en mängd öknamn förutom ”Ripper”-titeln – kom från mördaren själv. Trots det blev seriemördaren som begrepp en del av vår populärkultur som lever kvar än idag. En konsekvens av att kreativa skribenter låtsades vara Jack blev att allt fler mördare började använda tidningarna för att skapa oro och kaos. Dessutom blev det lättare att betrakta brotten som en lek. De här monstren kunde nu både göra narr av polisen och passa på att framställa sig som kriminella genier. ”Fånga mig om ni kan”, skröt Jack.
Inte alla seriemördare kräver att få världens ljus riktade mot sig, men en som gjorde det var Kaliforniens Zodiacmördare. Han älskade uppmärksamheten och visste mycket väl att mord, barslagsmål och krig är är de bästa källorna till drama och rubriker. Sensationella brott kan också göra underverk för tidningarnas upplagor. Precis som den hårdkokta nyhetsmannen Kirk Douglas säger i Billy Wilders satiriska film ”Ace In The Hole” (1951): ”Inga nyheter är goda nyheter.”
Det finns en del uppenbara paralleller mellan Zodiacmördaren och hans viktorianska kollega Jack. Båda omges av rykten, konspirationsteorier och lösa gissningar. Bägge fallen är officiellt olösta, och betraktas samtidigt som de mest fascinerande seriemördarfallen i vår kriminalhistoria. De båda gärningsmännen såg dessutom till att använda tidningsspalterna som talarstol.
Idag är det dock tydligt att Jack the Ripper i stor grad var ett fantasifoster som hjälpte pressen att sälja lösnummer.
Bara ett eller två av de brev som Jack ska ha skickat visade sig vara äkta. Zodiac däremot skrev långa brev till tidningarnas nyhetschefer som såg till att hålla honom kvar i mediernas ljus.
Med tanke på hur uppmärksamhetssökande Zodiac var kan man tänka sig att han inspirerades av Jack the Ripper.
Han var antagligen mycket påverkad av film, tv och vissa författares verk. Vissa hävdar att Agatha Christies ”The ABC Murders” (1936) kan ha fungerat som en inspirationskälla. Vi kan i alla fall anta att mediernas ständiga refererande till ”Jack” hjälpte honom att utföra sitt eget blodiga fälttåg. En mordturné som skulle placera honom i toppen av listan över tidernas värsta förbrytare. När Zodiac pratade så lyssnade alla. Det var det hans makt bestod av. Han var effektiv och målmedveten när han genomförde sina dåd, och skrattade åt polisens fruktlösa sökande efter honom.
”Det här är från Zodiac” var en lika obehaglig öppningsreplik som Jacks ”Från helvetet”, som skrevs med blodrött bläck och skickades till George Lusk, medborgargardets ledare i Whitechapel.
ZODIAC BÖRJAR PÅ LAKE HERMAN ROAD
Klockan elva på kvällen den 20:e december 1968 körde Stella Borges nedför Lake Herman Road, på väg mot Benica i Kalifornien. Den här vägen var känd som ett populärt utflyktsmål för unga par som ville prata om livet (och kanske ägna sig åt andra aktiviteter), långt bort från föräldrarna.
Lake Herman Road binder ihop Benica och Vallejo. När Stella Borges körde den korta sträckan mellan huset och byn lyste bilens strålkastare upp en fruktansvärd syn i natten: Två kroppar låg längst med vägkanten på väg 10, en avfart som ledde till ett pumphus ungefär en halv kilometer öst om Lake Herman Cottage. En tvåfärgad Nash Rambler från 1961 stod parkerad bredvid de livlösa kropparna.
Benica ligger i de nordliga delarna av The Bay Area och gränsar till Carquinez-sundet i söder och Vallejo i öster.
En sen vinterkväll några dagar före jul skulle den anonyma kuststaden Benica gå till historien som Zodiacmördarens första brottsplats.
År 1968 bodde det runt 5 000 människor på den sömniga lilla orten, och det hade gått nästan tio år sedan trakten senast huserade ett mord. Så när en galning bestämde sig för att skjuta Betty Lou Jensen (16) och David Faraday (17) till döds på deras första dejt kunde varken lokalbefolkningen eller polisen förstå varför någon skulle begå ett sådant fruktansvärt brott. Det var mord utan några motiv.
Faraday och Jensen var båda skötsamma ungdomar som kom från ordnade hem. Jensen var en av skolans bästa elever och Faraday en duktig scout. Vem i all världen skulle vilja skada dem?
Till skillnad från vid senare Zodiac-mord fanns det inga överlevande eller vittnen till brottet. En polispatrull som stod
parkerad vid en Enco-station på East 2nd Street var först på plats när Stella Borges slog larm. Medan polisbilen körde upp till Lake Herman Road med gasen i botten noterade poliserna att inga andra bilar syntes till i någon av riktningarna. De slog redan då fast att gärningsmannen hade skyndat sig västerut mot Vallejo via Lake Herman Road.
Faraday sköts direkt när han gick ut ur bilen. En kula hade gått in på höger sida av huvudet och exploderat i hans skalle. Jensen hittades åtta till tio meter från bilen. Tonåringen hade försökt fly men mördaren stoppade henne med fem skott i ryggen. Bara ett av kulhålen, högt upp på ryggen, indikerade att skotten avfyrats på nära håll. Om mördaren inte var duktig skytt, hur hade han då klarat av att träffa henne på långt avstånd i mörkret? Hade Zodiac-mördaren tejpat fast en ficklampa på vapnet för att klara att pricka sitt offer?
De tekniska undersökningarna från Lake Herman Road visade sina tydliga resultat: De åtta patronhylsorna på platsen (två av tio kulor hittades aldrig) var av typen Super X.22 Long Rifle ammo 6 RH class. De avfyrades med automatpistol av modellen JC Higgins modell 80.
Nu visste polisen vilken sorts vapen mördaren hade använt mot det unga paret, men de var långt från att fånga gärningsmannen. Att hitta ett motiv bakom dubbelmordet tycktes vara ännu längre bort.
ZODIAC SLÅR TILL IGEN: BLUE ROCK SPRINGS OCH LAKE BERRYESSA
Darlene Ferrin (22) och Mike Mageau (19) mördades vid Blue Rock Spring på självaste nationaldagen, den 4:e juli 1969. Fram till nu hade dubbelmordet vid Lake Herman setts som ett enstaka dåd, men nu började man förstå att det fanns ett mönster.
Ferrin och Mageau hade parkerat vid Blue Rock Springs i Vallejo när en ljusbrun Corvair eller möjligen en Ford Mustang körde upp bakom dem. De antog att det var en polis och tog fram körkort och registreringsbevis. Då stormade plötsligt den okända mannen fram till bilen och började skjuta genom det öppna bilfönstret. Mike Mageaus klädval den här dagen räddade antagligen hans liv. Han hade på sig tre par byxor, en t-shirt, tre tröjor och en långärmad skjorta. När polisen frågade honom varför han hade så mycket kläder på sig i varma Kalifornien svarade han att han inte ville att Darlene Ferrin skulle se hur tanig han var. Hans fåfänga skulle alltså visa sig rädda hans liv.
Mageau blev skjuten i örat, axeln, armbågen och vänstra benet. En kula gick in i nacken och passerade ut genom bröstkorgen. Flera skott gick rakt igenom hans kropp och träffade sedan Darlene Ferrin. När parets skräckslagna skrik tystnat kom Zodiac tillbaka och satte ytterliga två kulor i dem. Ferrin dog av skadorna. Mageau överlevde mirakulöst nog skotten och kunde senare ge viktig information om
DET LÄT SOM OM HAN HADE ÖVAT IN ELLER LÄSTE UPP MEDDELANDET.
mördaren till polisen i Vallejo.
Han beskrev Zodiac-mördaren som en man i sena 20eller tidiga 30-årsåldern, kraftig med ett runt ansikte och brunt hår. Nu hade polisen ett signalement på mördaren.
Dessutom hade Zodiac själv ringt till polisen från en telefonkiosk bara några kvarter från polisstationen klockan tjugo i ett på natten. Kvinnan som tog emot samtalet minns särskilt mannens monotona röst. Det lät som att han hade övat in sitt meddelande, eller kanske läste upp det från en bit papper: ”Jag vill anmäla ett dubbelmord. Om ni kör ungefär en halv kilometer österut från Columbus Park Way mot parken kommer ni att hitta två ungdomar i en brun bil. Det var också jag som dödade det unga paret förra året.”
Zodiac avslutade samtalet med en avskedshälsning som gav kalla kårar: Han bröt det monotona tonläget med ett långdraget ”Heeeeejdåååå” innan han lade på.
Den 27:e september 1969 bestämde Bryan Hartnell (20) och Cecilia Shepard (22) sig för att byta San Franciscos uteliv mot en tur till pittoreska Berryessa i Napa County. Ett val som senare skulle senare leda till ett dödligt möte med Zodiac-mördaren.
Men precis som med angreppet vid Blue Rock misslyckades Zodiac med att döda sina offer. Hartnell överlevde, och hans vittnesmål kunde i detalj beskriva vilken utspökad och bisarr karaktär de hade att göra med.
Seriemördare brukar oftast ha en plan – ett modus operandi – vars mönster är lätt att känna igen. Men det gäller inte alla, och inte alltid. Med tiden kan seriemördaren komma att ändra spelreglerna. Allt från valet av offer, mordvapen samt metoden kan ändras mellan dåden. Dådet i Lake Berryessa kan nog bäst beskrivas som ”helt sinnessjukt”.
Lake Berryessa är en reservoarsjö, den största i Napadistriktet. Sjön har en mängd vikar och näs, något som är ganska ovanligt för den här typen av reservoar. Vissa delar av strandlinjen är populära picknickplatser för utflyktssugna medan andra ställen är mer otillgängliga. Det var en lugn dag vid sjön men inte helt folktom. Fiskare och friluftsentusiaster njöt av svalkan vid vattnet och allt var frid och fröjd. Nästan.
De ögonvittnen som polisen hade kontakt med efter dådet berättade om en underlig figur som förföljde dem en bit på vägen och sedan försvann. Var det Zodiac som letade efter ett passande offer? Han skulle senare komma att hitta det han letade efter …
Bryan Hartnell och Cecilia Shepard njöt av lugnet på en grönskande halvö med stora ekar. Det var Shepard som först lade märke till den mystiska mannen som stod bara ett stenkast därifrån. Men han försvann snabbt ur sikte och Hartnell, som hade sett ut över sjön, förstod inte vad det var som hade skrämt flickvännen. Han antog att det bara var någon som gått iväg för att naturen kallade. Bara några minuter senare utbrast Shepard: ”Han har en pistol, åh herregud …”
Den kraftiga figuren som rörde sig mot dem liknande en bödel från en medeltida tortyrkammare. Zodiac hade på sig en lång svart huva. En bild av ett tio centimeter stort hårkors (sådana man ser i kikarsiktet på ett jaktgevär) prydde hans bröst. Hans ögon gömdes bakom ett par solglasögon. Han hade svarta stövlar och svarta byxor som hölls upp av ett verktygsbälte, ett vapenhölster hängde vid hans vänstra höft. På höger sida hängde en rejäl kniv och repbitar. Den maskerade