UTAN MAKT OCH ÄRA

Så gick Napoleon Bonaparte från att vara Frankrikes obestridde kejsare hösten 1813 till att behöva fly från kejsardömet våren efter.

Så här gick Napoleon Bonaparte från att vara Frankrikes obestridde kejsare hösten 1813 till att behöva fly från kejsardömet våren efter.

Napoleon Bonaparte – Frankrikes obestridde kejsare – hade format Grande Armée till en formidabel krigsmaskin. Revolutionskrigets armé sattes samman och drillades att bli den mest moderna och bäst tränade hären världen någonsin skådat. Fram till 1812 hade Napoleon lett sin armé i strider och kuvat alla de europeiska kungarna och furstarna, med undantag för den engelske. Napoleon stod med sina soldater från Italien i söder till Baltikum i norr. År 1812 skulle han bevisa för sig själv att han också kunde besegra och erövra Ryssland, vilket starkt skulle bidra till hans fall. Visserligen kom Bonaparte undan, hals över huvud, men hans stora, kraftiga här hade i all

väsentlighet gått förlorad. Han samlade ihop sig och sin nya armé, men hans stora, erfarna här var borta. Han förlorade slaget vid Leipzig i oktober 1813, och måste med hängande huvud abdikera i april 1814 och gå i landsflykt på ön Elba.

En kejsare i exil

I stället för att tvingas abdikera hade Napoleon försökt ta livet av sig med ett gift han hade i en liten flaska han alltid bar med sig, efter att han nästan tagits till fånga under tillbakadragningen från Moskva 1812. Giftet fungerade inte som det skulle. Det gjorde honom bara allvarligt sjuk, men dödade inte honom. Den 14 april 1814 måste han ta farväl av sitt älskade kejsargarde, iklädd generalsuniform, sin karakteristiska hatt och rock. Det var ett tårdrypande avsked, där han gråtande torkade sina tårar i gardets standar.

När han steg in i vagnen vände han sig om och ropade: ”Adieu mes enfants! Mes voeux vous accompagneront tojours!” (”Farväl mina barn! Mina lyckönskningar ska följa er för alltid!”)

Napoleon reste med fruktan för sitt eget liv, med rädsla för att mobben skulle attackera och lemlästa eller döda honom. I all hast kördes han till Sydfrankrike och seglades ut till Elba. Den här tidigare kejsaren, härskaren över stora delar av Europa, från Lissabon till Moskva, var nu bara herre över en liten ö i Medelhavet, bara tre mil lång och två mil bred. Tidigare hade han haft befälet över Grande Armée på flera hundra tusen man, men nu hade han en personlig vaktstyrka på lite över tusen man.

Väl på plats på Elba föll han djupare ner i sin mentala avgrund. Franska regeringen hade lovat honom ett årligt gage på två miljoner franc, men pengarna uteblev. Hans tidigare fru, drottning Josephine, dog i difteri – vilket tog hårt på den tidigare kejsaren. På toppen av det hade hans nuvarande fru, Marie Louise, förts tillbaka till Österrike och hade där fallit för general greve Neipperg – ett hårt slag för Napoleon. I tillägg till de här känslomässiga orkanstormarna nekades han också att få träffa sin son: kungen av Rom, Francis Joseph Charles Bonaparte. Saken blev inte bättre av att flera av hans tidigare marskalkar använde titlarna han gett dem för att tillskansa sig positioner i den nya franska staten och umgicks socialt med hans fiender, de som orsakat honom nederlaget. Till och med Josephine hade underhållit tsar Alexander under hans besök i Paris.

Napoleon började få tråkigt och lessnade på den lilla ön. Han hatade rutinerna och det enformiga livet. Bara lillasystern, Pauline Bonaparte, kom på besök. Hon var lika hängiven och trofast som alltid. Dagarna ägnades åt inspektion av vaktstyrkan, frukost, lunch, middag och kvällsmat, rastlösa turer och kortspel. När vi dessutom vet att Napoleon var en man som åt snabbt, och inte satt länge och njöt av maten kan vi föreställa oss att det här blev urtrist för den tidigare kejsaren. Förutom Napoleon och hans lilla styrka var Elba fullt av spioner. Prins de Talleyrand, som haft stor del i fällandet av Napoleon, hade spioner överallt. I perioder fanns det så många av dem att de spionerade på varandra. För att utmärka sig inför Talleyrand försökte spionerna att överträffa varandra med historier, och det ledde till att de vildaste och mest osanna historierna hamnade i fransk press.

Livet på Elba reducerade Napoleon. Hans tidigare så skarpa hjärna blev slö och han blev lat. En av de få ljuspunkterna i livet var att de nyheter som slapp igenom censuren sade att det inte alls gick så bra för den nya franska kungen, Ludvig XVIII. Den nya Bourbonkungen lät alla de tidigare högadliga fransmännen, som varit i exil sedan revolutionen, strömma tillbaka till landet. De etablerade sig snabbt i nya mäktiga positioner och började utnyttja både land och befolkning på samma sätt som tidigare. Ludvig XVIII lyckades också på rekordtid använda upp den enorma förmögenhet på 60 miljoner franc som Napoleon sparat ihop. De tidigare soldaterna i Grande Armée miste sin lovande pension, och blev fattiga och overksamma. De tidigare starka och krigsvana männen gick nu under i dryckenskap och elände. De som gett sina unga år åt kejsaren och Frankrike var nu bara en skugga av sig själva. Missnöjet spred sig snabbt bland befolkningen och allt eftersom började det komma öppna stödförklaringar till Bonaparte. Kvinnorna bar den violetta färgen på sina hårband, medan männen fäste violetta band på rockslagen.

Samtidigt höll koalitionerna som besegrat Napoleon vid Leipzig bara ihop tills kriget tog slut. Under konferensen om omorganiseringen av Europa bråkade vinnarnationerna om småsaker och kunde inte enas. De små länderna i Europa var fortsättningsvis borta, och det blev ingen ändring av indelningen. Samtidigt var Talleyrand överängslig för att Napoleon skulle komma tillbaka. Han fick med Preussen och England på ett avtal om att han skulle skickas ännu längre bort från Europa, till de västindiska öarna eller Azorerna. Det

här var nyheter som nådde Napoleon, och han insåg att om han någon gång skulle kunna komma tillbaka till makten måste han handla raskt och resolut. Han hade inget att förlora. Han bestämde sig för att satsa allt på ett sista försök att återupprätta sin ära och makt. Så när guvernören på Elba var i Italien tog Napoleon chansen och seglade iväg till Sydfrankrike, där han gick i land den 1 mars 1815.

Det skulle gå hundra dagar innan han åter var fråntagen sin makt och ära, kanske de mest kända hundra dagarna i historien.

Napoleon återvänder

Napoleon valde en lång rutt tillbaka till Paris. Han tog vägen via Nice och Grenoble, vilket gjorde att han fick mer tid till att samla anhängare och öka sin popularitet i landet. Från Nice till Grenoble ökade anhängarskaran dramatiskt, och när han anlände till Lyon blev det närmast folkfest med tusentals fransmän som hälsade honom välkommen tillbaka. Hela avdelningar, som skickats för att arrestera honom, avfyrade inte ett enda skott och lät sig övertalas av hans karismatiska tal att komma över till hans sida. Den 20 mars anlände Napoleon till Paris i triumf.

Trots att hans popularitet var så stor och växande i Frankrike var hans position inte säker. Många mindes fortfarande de hemskheter och stora förluster hans krig orsakat dem. Många mödrar sörjde fortfarande sina förlorade söner och fruar sina döda män.

De allierade följde händelserna från Wien, och underhuset i det franska parlamentet (La Chambre des députés) var avvaktande och oroligt. I flera pro-bourbonområden blev det uppror, och i Vendée fick man inte kontroll över motståndarna förrän i juni 1815. Napoleon hade uppenbarligen inte total suveränitet på hemmaplan längre, som tidigare år. Han förstod att något måste göras snabbt för att han skulle kunna behålla makten. Napoleon hade alltid varit snar att lösa internationella problem med snabba militära manövrar, men nu behövde han betydligt mer tid för att stabilisera situationen. Hans första politiska utspel handlade om att han önskade fred i Europa, för att ställa sig in sig hos de allierade. Samtidigt genomförde han en mobilisering av sina styrkor. De allierade hade å sin sida varit mycket tidigt ute och redan förklarat krig mot honom den 25 mars. De bad samtidigt de allierade medlemsländerna om 600 000

man för att besegra honom. Napoleons fredsförslag i april ignorerades och avvisades senare, och det gav honom en moralisk anledning till att genomföra ett fälttåg mot sina fiender. Under hot om en allierad invasion började fransmännen förbereda sig för krig. En snabb seger skulle säkra Napoleon hans politiska position i landet. Samtidigt skulle han därmed också skicka tydliga signaler till länderna runtom, att om de inte samarbetade skulle de åter kastas ut i ett storkrig. Till och med ett mindre lyckat fälttåg kunde kanske bryta upp den allierade koalitionen som stod emot honom. Oavsett måste han slå de allierade härarna norr om Frankrike en efter en, innan de hann slå sig ihop till en enorm och oslagbar här.

Tiden var viktig för Napoleon ur militär synvinkel, eftersom bara två av koalitionens härar, som höll på att mobiliseras mot honom, den brittiska under Wellington och den preussiska, var så nära att de kunde gå till anfall. Dessutom var de här två härarna utspridda över ett stort område, vilket gav Napoleon möjlighet att besegra dem i turordning. I tillägg såg Napoleon för sig att om han kunde slå den obesegrade Wellington skulle i stort sett hela England kollapsa och antagligen dra sig ur kriget. När de här två härarna var slagna skulle han lägga Nederländerna under sig, och via dem skaffa sig stora, nya resurser och soldater. Situationen borde i och med detta också ge rikedom för att lugna ner sinnelaget i Frankrike. Med sin nya, enorma här skulle han tvinga Polen och de tyska områdena att åter en gång slå sig samman med honom,

"NAPOLEON HADE ALLTID VARIT SNAR ATT LÖSA INTERNATIONELLA PROBLEM MED SNABBA MILITÄRA MANÖVRAR, MEN NU BEHÖVDE HAN BETYDLIGT MER TID FÖR ATT STABILISERA SITUATIONEN. HANS FÖRSTA POLITISKA UTSPEL HANDLADE OM ATT HAN ÖNSKADE FRED I EUROPA, FÖR ATT STÄLLA IN SIG HOS DE ALLIERADE. SAMTIDIGT GENOMFÖRDE HAN EN MOBILISERING AV SINA STYRKOR."

innan han gick mot Österrike och Ryssland. Hans ambitioner var det i alla fall inget att klaga på! Preussarna hade också problem med att sachsarna, som var underställda Blücher, gjorde uppror och inte ville slåss mot Napoleon, vilket ledde till att 14 000 man skickades hem innan kriget började.

Napoleon mobiliserar

Hans gamla iver var tillbaka och på bara tolv veckor klarade han att mobilisera nästan 500 000 man. Antingen var de i uniform eller så var de på väg till depåerna för att utrustas. Visserligen var 200 000 av dem en del av den nationella gräns- och säkerhetshären som redan existerade när han kom tillbaka. Den största delen av dem var L’armée du Nord, som bestod av 123 000 man och 366 kanoner – en styrka han snabbt kunde få ut i fält. Den här armén bestod i huvudsak av krigsvana veteraner med hög stridsmoral. De återstående 300 000 soldaterna han kallade ut var vaktstyrkor och befästningsmanskap,

i tillägg till marinfolk, som han ansåg att de inte behövde för att segla skepp han ändå inte hade. Det var ett enormt maskineri att utrusta alla med vapen, bajonetter, uniformer, skor och så vidare. Han beställde 235 000 musköter och 15 000 pistoler. Alla små och stora fabriker började tillverka vapen. Vapen köptes också in från privat håll. Det etablerades sex stora temporära fabriker i Paris med över 6 000 arbetare som jobbade dygnet runt för att utrusta Napoleons här. Trots den enorma produktionen kunde de inte tillverka mer än 40 000 musköter i månaden. Det enda det inte var brist på var krutladdningar till musköterna. Arbetarna klarade att på rekordtid producera 12 miljoner laddningar. Det var också stor brist på hästar. Efter det fatala fälttåget i Ryssland, där bara 1 600 av 187 600 hästar kom tillbaka, var bristen så stor att de måste köpa in hästar från gårdar runt om i Frankrike. Få eller inga av dem var krigsvana, och det skapade naturligt nog en hel del problem när de kom i strid. Flera avdelningar som egentligen skulle ha befunnit sig till häst måste därför omvandlas till infanterister.