HUR LYCKADES MÖRDAREN GÖRA DET?
Det blev tidigt i polisundersökningen klart att cyanid inte hade tagit sig in i Tylenol-burkarna när de fortfarande befann sig i Johnson & Johnsons lager. I början tänkte man att det kunde varit en missnöjd anställd som förgiftade pillren under produktionen eller distributionsprocessen. När man uteslutit den här teorin blev det tydligt att mördarens modus operandi var mycket grymmare än så.
Innan man började med säker paketering av mediciner var det vanligt att bara lägga en bomullstuss över pillren innan man skruvade på locket. Gärningspersonen hade antagligen slumpmässigt plockat ut Tylenol-burkar från apotek i Chicago med förorter, penslat pillren och satt tillbaka burkarna på hyllan. Sedan var det bara att luta sig tillbaka och vänta på att kaoset skulle utbryta. Övervakningskameror var inte särskilt vanliga på den här tiden, så gärningspersonen kunde aldrig fångas på bild.
Polisen trodde att de hade hittat en ledtråd när Johnson & Johnson fick ett utpressningsbrev onsdagen den 6:e oktober, en vecka efter morden. Brevet innehöll ett krav på att bolaget skulle betala ut en miljon dollar för att morden skulle upphöra. Brevet kunde spåras till James William Lewis. Eftersom han var bosatt i New York då de sju morden begicks (något som Lewis fru kunde bekräfta), kunde polisen inte säkra tillräckligt mycket bevis för att binda honom till morden.
Lewis blev dock åtalad för utpressning i december 1982 och dömdes till 20 års fängelse. År 1995, efter tretton år i fängelse, blev han frisläppt på prov. Intressant nog visar rättsdokumenten som släpptes 2009 att utredarna hela tiden trodde att Lewis var mördaren. Något han själv hela tiden nekat till.