UTREDNINGEN
NYA DNA-TEKNIKER ÖPPNADE UPP FALLET OCH DEN FÖRVÅNANDE SANNINGEN KOM TILL SLUT FRAM.
Den utbredda föreställning om seriemördare som de slugaste av brottslingar är mycket seglivad. Många har ett högt IQ och vissa anses också vara snudd på genier, men de allra flesta är nätt och jämt kapabla att fungera i vardagen. Deras brott drivs av ett inre tvång att ge utlopp för sina fantasier. De kan framstå som djärva och extremt smarta när de leker kurragömma med polisen, men polisens misslyckanden att följa de grundläggande procedurerna vid brottsplatsen och att inte förmå knyta samman ett mönster med ett antal kroppar är viktiga komponenter vid fall som dessa.
Historien om seriemördaren i Kalifornien handlar om hur saker eskalerar med tiden och avsaknaden av en upplösning. Om han också var ansvarig för inbrotten och morden i Visalia verkar det som om han med tiden fick smak också för mord. Det första genombrottet i fallet inträffade tio år efter mordet på Janelle Cruz. Då var mördaren främst någon som invånarna och polisen i Sacramento oroade sig för, men nu hade det inte hänt något på ett par årtionden.
År 1996 tog kriminalaren i Orange County Mary Hong dna-prov på spår av sperma från tre brottsplatser. Dna-profilen visade att morden på Harrington, Cruz och Witthuhn var utförda av samma förövare. Nu kunde man officiellt tala om en seriemördare, men man behövde fortfarande lägga ihop pusselbitarna.
Mördaren var en skicklig inbrottstjuv, men han lämnade en mängd spår efter sig, från vapen till skrapmärken på fönsterkarmar och dörrar. Han använde sig av en slags knut, en så kallad diamantknut, för att binda fast sina offer. Han hade ett klart sexuellt motiv, så
han placerade porslin från köket på de fastbundna manliga offren, vilket skulle fungera som ett alarmsystem. Han hotade med att döda dem om han kunde höra ljudet av porslinet eller om porslinet föll till marken. Han tecknade flyktvägar innan han utförde övergreppen. Hans preferenser för medel- och övre medelklassområden var från ett psykologiskt perspektiv också mycket kännetecknande.
Mary Hongs arbete med dna-spåren väckte liv i fallet. Hon hade identifierat en tidigare okänd seriemördare och nu var man angelägen att finna seriemördaren.
Två poliser i Orange County, Larry Pool och Brian Heaney, som arbetade med att gå igenom kalla fall började med att ta blodprov från misstänkta (där alla friades). Men ingen av dem kunde förutse vad som komma skulle.
I samband med deras efterforskningar stötte de på berättelser och rapporter om olösta mordfall i Kalifornien, och kom att fatta intresse för flera av dem, samt en misslyckad attack, i Ventura och Goleta 1979–1981. Pool och Heaney kontaktade kollegorna i Santa Barbara och detta ledde till ännu en enastående upptäckt. Mary Hong tog dna-prover från dubbelmordet på Charlene och Lyman Smith i Ventura County i mars 1980. Provet var bindande. Kriminalpolisen Russ beskrev flera år senare sin reaktion i ett avsnitt av tv-serien Solved: ”Det här fick mig att kippa efter andan.”
Det ihärdiga arbetet började ge resultat. Utredarna var förundrade och förskräckta över mördarens gärningar. Han hade rest runt i delstaten. De började tro att mer skulle uppenbara sig – och de hade rätt.
År 1997 bläddrade Paul Holes, en kriminalare i Contra Costa i närheten av San Francisco, bland akterna och bestämde sig för att dna-testa tre prover som tagits i samband med våldtäkter i norra Kalifornien. Holes gav resultatet till kriminalkollegan Larry Crompton som kände till morden i södra Kalifornien och utvecklade sin egen teori. Det rörde sig om samma person. Holes kontaktade därefter Hong för att diskutera Cromptons teori och hur han trodde att den misstänkte mördaren reste runt i Kalifornien för att tillfredsställa sina drifter. Profilerna var identiska.
År 2003 ställde FBI:S specialagent Leslie D’ambrosia samman utkastet till en gärningsmannaprofil. Vid den här tiden började Larry Pool utveckla en annan övertygande teori om varför morden hade slutat ske så abrupt – en teori som hade juridiska konsekvenser för hela staten.
Han trodde att mördaren satt i fängelse, eventuellt i väntan på avrättning. Han ville dna-testa fångar som kunde vara misstänkta för morden. Om de inte gick med på det frivilligt skulle han ändra lagen och tvinga dem till det.
Miljonären och brodern till Keith Harrington finansierade en kampanj för att få till stånd en lagändring, så att dnaprover kunde tas från samtliga förbrytare. Med stor känsla pläderade han i rätten för att offer och deras familjer ville ha svar och att banbrytande kriminalteknisk vetenskap kunde visa sig vara avgörande för anhållandet och dömandet av mördaren. År 2004 gick lagen igenom.
Även om obligatoriska dna-test var mycket kontroversiella, särskilt eftersom de också utfördes på personer som satt inne för ringa brott, tjänade de ett gott syfte och många olösta fall kom på så sätt att klaras upp. Men det löste inte fallet med seriemördaren i Kalifornien.
Trots 14 miljoner dna-prover i databasen och 48 000 utredningar undvek galningen fortfarande att hamna inför rätta. Kanske fanns inte mördaren i några brottsregister eftersom han under hela sitt liv inte haffats en endaste gång. Det kan också handla om något så världsligt som ett misstag av en tjänsteman som bidragit till att han fortfarande fick gå på fri fot.
Seriemördaren i Kalifornien var verksam under seriemördarnas ”Gyllene epok”, när termen seriemördare, som myntades av Fbi-agenten Robert Ressler, trängde in i populärkulturen och börjades att tas på allvar av polisen. Men det var fortfarande väldigt nytt och det är fullt förståeligt att med en mängd mord i olika län i en stat lika stor som många länder tog det ett tag för polisen att lägga ihop två och två.
Det olösta mordfallet fick till slut sitt genombrott år 2018. I april anhölls Joseph Deangelo, en före detta polis i Kalifornien, av den federala polisen för åtta av morden. De kopplade även ihop honom med Visalia-inbrotten. På grund av Kaliforniens brottspreskribering kunde Deangelo inte dömas för våldtäkterna, men de kunde anklaga honom för 13 relaterade kidnappningar.
Genombrottet kom tack vare att polisen laddat upp gärningsmannens dna-profil till en webbplats vid namn Gedmatch där man kan analysera sitt dna. Webbplatsen matchade gärningsmannens dna-profil med 10–20 av hans släktingar och på så vis kunde utredarna skissa ett stort släktträd. De identifierade sedan två av de misstänkta, varav den ena kunde topsas för dna och uteslutas. Den andra var Joseph Deangelo som till slut, efter sin långa tid på fri fot, kunde arresteras.