UT­AN MAKT OCH ÄRA

Så gick Na­po­le­on Bo­na­par­te från att va­ra Frank­ri­kes obe­strid­de kej­sa­re hös­ten 1813 till att be­hö­va fly från kej­sar­dö­met vå­ren ef­ter.

Napoleon (Sweden) - - Innehåll -

Så här gick Na­po­le­on Bo­na­par­te från att va­ra Frank­ri­kes obe­strid­de kej­sa­re hös­ten 1813 till att be­hö­va fly från kej­sar­dö­met vå­ren ef­ter.

Na­po­le­on Bo­na­par­te – Frank­ri­kes obe­strid­de kej­sa­re – ha­de for­mat Gran­de Ar­mée till en for­mi­da­bel krigs­ma­skin. Re­vo­lu­tions­kri­gets ar­mé sat­tes sam­man och dril­la­des att bli den mest mo­der­na och bäst trä­na­de hä­ren värl­den nå­gon­sin skå­dat. Fram till 1812 ha­de Na­po­le­on lett sin ar­mé i stri­der och ku­vat al­la de eu­ro­pe­is­ka kung­ar­na och furs­tar­na, med un­dan­tag för den eng­els­ke. Na­po­le­on stod med si­na sol­da­ter från Ita­li­en i sö­der till Bal­ti­kum i norr. År 1812 skul­le han be­vi­sa för sig själv att han ock­så kun­de be­seg­ra och er­öv­ra Ryss­land, vil­ket starkt skul­le bi­dra till hans fall. Vis­ser­li­gen kom Bo­na­par­te un­dan, hals över hu­vud, men hans sto­ra, kraf­ti­ga här ha­de i all

vä­sent­lig­het gått för­lo­rad. Han samlade ihop sig och sin nya ar­mé, men hans sto­ra, er­far­na här var bor­ta. Han för­lo­ra­de sla­get vid Leip­zig i ok­to­ber 1813, och mås­te med häng­an­de hu­vud ab­di­ke­ra i april 1814 och gå i lands­flykt på ön El­ba.

En kej­sa­re i exil

I stäl­let för att tving­as ab­di­ke­ra ha­de Na­po­le­on för­sökt ta li­vet av sig med ett gift han ha­de i en li­ten flas­ka han all­tid bar med sig, ef­ter att han näs­tan ta­gits till fånga un­der till­ba­ka­drag­ning­en från Moskva 1812. Gif­tet fun­ge­ra­de in­te som det skul­le. Det gjor­de ho­nom ba­ra all­var­ligt sjuk, men dö­da­de in­te ho­nom. Den 14 april 1814 mås­te han ta far­väl av sitt äls­ka­de kej­sar­gar­de, iklädd ge­ne­rals­u­ni­form, sin ka­rak­te­ris­tis­ka hatt och rock. Det var ett tårdry­pan­de av­sked, där han grå­tan­de tor­ka­de si­na tå­rar i gar­dets stan­dar.

När han steg in i vag­nen vän­de han sig om och ro­pa­de: ”Adi­eu mes en­fants! Mes vo­eux vous ac­com­pagne­ront to­jours!” (”Far­väl mi­na barn! Mi­na lyck­önsk­ning­ar ska föl­ja er för all­tid!”)

Na­po­le­on res­te med fruk­tan för sitt eget liv, med räds­la för att mob­ben skul­le at­tac­ke­ra och lem­läs­ta el­ler dö­da ho­nom. I all hast kör­des han till Syd­frank­ri­ke och seg­la­des ut till El­ba. Den här ti­di­ga­re kej­sa­ren, härs­ka­ren över sto­ra de­lar av Eu­ro­pa, från Lis­sa­bon till Moskva, var nu ba­ra her­re över en li­ten ö i Me­del­ha­vet, ba­ra tre mil lång och två mil bred. Ti­di­ga­re ha­de han haft be­fä­let över Gran­de Ar­mée på fle­ra hund­ra tu­sen man, men nu ha­de han en per­son­lig vakt­styr­ka på li­te över tu­sen man.

Väl på plats på El­ba föll han dju­pa­re ner i sin men­ta­la av­grund. Frans­ka re­ge­ring­en ha­de lo­vat ho­nom ett år­ligt gage på två mil­jo­ner franc, men peng­ar­na ute­blev. Hans ti­di­ga­re fru, drott­ning Jo­sep­hi­ne, dog i dif­teri – vil­ket tog hårt på den ti­di­ga­re kej­sa­ren. På top­pen av det ha­de hans nu­va­ran­de fru, Ma­rie Lou­i­se, förts till­ba­ka till Ös­ter­ri­ke och ha­de där fal­lit för ge­ne­ral gre­ve Neip­perg – ett hårt slag för Na­po­le­on. I tillägg till de här känslo­mäs­si­ga or­kanstor­mar­na ne­ka­des han ock­så att få träf­fa sin son: kung­en av Rom, Fran­cis Jo­seph Char­les Bo­na­par­te. Sa­ken blev in­te bätt­re av att fle­ra av hans ti­di­ga­re mar­skal­kar an­vän­de tit­lar­na han gett dem för att till­skan­sa sig po­si­tio­ner i den nya frans­ka sta­ten och um­gicks so­ci­alt med hans fi­en­der, de som or­sa­kat ho­nom ne­der­la­get. Till och med Jo­sep­hi­ne ha­de un­der­hål­lit tsar Alex­an­der un­der hans be­sök i Pa­ris.

Na­po­le­on bör­ja­de få trå­kigt och less­na­de på den lil­la ön. Han ha­ta­de ru­ti­ner­na och det en­for­mi­ga li­vet. Ba­ra lil­la­sys­tern, Pau­li­ne Bo­na­par­te, kom på be­sök. Hon var li­ka hän­gi­ven och tro­fast som all­tid. Da­gar­na äg­na­des åt in­spek­ti­on av vakt­styr­kan, fru­kost, lunch, mid­dag och kvälls­mat, rast­lö­sa tu­rer och kort­spel. När vi dess­utom vet att Na­po­le­on var en man som åt snabbt, och in­te satt länge och njöt av ma­ten kan vi fö­re­stäl­la oss att det här blev urtrist för den ti­di­ga­re kej­sa­ren. För­u­tom Na­po­le­on och hans lil­la styr­ka var El­ba fullt av spi­o­ner. Prins de Tal­ley­rand, som haft stor del i fäl­lan­det av Na­po­le­on, ha­de spi­o­ner över­allt. I pe­ri­o­der fanns det så många av dem att de spi­o­ne­ra­de på varand­ra. För att ut­mär­ka sig in­för Tal­ley­rand för­sök­te spi­o­ner­na att över­träf­fa varand­ra med histo­ri­er, och det led­de till att de vil­das­te och mest osan­na histo­ri­er­na ham­na­de i fransk press.

Li­vet på El­ba re­du­ce­ra­de Na­po­le­on. Hans ti­di­ga­re så skar­pa hjär­na blev slö och han blev lat. En av de få ljus­punk­ter­na i li­vet var att de ny­he­ter som slapp ige­nom cen­su­ren sa­de att det in­te alls gick så bra för den nya frans­ka kung­en, Lud­vig XVIII. Den nya Bour­bon­kung­en lät al­la de ti­di­ga­re högad­li­ga frans­män­nen, som va­rit i exil se­dan re­vo­lu­tio­nen, ström­ma till­ba­ka till lan­det. De eta­ble­ra­de sig snabbt i nya mäk­ti­ga po­si­tio­ner och bör­ja­de ut­nytt­ja bå­de land och be­folk­ning på sam­ma sätt som ti­di­ga­re. Lud­vig XVIII lyc­ka­des ock­så på re­kord­tid an­vän­da upp den enor­ma för­mö­gen­het på 60 mil­jo­ner franc som Na­po­le­on spa­rat ihop. De ti­di­ga­re sol­da­ter­na i Gran­de Ar­mée mis­te sin lo­van­de pen­sion, och blev fat­ti­ga och overk­sam­ma. De ti­di­ga­re star­ka och krigs­va­na män­nen gick nu un­der i dryc­ken­skap och elän­de. De som gett si­na unga år åt kej­sa­ren och Frank­ri­ke var nu ba­ra en skug­ga av sig själ­va. Miss­nö­jet spred sig snabbt bland be­folk­ning­en och allt ef­tersom bör­ja­de det kom­ma öpp­na stöd­för­kla­ring­ar till Bo­na­par­te. Kvin­nor­na bar den vi­o­let­ta fär­gen på si­na hår­band, me­dan män­nen fäs­te vi­o­let­ta band på rock­sla­gen.

Sam­ti­digt höll ko­a­li­tio­ner­na som be­seg­rat Na­po­le­on vid Leip­zig ba­ra ihop tills kri­get tog slut. Un­der kon­fe­ren­sen om om­or­ga­ni­se­ring­en av Eu­ro­pa brå­ka­de vin­nar­na­tio­ner­na om små­sa­ker och kun­de in­te enas. De små län­der­na i Eu­ro­pa var fort­sätt­nings­vis bor­ta, och det blev ing­en änd­ring av in­del­ning­en. Sam­ti­digt var Tal­ley­rand över­äng­s­lig för att Na­po­le­on skul­le kom­ma till­ba­ka. Han fick med Preus­sen och Eng­land på ett av­tal om att han skul­le skic­kas än­nu läng­re bort från Eu­ro­pa, till de västin­dis­ka öar­na el­ler Azo­rer­na. Det

här var ny­he­ter som nåd­de Na­po­le­on, och han in­såg att om han nå­gon gång skul­le kun­na kom­ma till­ba­ka till mak­ten mås­te han hand­la raskt och re­so­lut. Han ha­de ing­et att för­lo­ra. Han be­stäm­de sig för att sat­sa allt på ett sista för­sök att åter­upp­rät­ta sin ära och makt. Så när gu­ver­nö­ren på El­ba var i Ita­li­en tog Na­po­le­on chan­sen och seg­la­de iväg till Syd­frank­ri­ke, där han gick i land den 1 mars 1815.

Det skul­le gå hund­ra da­gar in­nan han åter var från­ta­gen sin makt och ära, kanske de mest kän­da hund­ra da­gar­na i histo­ri­en.

Na­po­le­on åter­vän­der

Na­po­le­on val­de en lång rutt till­ba­ka till Pa­ris. Han tog vä­gen via Nice och Gre­nob­le, vil­ket gjor­de att han fick mer tid till att sam­la an­häng­a­re och öka sin po­pu­la­ri­tet i lan­det. Från Nice till Gre­nob­le öka­de an­häng­arska­ran dra­ma­tiskt, och när han an­län­de till Lyon blev det när­mast folk­fest med tu­sen­tals frans­män som häl­sa­de ho­nom väl­kom­men till­ba­ka. He­la av­del­ning­ar, som skic­kats för att ar­re­ste­ra ho­nom, av­fy­ra­de in­te ett en­da skott och lät sig över­ta­las av hans ka­ris­ma­tis­ka tal att kom­ma över till hans si­da. Den 20 mars an­län­de Na­po­le­on till Pa­ris i tri­umf.

Trots att hans po­pu­la­ri­tet var så stor och väx­an­de i Frank­ri­ke var hans po­si­tion in­te sä­ker. Många min­des fort­fa­ran­de de hemsk­he­ter och sto­ra för­lus­ter hans krig or­sa­kat dem. Många möd­rar sörj­de fort­fa­ran­de si­na för­lo­ra­de sö­ner och fru­ar si­na dö­da män.

De al­li­e­ra­de följ­de händelserna från Wi­en, och un­der­hu­set i det frans­ka par­la­men­tet (La Cham­b­re des dépu­tés) var av­vak­tan­de och oro­ligt. I fle­ra pro-bour­bon­om­rå­den blev det upp­ror, och i Ven­dée fick man in­te kon­troll över mot­stån­dar­na för­rän i ju­ni 1815. Na­po­le­on ha­de up­pen­bar­li­gen in­te to­tal su­ve­rä­ni­tet på hem­ma­plan läng­re, som ti­di­ga­re år. Han för­stod att nå­got mås­te gö­ras snabbt för att han skul­le kun­na be­hål­la mak­ten. Na­po­le­on ha­de all­tid va­rit snar att lö­sa in­ter­na­tio­nel­la pro­blem med snab­ba mi­li­tä­ra ma­növ­rar, men nu be­höv­de han be­tyd­ligt mer tid för att sta­bi­li­se­ra si­tu­a­tio­nen. Hans förs­ta po­li­tis­ka utspel hand­la­de om att han öns­ka­de fred i Eu­ro­pa, för att stäl­la sig in sig hos de al­li­e­ra­de. Sam­ti­digt ge­nom­för­de han en mobilisering av si­na styr­kor. De al­li­e­ra­de ha­de å sin si­da va­rit myc­ket ti­digt ute och re­dan för­kla­rat krig mot ho­nom den 25 mars. De bad sam­ti­digt de al­li­e­ra­de med­lems­län­der­na om 600 000

man för att be­seg­ra ho­nom. Na­po­le­ons freds­för­slag i april ig­no­re­ra­des och av­vi­sa­des se­na­re, och det gav ho­nom en mo­ra­lisk an­led­ning till att ge­nom­fö­ra ett fält­tåg mot si­na fi­en­der. Un­der hot om en al­li­e­rad in­va­sion bör­ja­de frans­män­nen för­be­re­da sig för krig. En snabb se­ger skul­le säk­ra Na­po­le­on hans po­li­tis­ka po­si­tion i lan­det. Sam­ti­digt skul­le han där­med ock­så skic­ka tyd­li­ga sig­na­ler till län­der­na run­tom, att om de in­te sam­ar­be­ta­de skul­le de åter kas­tas ut i ett stor­krig. Till och med ett mind­re lyc­kat fält­tåg kun­de kanske bry­ta upp den al­li­e­ra­de ko­a­li­tio­nen som stod emot ho­nom. Oav­sett mås­te han slå de al­li­e­ra­de hä­rar­na norr om Frank­ri­ke en ef­ter en, in­nan de hann slå sig ihop till en enorm och oslag­bar här.

Ti­den var vik­tig för Na­po­le­on ur mi­li­tär syn­vin­kel, ef­tersom ba­ra två av ko­a­li­tio­nens hä­rar, som höll på att mo­bi­li­se­ras mot ho­nom, den brit­tis­ka un­der Wel­ling­ton och den preus­sis­ka, var så nä­ra att de kun­de gå till an­fall. Dess­utom var de här två här­ar­na ut­sprid­da över ett stort om­rå­de, vil­ket gav Na­po­le­on möj­lig­het att be­seg­ra dem i tur­ord­ning. I tillägg såg Na­po­le­on för sig att om han kun­de slå den obe­seg­ra­de Wel­ling­ton skul­le i stort sett he­la Eng­land kol­lap­sa och an­tag­li­gen dra sig ur kri­get. När de här två hä­rar­na var slag­na skul­le han läg­ga Ne­der­län­der­na un­der sig, och via dem skaf­fa sig sto­ra, nya re­sur­ser och sol­da­ter. Si­tu­a­tio­nen bor­de i och med det­ta ock­så ge ri­ke­dom för att lug­na ner sin­ne­la­get i Frank­ri­ke. Med sin nya, enor­ma här skul­le han tvinga Po­len och de tys­ka om­rå­de­na att åter en gång slå sig sam­man med ho­nom,

"NA­PO­LE­ON HA­DE ALL­TID VA­RIT SNAR ATT LÖ­SA IN­TER­NA­TIO­NEL­LA PRO­BLEM MED SNAB­BA MI­LI­TÄ­RA MA­NÖV­RAR, MEN NU BE­HÖV­DE HAN BE­TYD­LIGT MER TID FÖR ATT STA­BI­LI­SE­RA SI­TU­A­TIO­NEN. HANS FÖRS­TA PO­LI­TIS­KA UTSPEL HAND­LA­DE OM ATT HAN ÖNS­KA­DE FRED I EU­RO­PA, FÖR ATT STÄL­LA IN SIG HOS DE AL­LI­E­RA­DE. SAM­TI­DIGT GE­NOM­FÖR­DE HAN EN MOBILISERING AV SI­NA STYR­KOR."

in­nan han gick mot Ös­ter­ri­ke och Ryss­land. Hans am­bi­tio­ner var det i al­la fall ing­et att kla­ga på! Preus­sar­na ha­de ock­så pro­blem med att sach­sar­na, som var un­der­ställ­da Blücher, gjor­de upp­ror och in­te vil­le slåss mot Na­po­le­on, vil­ket led­de till att 14 000 man skic­ka­des hem in­nan kri­get bör­ja­de.

Na­po­le­on mo­bi­li­se­rar

Hans gam­la iver var till­ba­ka och på ba­ra tolv vec­kor kla­ra­de han att mo­bi­li­se­ra näs­tan 500 000 man. An­ting­en var de i uni­form el­ler så var de på väg till de­på­er­na för att ut­rus­tas. Vis­ser­li­gen var 200 000 av dem en del av den na­tio­nel­la gräns- och sä­ker­hets­hä­ren som re­dan ex­i­ste­ra­de när han kom till­ba­ka. Den störs­ta de­len av dem var L’ar­mée du Nord, som be­stod av 123 000 man och 366 ka­no­ner – en styr­ka han snabbt kun­de få ut i fält. Den här ar­mén be­stod i hu­vud­sak av krigs­va­na ve­te­ra­ner med hög stridsmo­ral. De åter­stå­en­de 300 000 sol­da­ter­na han kal­la­de ut var vakt­styr­kor och be­fäst­nings­man­skap,

i tillägg till ma­rin­folk, som han an­såg att de in­te be­höv­de för att seg­la skepp han än­då in­te ha­de. Det var ett enormt ma­ski­ne­ri att ut­rus­ta al­la med va­pen, ba­jo­net­ter, uni­for­mer, skor och så vi­da­re. Han be­ställ­de 235 000 mus­kö­ter och 15 000 pi­sto­ler. Al­la små och sto­ra fa­bri­ker bör­ja­de till­ver­ka va­pen. Va­pen köp­tes ock­så in från privat håll. Det eta­ble­ra­des sex sto­ra tem­po­rä­ra fa­bri­ker i Pa­ris med över 6 000 ar­be­ta­re som job­ba­de dyg­net runt för att ut­rus­ta Na­po­le­ons här. Trots den enor­ma pro­duk­tio­nen kun­de de in­te till­ver­ka mer än 40 000 mus­kö­ter i må­na­den. Det en­da det in­te var brist på var krut­ladd­ning­ar till mus­kö­ter­na. Ar­be­tar­na kla­ra­de att på re­kord­tid pro­du­ce­ra 12 mil­jo­ner ladd­ning­ar. Det var ock­så stor brist på häs­tar. Ef­ter det fa­ta­la fält­tå­get i Ryss­land, där ba­ra 1 600 av 187 600 häs­tar kom till­ba­ka, var bris­ten så stor att de mås­te kö­pa in häs­tar från går­dar runt om i Frank­ri­ke. Få el­ler inga av dem var krigs­va­na, och det ska­pa­de na­tur­ligt nog en hel del pro­blem när de kom i strid. Fle­ra av­del­ning­ar som egent­li­gen skul­le ha be­fun­nit sig till häst mås­te där­för om­vand­las till infanterister.

Na­po­le­on un­der re­trät­ten från Moskva 1812. Det här fält­tå­get skul­le bli ödes­di­gert för den frans­ke kej­sa­ren.

Na­po­le­on tar far­väl av kej­sar­gar­det den 14 april 1814.

Na­po­le­ons skepp på väg ut från ham­nen på El­ba.

Na­po­le­on läm­nar El­ba den 1 mars 1815. Hans ett­hund­ra da­gar in­leds. Na­po­le­on blir mot­ta­gen vid Gre­nob­le den 7 mars 1815.

Na­po­le­on in­spek­te­rar kej­sar­gar­det.

Na­po­le­on un­der pa­ra­den i Pa­ris den 1 ju­ni 1815. Hans val av klä­de­dräkt var myc­ket ovan­ligt för att va­ra ho­nom och sågs som ett av teck­nen på att han för­änd­rat sig de se­nas­te två åren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.