FALSKA MINNEN

FÖRTRÄNGDA ELLER FALSKA MINNEN ÄLSKAS AV FÖRFATTARE OCH FILMSKAPARE, MEN STUDIER VISAR ATT BÖCKERNA OCH FILMERNA HAR FEL.

Är föreställningen om förträngda minnen kontroversiell?

Idén om förträngning är central inom psykoanalytisk teori och är accepterad som ett faktiskt fenomen av såväl folk i allmänhet som professionella inom juridik och psykologi.

Idén om ett förträngt minne är dock högst kontroversiell och det finns inget övertygande vetenskapligt bevis som stödjer detta psykoanalytiska konceptet. Idén går ut på att om någon är med om något traumatiskt så sätts en automatisk psykologisk försvarsmekanism in som skjuter erfarenheterna bak in i det omedvetna. Minnet betraktas då inte som tillgängligt men, hävdas det, kan ibland återkallas, antingen spontant eller genom psykoterapi. Även om skönlitterära författare av naturliga skäl älskar denna idé förkastas den för det mesta av minnesforskare.

Kan människor helt återkalla förträngda minnen eller handlar det om något annat?

Det mesta talar för att traumatiska erfarenheter har större chans att bli ihågkomna än glömmas bort. Ett tydligt symptom på posttraumatisk stress är mycket riktigt oönskade minnesbilder från den traumatiska händelsen. När traumatiska minnen förefaller återkallade, antingen av sig själva eller genom terapi, är det mycket troligt att det faktiskt rör sig om falska minnen – det vill säga minnen av händelser som faktiskt aldrig inträffat.

Hur uppstår falska minnen?

Ett av de vanligaste sätten genom vilket falska minnen kan uppstå är när människor föreställer sig minnen som faktiskt aldrig inträffade och som ett resultat därav förväxlar minnet av den föreställda händelsen med minnet av en verklig händelse. Inte överraskande är människor med livlig fantasi mer mottagliga för falska minnen. Falska minnen kan också uppstå när människor försöker minnas något de drömt eller såg i en film eller läste i en bok och tar detta för något de själva upplevt.