UTREDNINGEN

POLISEN KOM INGENSTANS TROTS ETT DETALJERAT SIGNALEMENT PÅ MÖRDAREN.

Kort efter mordet på Nancy Kitzmiller i St Charles den 3:e maj började polisen från alla de tre delstaterna jobba tillsammans med den information de gemensamt satt på. Morden hade stora likheter. Snart skulle de tekniska undersökningarna bekräfta det som de alla anade: detta var en seriemördares verk. Men ytterligare ett faktum kunde styrka teorin om att en seriemördare stod bakom det hela, nämligen att det inte fanns någon annan förklaring. Mordutredarna i de olika distrikten tittade närmare på offren och förhörde alla med kopplingar till dem men kunde inte hitta några gemensamma ledtrådar, motiv eller misstänkta.

”Inte i något av fallen fanns det någon som hade motiv att döda de här personerna”, sa en av poliserna år 1992.

Sedan var det hur gärningsmannen gick till väga. ”Det här är inte en normal typ av mord eller brott”, sa en polischef i Wichita. ”Det är ovanligt med väpnade rån mot den här typen av butiker”.

Om rån inte var det verkliga motivet kunde det bara finnas en förklaring till de meningslösa dåden, nämligen själva morden.

Men när det gäller seriemördare hade den här mannen inte mycket gemensamt med de flesta andra seriemördare. Brotten var inte sexuellt motiverade med kvävning eller knivhugg som dödsorsak och seriemördaren var inte en sadist som njöt av att se offren i ögonen när de dog. I-70-mördaren ville inte ens se sina offers ansikten. Han sköt dem i bakhuvudet. Han valde tomma butiker, begick sina brott snabbt och försvann därifrån.

Den här mannen var försiktig. Kanske rent av lite feg. En arbetsgrupp på över 40 poliser som jobbade över statsgränserna etablerades. Men de hade inte särskilt mycket att jobba med: ”Vi har ju ingen aning om vad det är vi letar efter”, sa en modstulen polischef från Terre Haute.

Bristen på spår var frustrerande. Gärningsmannen lämnade inga fingeravtryck efter sig. Inte ens ett hårstrå. Inget av offren hade gått till motangrepp, ingen av dem hade klöst honom i ansiktet eller rivit av en knapp på hans jacka. Ingen såg honom sätta sig i en bil. De få ledtrådar som fanns pekade mot att det var en och samma gärningsman som stod bakom de sex dåden, men de kunde inte fastslå vem han var.

Det hindrade dem dock inte från att göra ett gott polisarbete. De samlade in tusentals namn från motellregister och visade fantombilder på bensinstationer och rastställen längs med motorvägarna. Handelsresande, lastbilschaufförer och liftare var de grupper som utredarna koncentrerade sig mest på.

I mitten av maj började insatsgruppen att kalla den misstänkte för I-70-mördaren. De första fantomteckningarna offentliggjordes. Hans tillvägagångssätt beskrevs. De sex offrens identiteter avslöjades. Pressen skrev om var och en av dem. Snart väckte fallet uppmärksamhet i hela USA.

Då försvann plötsligt mördaren ...

DET FANNS INGEN SOM HADE MOTIV FÖR MORDEN I NÅGOT AV FALLEN.