UTREDNINGEN
Polisen började ta morden och försvinnandena på allvar först 1994 då Germaine, Thiara och Wilson mördades. År 1995 kom profileringsexperter från FBI för att hjälpa den kanadensiska polisen. Experterna trodde inte att de tre morden hade något med varandra att göra och efter en vecka drog de söderut igen. Även efter Nicole Hoars försvinnande tog det lång tid innan den ridande polisen satte in tillräckliga resurser.
År 2005 bildades det stödgrupper för offren, som började glömmas bort av så många. Det arrangerades också solidaritetsmarscher under parollen ”Återerövra vägen”. Den största demonstrationen skedde 17:e september. Människor ställde upp sig längs hela den 724 kilometer långa sträckan av Highway 16 för att protestera mot myndigheternas likgiltighet. Ödets ironi skulle göra att det bara tog fyra dagar innan nästa försvinnande skakade om British Columbia. Det var då Tamara Chipman (22) spårlöst försvann från ett industriområde nära Prince Rupert.
Det hölls samma år en Tårarnas väg-konferens. Då arbetades det fram ett antal rekommendationer, och en lista med lång- och kortsiktiga mål skickades till myndigheterna. Kraven om en offentlig granskning har dock avvisats både då och senare. En våg av optimism gick genom området i samband med konferensen. Urbefolkningens talespersoner och familjerna till de mördade och försvunna kunde berätta om ändrade attityder inom RCMP. Sedan dess har dialogen och samarbetet mellan familjerna och polisen varit mycket bättre.
Det förbättrade samarbetsklimatet ledde till projektet E-PANA år 2006. Namnet kommer från en kombination av E-divisionen från insatsgruppen kriminalpolisen och den inuitiska gudinnan Pana som enligt sägnen vaktar de dödas själar i dödsriket Adlivun innan de ska reinkarneras.
I början koncentrerade sig E-PANA på nio punkter, men den 11:e oktober hade listan vuxit till 18. Punkterna valdes ut från snäva kriterier som skulle säkerställa att inte E-PANA blev helt ohanterligt för de ungefär 50 poliser som jobbade med projektet. Utredarna kom fram till att alla de upplockade offren var kvinnor som sysslat med ”riskfyllda aktiviteter”, som liftning med okända personer eller prostitution. Eventuellt också att de sist sågs inom en radie på ungefär 1,5 kilometer från Highway 5, 16 och 97. Sedan lanseringen av E-PANA har gruppen samlat information om 1 413 personer av intresse. Det har gjorts 2 500 förhör, tagits 750 Dna-prover och utförts 100 lögndetektortester. Trots det har bara två av fallen blivit lösta: Colleen Mcmillan som blev mördad 1974 och Monica Jack som försvann år 1978.
Den rödlätta tonåringen Mcmillan försvann när hon liftade längs med Highway 16 från sitt hem i Lac La Hache till en kompis en bit därifrån. En månad efter försvinnandet hittades hennes kropp på en skogsväg söder om den lilla staden 100 Mile House.
I september 2012 hittades det Dna-spår på Colleen Mcmillan och spåren skulle visa sig tillhöra en Texas-bo. Bobby Jack Fowler var en resande byggarbetare men också tidigare dömd och känd av polisen. Han hade rykte om sig att ha ett hett temperament och en förkärlek för amfetamin. Även om testerna visade på resultat var Fowler långt från lagens långa arm. Han hade dött av lungcancer sex år tidigare medan han satt av ett 16 år långt fängelsestraff för våldtäkt och kidnappning. Han hade satts i fängelse redan 1996. Fowler blev huvudmisstänkt efter att nittonåringarna Gale Weys och Pamela Darlington försvann. Den ridande polisen ville heller inte avskriva honom som gärningsman efter morden på Jennifer Esson och Kara Leas (båda 16 år). De två flickorna sågs senast när de liftade nära Newport. Deras kroppar hittades i ett skogsområde utanför staden en månad senare.
I december 2014 blev den tidigare dömda sexbrottslingen Garry Taylor Handlen intressant för polisen. Han anklagades för morden på Monica Jack och elvaåriga Kathryn-mary Herbert. Den sistnämnda hade däremot ingen koppling till Tårarnas väg.
PÅ GRUND AV DEN TID SOM FÖRLORATS HADE I ALLA FALL EN GÄRNINGSMAN LYCKATS KOMMA UNDAN.