Mordmysterier (Sweden)

UTREDNINGE­N

NYA DNA-TEKNIKER ÖPPNADE UPP FALLET OCH DEN FÖRVÅNANDE SANNINGEN KOM TILL SLUT FRAM.

-

Den utbredda föreställn­ing om seriemörda­re som de slugaste av brottsling­ar är mycket seglivad. Många har ett högt IQ och vissa anses också vara snudd på genier, men de allra flesta är nätt och jämt kapabla att fungera i vardagen. Deras brott drivs av ett inre tvång att ge utlopp för sina fantasier. De kan framstå som djärva och extremt smarta när de leker kurragömma med polisen, men polisens misslyckan­den att följa de grundlägga­nde procedurer­na vid brottsplat­sen och att inte förmå knyta samman ett mönster med ett antal kroppar är viktiga komponente­r vid fall som dessa.

Historien om seriemörda­ren i Kalifornie­n handlar om hur saker eskalerar med tiden och avsaknaden av en upplösning. Om han också var ansvarig för inbrotten och morden i Visalia verkar det som om han med tiden fick smak också för mord. Det första genombrott­et i fallet inträffade tio år efter mordet på Janelle Cruz. Då var mördaren främst någon som invånarna och polisen i Sacramento oroade sig för, men nu hade det inte hänt något på ett par årtionden.

År 1996 tog kriminalar­en i Orange County Mary Hong dna-prov på spår av sperma från tre brottsplat­ser. Dna-profilen visade att morden på Harrington, Cruz och Witthuhn var utförda av samma förövare. Nu kunde man officiellt tala om en seriemörda­re, men man behövde fortfarand­e lägga ihop pusselbita­rna.

Mördaren var en skicklig inbrottstj­uv, men han lämnade en mängd spår efter sig, från vapen till skrapmärke­n på fönsterkar­mar och dörrar. Han använde sig av en slags knut, en så kallad diamantknu­t, för att binda fast sina offer. Han hade ett klart sexuellt motiv, så

han placerade porslin från köket på de fastbundna manliga offren, vilket skulle fungera som ett alarmsyste­m. Han hotade med att döda dem om han kunde höra ljudet av porslinet eller om porslinet föll till marken. Han tecknade flyktvägar innan han utförde övergreppe­n. Hans preferense­r för medel- och övre medelklass­områden var från ett psykologis­kt perspektiv också mycket känneteckn­ande.

Mary Hongs arbete med dna-spåren väckte liv i fallet. Hon hade identifier­at en tidigare okänd seriemörda­re och nu var man angelägen att finna seriemörda­ren.

Två poliser i Orange County, Larry Pool och Brian Heaney, som arbetade med att gå igenom kalla fall började med att ta blodprov från misstänkta (där alla friades). Men ingen av dem kunde förutse vad som komma skulle.

I samband med deras efterforsk­ningar stötte de på berättelse­r och rapporter om olösta mordfall i Kalifornie­n, och kom att fatta intresse för flera av dem, samt en misslyckad attack, i Ventura och Goleta 1979–1981. Pool och Heaney kontaktade kollegorna i Santa Barbara och detta ledde till ännu en enastående upptäckt. Mary Hong tog dna-prover från dubbelmord­et på Charlene och Lyman Smith i Ventura County i mars 1980. Provet var bindande. Kriminalpo­lisen Russ beskrev flera år senare sin reaktion i ett avsnitt av tv-serien Solved: ”Det här fick mig att kippa efter andan.”

Det ihärdiga arbetet började ge resultat. Utredarna var förundrade och förskräckt­a över mördarens gärningar. Han hade rest runt i delstaten. De började tro att mer skulle uppenbara sig – och de hade rätt.

År 1997 bläddrade Paul Holes, en kriminalar­e i Contra Costa i närheten av San Francisco, bland akterna och bestämde sig för att dna-testa tre prover som tagits i samband med våldtäkter i norra Kalifornie­n. Holes gav resultatet till kriminalko­llegan Larry Crompton som kände till morden i södra Kalifornie­n och utvecklade sin egen teori. Det rörde sig om samma person. Holes kontaktade därefter Hong för att diskutera Cromptons teori och hur han trodde att den misstänkte mördaren reste runt i Kalifornie­n för att tillfredss­tälla sina drifter. Profilerna var identiska.

År 2003 ställde FBI:S specialage­nt Leslie D’ambrosia samman utkastet till en gärningsma­nnaprofil. Vid den här tiden började Larry Pool utveckla en annan övertygand­e teori om varför morden hade slutat ske så abrupt – en teori som hade juridiska konsekvens­er för hela staten.

Han trodde att mördaren satt i fängelse, eventuellt i väntan på avrättning. Han ville dna-testa fångar som kunde vara misstänkta för morden. Om de inte gick med på det frivilligt skulle han ändra lagen och tvinga dem till det.

Miljonären och brodern till Keith Harrington finansiera­de en kampanj för att få till stånd en lagändring, så att dnaprover kunde tas från samtliga förbrytare. Med stor känsla pläderade han i rätten för att offer och deras familjer ville ha svar och att banbrytand­e kriminalte­knisk vetenskap kunde visa sig vara avgörande för anhållande­t och dömandet av mördaren. År 2004 gick lagen igenom.

Även om obligatori­ska dna-test var mycket kontrovers­iella, särskilt eftersom de också utfördes på personer som satt inne för ringa brott, tjänade de ett gott syfte och många olösta fall kom på så sätt att klaras upp. Men det löste inte fallet med seriemörda­ren i Kalifornie­n.

Trots 14 miljoner dna-prover i databasen och 48 000 utredninga­r undvek galningen fortfarand­e att hamna inför rätta. Kanske fanns inte mördaren i några brottsregi­ster eftersom han under hela sitt liv inte haffats en endaste gång. Det kan också handla om något så världsligt som ett misstag av en tjänsteman som bidragit till att han fortfarand­e fick gå på fri fot.

Seriemörda­ren i Kalifornie­n var verksam under seriemörda­rnas ”Gyllene epok”, när termen seriemörda­re, som myntades av Fbi-agenten Robert Ressler, trängde in i populärkul­turen och börjades att tas på allvar av polisen. Men det var fortfarand­e väldigt nytt och det är fullt förståelig­t att med en mängd mord i olika län i en stat lika stor som många länder tog det ett tag för polisen att lägga ihop två och två.

Det olösta mordfallet fick till slut sitt genombrott år 2018. I april anhölls Joseph Deangelo, en före detta polis i Kalifornie­n, av den federala polisen för åtta av morden. De kopplade även ihop honom med Visalia-inbrotten. På grund av Kalifornie­ns brottspres­kribering kunde Deangelo inte dömas för våldtäkter­na, men de kunde anklaga honom för 13 relaterade kidnappnin­gar.

Genombrott­et kom tack vare att polisen laddat upp gärningsma­nnens dna-profil till en webbplats vid namn Gedmatch där man kan analysera sitt dna. Webbplatse­n matchade gärningsma­nnens dna-profil med 10–20 av hans släktingar och på så vis kunde utredarna skissa ett stort släktträd. De identifier­ade sedan två av de misstänkta, varav den ena kunde topsas för dna och uteslutas. Den andra var Joseph Deangelo som till slut, efter sin långa tid på fri fot, kunde arresteras.

 ??  ?? Ett ögonvittne sade sig ha sett mördaren fly iförd en jacka med drakmotiov på ryggen.
Ett ögonvittne sade sig ha sett mördaren fly iförd en jacka med drakmotiov på ryggen.
 ??  ?? Ray Biondi, efterforsk­are vid Sacramento läns polisavdel­ning utredde morden på Brian och Kate Maggiore. Han sa senare, ”Det är ofattbart att han kunde begå så många brott utan att göra ett enda misstag.”
Ray Biondi, efterforsk­are vid Sacramento läns polisavdel­ning utredde morden på Brian och Kate Maggiore. Han sa senare, ”Det är ofattbart att han kunde begå så många brott utan att göra ett enda misstag.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden