SLA­GET VID LIGNY

Det skul­le in­te ta lång tid in­nan Na­po­le­on var på krigs­sti­gen igen.

Napoleon (Sweden) - - Innehåll - MI­CHAEL TAMELANDER

och när hans Na­po­le­on var på krigs­sti­gen igen viss­te han in­te styr­kor kor­sa­de frans­ka grän­sen låg. med sä­ker­het var de al­li­e­ra­de for­ma­tio­ner­na när­ma­re och Det skul­le vi­sa sig att de var be­tyd­ligt för­vän­tat sig. mer slag­kraf­ti­ga än vad han ha­de

Re­dan som ung gos­se var jag fa­sci­ne­rad av drabb­ning­en som led­de till Na­po­le­ons sista ne­der­lag. Jag och kom­pi­sar­na ha­de små plast­fi­gu­rer fö­re­stäl­lan­de sol­da­ter från sla­get och vi såg Bun­dar­chuks film om Waterloo. Vid den ti­den hand­la­de det ba­ra om själ­va ba­tal­jen den 18 ju­ni. Drygt fem­ton år se­na­re läs­te jag J.F.C. Ful­lers De­ci­si­ve Batt­les of the Wes­tern World, där fält­tå­get 1815 be­hand­la­des i sin hel­het. Det­ta var förs­ta gång­en jag fick upp ögo­nen or­dent­ligt för att det rör­de sig om ett hän­del­se­för­lopp på he­la fy­ra da­gar och att händelserna den 16 ju­ni, un­der slagen vid Ligny och Qu­at­re-bras, var minst li­ka vik­ti­ga för Na­po­le­ons ne­der­lag.

Den sak som in­tres­se­ra­de mig mest i mäng­den nyvun­nen kun­skap var hur en fransk styr­ka – 1:a kå­ren un­der be­fäl av ge­ne­rallöjt­nant d’er­lon – fick mot­sä­gel­se­ful­la or­der och ir­ra­de fram och till­ba­ka mel­lan flyg­lar­na på så vis att den ald­rig hann sät­tas in. För­kla­ring­en var­för var emel­ler­tid in­te helt till­freds­stäl­lan­de. All skuld för det in­träf­fa­de ver­ka­de läg­gas på che­fen för vänst­ra fly­geln, mar­skalk Michel Ney, vil­ken be­skrevs som om han full­stän­digt för­lo­rat fatt­ning­en.

När jag fle­ra år­tion­den se­na­re bör­ja­de skri­va min egen bok om Waterloo kom den här frå­gan upp på nytt. Jag läs­te många ver­sio­ner av hän­del­sen; al­la av­vek på en el­ler fle­ra punk­ter från al­la and­ra. En rik­tigt god­tag­bar re­do­gö­rel­se för för­lop­pet fann jag först hos Andrew Uf­fin­dell, i hans ut­märk­ta bok The Eag­le’s last Tri­umph. Uf­fin­dell, vars ut­sa­go till viss del ba­se­ra­des på Hen­ry Hous­saye, lyc­ka­des in­te ba­ra namn­ge de vik­ti­gas­te ku­ri­rer­na i dra­mat, ut­an även ge en rim­lig för­kla­ring till hur de kun­de gå om varand­ra när de skul­le för­med­la Na­po­le­ons or­der. Pre­cis som Ful­ler ger Uf­fin­dell emel­ler­tid Ney myc­ket av skul­den för vad som hän­de. Jag kom till en an­nan slut­sats. Föl­jan­de ar­ti­kel kom­mer att hand­la om hur det­ta miss­tag upp­stod och min för­kla­ring till var­för Ney gav en or­der som i stor ut­sträck­ning be­rö­va­de Na­po­le­on en av­gö­ran­de se­ger vid Ligny.

Ef­ter sin åter­komst från El­ba stod Na­po­le­on en­sam mot Stor­bri­tan­ni­en, Preus­sen, Ös­ter­ri­ke, Ryss­land och ett an­tal mind­re ri­ken och furs­ten­dö­men. Frank­ri­ke be­höv­de tid att mo­bi­li­se­ra or­dent­ligt, men kej­sa­rens mot­stån­da­re ha­de in­te för av­sikt att ge ho­nom den­na tid. De samlade si­na ar­mé­er för att gå till an­fall mot Frank­ri­ke som­ma­ren 1815. Na­po­le­on be­slu­ta­de sig för att slå till

först. I Belgien och vad som i dag är väst­ra Tyskland låg två av de fi­ent­li­ga hä­rar som snab­bast kun­nat sam­las: den ang­lo-al­li­e­ra­de ar­mén un­der be­fäl av her­ti­gen av Wel­ling­ton (Art­hur Wel­le­sley) samt den preus­sis­ka ar­mén un­der be­fäl av furst Blücher von Wahl­stadt. Na­po­le­on tänk­te att hans bäs­ta möj­lig­het att vin­na kri­get var om han kun­de slå des­sa bå­da i ett snabbt fält­tåg.

Av för­stå­e­li­ga skäl ha­de Wel­ling­ton pla­ce­rat si­na styr­kor så att han skyd­da­de sin hö­ger­flank och etapp­lin­jer­na mel­lan Eng­land och ham­nar­na vid Os­tend. Det var ock­så den vä­gen han skul­le kom­ma att re­ti­re­ra om det värs­ta in­träf­fa­de. Sam­ma för­hål­lan­de gäll­de för Blücher, med den skill­na­den att den­ne främst av­såg att in­te för­lo­ra si­na kom­mu­ni­ka­tio­ner med de tys­ka om­rå­de­na. För­vis­so låg det i de två ko­a­li­tions­ar­mé­er­nas in­tres­se att vid strid dra sig så nä­ra varand­ra som möj­ligt, för att på så sätt sam­la sin över­lägs­na nu­me­rär mot Na­po­le­on, men på sam­ma vis skul­le det ock­så fin­nas en na­tur­lig in­stinkt för dem att dra sig bort från varand­ra om de blev till­räck­ligt hårt träng­da i fron­ten; det­ta för att fal­la till­ba­ka mot si­na eg­na kom­mu­ni­ka­tio­ner.

Kej­sa­rens plan var där­för att snabbt eta­ble­ra sig mel­lan de två fi­en­de­ar­mé­er­na och slå dem var för sig in­nan de kun­de sam­las. Det var en stra­te­gi han an­vänt för­ut, främst som ung ge­ne­ral i Ita­li­en. Ge­nom att upp­nå en cen­tral po­si­tion mel­lan dem, kun­de han av­de­la en mind­re styr­ka att för en tid hål­la den ena fi­en­de­ar­mén sys­sel­satt, me­dan hu­vud­de­len av hans styr­kor slog den and­ra. Där­ef­ter, med den ena fi­en­den dri­ven på flykt, kun­de han kon­cen­tre­ra mot den res­te­ran­de. Om han lyc­ka­des med att slå Wel­ling­ton och Blücher, hop­pa­des Na­po­le­on att rys­sar­na och ös­ter­ri­kar­na skul­le tve­ka att in­va­de­ra Frank­ri­ke sam­ma år.

Hans plan var upp­de­lad i tre fa­ser. Den förs­ta bygg­de på lönn­dom, den and­ra på över­rask­ning och den sista på snabb­het. Först var han tvung­en att sam­la si­na ar­mékå­rer, som låg ut­sträck­ta från kanal­kus­ten till ned­re de­len av Ar­den­ner­sko­gar­na, och kon­cen­tre­ra dem sö­der om den bel­gis­ka grän­sen ut­an att fi­en­den upp­täck­te det. Det and­ra ste­get be­stod i att be­mäk­ti­ga sig bro­ar­na över flo­den Sam­b­re i ett över­ras­kan­de an­fall, och se­dan kor­sa flo­den så att han kun­de upp­nå den cen­tra­la po­si­tio­nen mel­lan fi­en­de­ar­mé­er­na. Den sista fa­sen var att slå dem en ef­ter en.

Den förs­ta de­len av kej­sa­rens plan fun­ge­ra­de väl. Un­der stor hem­lig­het marsch­era­de fem in­fan­te­ri­kå­rer, kej­sar­gar­det och fy­ra ka­val­le­ri­kå­rer mot de två sam­lings­punk­ter­na

vid Beau­mont och Philip­pe­vil­le. Rö­rel­sen ha­de i stort pla­ne­rats av mar­skalk Je­an Di­eu Soult. Den­ne mar­skalk ha­de ti­di­ga­re va­rit en av kej­sa­rens stjär­nor, un­der mel­lan­ti­den haft post som Lud­vig XVIII:S krigs­mi­nis­ter och nu åter­gått till sin for­ne her­re som stabs­chef för vad Na­po­le­on kal­lat den Nor­ra ar­mén. Soult skul­le se­na­re ut­stå myc­ken kri­tik för fält­tå­get 1815, men kon­cen­tre­ring­en sö­der om grän­sen var ett ena­stå­en­de väl ut­fört ar­be­te. Na­po­le­on ha­de nu 121 000 man re­do för den and­ra fa­sen av sin plan – över­gång­en av Sam­b­re.

Ove­tan­de av Na­po­le­on ha­de Wel­ling­ton och Blücher emel­ler­tid stu­de­rat ett an­tal sce­na­ri­on för ett franskt an­fall in i Belgien, och ett av des­sa var i sto­ra drag det som nu var un­der upp­seg­ling. De ha­de där­för gjort upp en stra­te­gi för hur de skul­le age­ra. Preus­sar­na ha­de fy­ra kå­rer som al­la in­ne­höll en bland­ning av infanteri, ka­val­le­ri och ar­til­le­ri, med en sam­man­lagd nu­me­rär på 119 000 man. De låg pla­ce­ra­de så att de dels täck­te Sam­b­re vid Charleroi, dels flo­den Meuse vid Na­mur och Di­nant. En re­serv fanns i Liège. I hän­del­se av en fransk fram­stöt i om­rå­det runt Charleroi, skul­le den 1:a kå­ren, som låg i be­red­skap mel­lan Bin­che och Ta­mi­nes och ha­de sin hö­ger­flank i kon­takt med Wel­ling­ton, bac­ka mot Fleurus. Res­ten av ar­mén, de 2:a, 3:e och 4:e kå­rer­na, skul­le kon­cen­tre­ras runt Som­bref­fe. Den preus­sis­ka sta­ben ha­de även sett ut en de­fen­siv po­si­tion runt Ligny, där de ha­de för av­sikt att mö­ta Na­po­le­on.

Wel­ling­ton ha­de tre in­fan­te­ri­kå­rer – 1:a kå­ren, som sträck­te ut sig väs­terut från Qu­at­re-bras med sitt hög­kvar­ter vid Brai­ne-leCom­te; 2:a kå­ren som ha­de hög­kvar­te­ret vid Ath och täck­te om­rå­det mel­lan den­na stad och Eng­els­ka ka­na­len; samt re­serv­kå­ren, som låg bi­vac­ke­rad runt Brys­sel. Wel­ling­ton

”I HÄN­DEL­SE AV ETT FRANSKT AN­FALL MOT CHARLEROI SKUL­LE DEN ANG­LO-AL­LI­E­RA­DE AR­MÉN KON­CEN­TRE­RAS VID NIVELLES. DÄR­EF­TER, BE­RO­EN­DE PÅ OMSTÄNDIGHETERNA, SKUL­LE DE PREUS­SIS­KA OCH ANG­LO-AL­LI­E­RA­DE AR­MÉ­ER­NA AN­TING­EN UNDERSTÖDJA VARAND­RA EL­LER GÅ TILL GEMENSAM OF­FEN­SIV.”

ha­de även en ka­val­le­ri­kår som låg mel­lan Gram­mont och Ni­no­ve. I hän­del­se av ett franskt an­fall mot Charleroi skul­le den ang­lo­al­li­e­ra­de ar­mén kon­cen­tre­ras vid Nivelles. Där­ef­ter, be­ro­en­de på omständigheterna, skul­le de preus­sis­ka och ang­lo-al­li­e­ra­de ar­mé­er­na an­ting­en understödja varand­ra el­ler gå till gemensam of­fen­siv.

Me­dan dim­man fort­fa­ran­de låg tät över det bel­gis­ka land­ska­pet på mor­go­nen den 15 ju­ni, gick Na­po­le­on till an­fall. Vänst­ra fly­geln mar­sche­ra­de mot Mar­chi­en­ne-au- Pont me­dan cen­tern och hög­ra fly­geln tå­ga­de mot Charleroi. De förs­ta strids­kon­tak­ter­na med preus­sar­nas för­pos­ter sked­de vid Thu­in. Se­na­re ut­bröt spo­ra­dis­ka stri­der även på sträc­kan mel­lan Philip­pe­vil­le och Mar­ci­nel­le, när den frans­ka cen­tern kom i kon­takt med fi­en­den. Som all­tid var det frik­tio­ner. På grund av ett för­rä­de­ri stod 4:e frans­ka kå­ren, un­der ge­ne­rallöjt­nant Ge­rard, stil­la så länge att det frans­ka kej­sar­gar­det tog tä­ten och 3:e kå­ren fick or­der att pas­se­ra 4:e kå­ren och gå fö­re. Yt­ter­li­ga­re dröjs­mål in­träf­fa­de då ge­ne­rallöjt­nant Van­dam­me, 3:e kå­rens chef, in­te fick den­na or­der i tid. Tra­fik­stock­ning­ar följ­de. Na­po­le­on av­de­la­de Ge­rard att gå mot bro­ar­na vid Cha­te­let ef­tersom för­se­ning­ar­na led­de till att en flask­hals ho­ta­de vid Charleroi. Kej­sa­ren var ner­vös. Om han stöt­te på starkt mot­stånd längs Sam­b­re kun­de he­la pla­nen gå i stö­pet. Mar­ci­nel­le föll. Se­dan an­föll kej­sar­gar­det Charleroi. von Zi­e­ten för­sök­te in­te hål­la sta­den, ut­an föll grad­vis bak­åt mot Gil­ly. Sam­ti­digt ha­de den frans­ka 2:a kå­ren, un­der ge­ne­rallöjt­nant Reil­le, nått fram till Mar­chi­en­ne-au- Pont och bör­jat kor­sa Sam­b­re där.

De förs­ta rap­por­ter­na att Na­po­le­on skri­dit till ak­tion tog Blücher och Wel­ling­ton på säng­en. Preus­sar­na var först att re­a­ge­ra. Re­dan un­der nat­ten till den 15 ju­ni ha­de de no­te­rat tec­ken på att någon­ting höll på att hän­da. Gnei­se­nau, stabs­che­fen, skic­ka­de ut or­der att kå­rer­na skul­le dra sig när­ma­re Som­bref­fe. Olyck­ligt­vis for­mu­le­ra­de han in­struk­tio­ner­na till ge­ne­ral Bülow, che­fen för 4:e kå­ren i Liège, på ett över­dri­vet höv­ligt sätt. Bülow upp­fat­ta­de där­för in­te att det fö­relåg nå­gon bråds­ka. När Na­po­le­on an­föll den 15 ju­ni be­fann sig två av de fy­ra preus­sis­ka kå­rer­na emel­ler­tid på marsch mot Som­bref­fe, me­dan den 1:a kå­ren, som vi re­dan sett, låg rakt i vä­gen för Na­po­le­ons an­fall.

Wel­ling­ton var be­tyd­ligt se­na­re att re­a­ge­ra, del­vis som en effekt av då­lig kom­mu­ni­ka­tion mel­lan ho­nom och preus­sar­na. Fruk­tan­de för ett an­fall läng­re väs­terut gav han först or­der att trup­per­na skul­le sam­las vid si­na re­spek­ti­ve bi­vac­ker. Där­ef­ter bör­ja­de han grad­vis att flyt­ta dem i rikt­ning mot Nivelles. Det var ju den ort vid vil­ken man kom­mit över­ens om att den ang­lo-al­li­e­ra­de ar­mén skul­le kon­cen­tre­ras, så det är in­te så kons­tigt att Wel­ling­ton in­led­nings­vis följ­de den­na. Or­dern led­de till att den ang­lo­al­li­e­ra­de ar­mén fort­fa­ran­de stod för långt väs­terut för att på all­var kun­na stop­pa

Na­po­le­ons marsch upp­för La Chaus­sée den 15 ju­ni. Den gjor­de ock­så att vis­sa en­he­ter skul­le flyt­tas från Qu­at­re-bras och Frasnes – bort från Na­po­le­ons an­nal­kan­de tä­ter! Lyck­ligt­vis för Wel­ling­ton in­såg någ­ra ne­der­länds­ka be­fäl­ha­va­re på plats fa­ran och gav kontra­or­der.

Ef­ter att ha pas­se­rat Mar­chi­en­ne-auPont och Charleroi fort­sat­te den frans­ka fram­ryck­ning­en på vänst­ra flan­ken och stri­der följ­de vid Gos­se­li­es och Gil­ly. På hög­ra flan­ken er­öv­ra­de Reil­les för­trup­per Frasnes me­dan Van­dam­mes 3:e kår gick i bi­vack sö­der om Fleurus.

När mörk­ret föll höll ne­der­län­dar­na där­för fort­fa­ran­de Qu­at­re-bras och en av Zi­e­tens di­vi­sio­ner stod vid Fleurus. Av den frans­ka ar­mén, som en­ligt Na­po­le­ons plan skul­le ha va­rit över Sam­b­re i sin hel­het, var de­lar av 1:a och 4:e kå­rer­na fort­fa­ran­de kvar på sydsi­dan, och Lo­baus 6:e kår samt 3:e och 4:e ka­val­le­ri­kå­rer­na ha­de in­te ens bör­jat kor­sa vat­ten­dra­get. För­råds­kon­vo­jer­na sträck­te sig he­la vä­gen till­baks till Beau­mont och Philip­pe­vil­le.

Sent den 15 ju­ni dök mar­skal Michel Ney, furs­ten av Moskva, upp i Charleroi där kej­sa­ren nu ha­de sitt hög­kvar­ter. Likt Soult ha­de Ney va­rit en av Na­po­le­ons be­trod­da mar­skal­kar un­der de äro­ri­ka åren, kej­sa­ren ha­de till och med kal­lat ho­nom den tapp­ras­te av de tapp­ra ef­ter att Ney räd­dat sin kår i en svår marsch ge­nom den rys­ka snön 1812. Un­der de sista åren ha­de för­hål­lan­det mel­lan Na­po­le­on och Ney emel­ler­tid bli­vit allt ky­li­ga­re. Ney, som var en god kår­chef, ha­de vi­sat sig va­ra säm­re på att le­da stör­re styr­kor, vil­ket ut­myn­nat i fle­ra för­lus­ter på slag­fäl­tet. Ney ha­de ock­så va­rit den som stått i led­ning­en för de mi­li­tä­rer som fö­re­språ­kat Na­po­le­ons ab­di­ke­ring 1814, och han ha­de fått en hög mi­li­tär post hos Lud­vig XVIII.

När Na­po­le­on åter­vän­de till Frank­ri­ke från sin exil på El­ba, ha­de Ney åter trätt i kej­sa­rens tjänst. Gam­la sår var dock svår­läk­ta och när den frans­ka ar­mén kor­sat grän­sen till Belgien, ha­de Na­po­le­on fort­fa­ran­de in­te gett Ney nå­gon upp­gift. Det var in­te för­rän ar­mén gick över Sam­b­re som kej­sa­ren ver­ka­de be­stäm­ma sig be­träf­fan­de Ney. Han gav mar­skalk Ema­nu­ell Grouchy, som dit­tills kom­men­de­rat de fy­ra ka­val­le­ri­kå­rer­na, be­fä­let över den hög­ra fly­geln. Ney fick be­fä­let över den vänst­ra. När den sis­te åter­vän­de till Charleroi, nat­ten till den 16 ju­ni, ha­de han ba­ra haft den­na post i ett halvt dygn.

Det rå­der de­la­de me­ning­ar om huruvi­da det­ta mö­te äg­de rum el­ler in­te, men mar­skalk­ens ad­ju­tant häv­dar att så var fal­let, och det fanns även no­te­ring­ar om att kej­sa­rens hus­håll ser­ve­rat mat till Ney un­der nat­ten. Mar­skal­ken in­for­me­ra­de Na­po­le­on om att det stod ne­der­länds­ka trup­per vid Qu­at­re-bras. Han trod­de in­te att det var nå­gon stör­re styr­ka ef­tersom den bac­kat från Frasnes så snart den frans­ka för­trup­pen nått dit. Kej­sa­ren be­döm­de kor­rekt att Ney stött på Wel­ling­tons väns­ter­flank, och gjor­de an­tag­an­det att den­na trupp skul­le fal­la bak­åt så snart frans­män­nen åter­upp­tog of­fen­si­ven på mor­go­nen. Han var av åsik­ten att Wel­ling­ton tro­ligt­vis skul­le re­ti­re­ra och eva­ku­e­ra si­na styr­kor till Eng­land nu när den frans­ka ar­mén stod mitt emel­lan ho­nom och Blücher.

Na­po­le­on tog sig tid att in­for­me­ra Ney om vil­ken roll vänst­ra fly­geln skul­le spe­la den 16 ju­ni. Med Qu­at­re-bras och Som­bref­fe i frans­ka hän­der skul­le Na­po­le­on ha en ut­märkt cen­tral po­si­tion, med möj­lig­het att lätt flyt­ta trup­per från ena till and­ra flan­ken, me­dan Wel­ling­ton och Blücher fick om­rå­den med sko­gar och be­tyd­ligt säm­re vägar mel­lan sig. Ef­tersom det fort­fa­ran­de var oklart hur fi­en­den var dis­po­ne­rad, kun­de Na­po­le­on dock en­dast ge Ney en grov in­struk­tion – or­dent­li­ga or­der skul­le kom­ma un­der mor­go­nen när un­der­rät­tel­se­lä­get bli­vit kla­ra­re.

Ing­en av mor­go­nens rapporter den 16 ju­ni för­änd­ra­de Na­po­le­ons upp­fatt­ning om vad Wel­ling­ton och Blücher ha­de för sig; ingen­ting tyd­de på att de tänk­te gå till an­fall mot ho­nom. Preus­sar­na bac­ka­de från Fleurus och de mind­re by­ar­na där­om. De ver­ka­de fal­la till­ba­ka mot Gem­bloux. Det fanns inga rapporter från Wel­ling­tons om­rå­de. All­ting ver­ka­de be­kräf­ta Na­po­le­ons bild av sa­ken – han ha­de ta­git fi­en­den med över­rask­ning

och den­ne var nu stadd i för­vir­ring. Det var dags för den tred­je fa­sen av hans plan: att lå­ta mer­par­ten av ar­mén fal­la mot en av fi­en­der­na. Frå­gan var ba­ra vil­ken.

Na­po­le­on be­slu­ta­de att lå­ta 1:a och 2:a kå­rer­na samt 3:e ka­val­le­ri­kå­ren mar­sche­ra norrut mot Qu­at­re-bras, me­dan 3:e och 4:e kå­rer­na samt de res­te­ran­de ka­val­le­ri­kå­rer­na skul­le för­föl­ja preus­sar­na mot Gem­bloux. Kej­sar­gar­det och 6:e kå­ren skul­le mar­sche­ra som re­serv. Om till­fäl­le för ba­talj yp­pa­de sig på nå­gon­de­ra flan­ken skul­le re­ser­ver­na sät­tas in där. I den spe­ci­fi­ka or­dern till Ney – låt oss kal­la den­na för förs­ta mor­gonor­dern – sa­de kej­sa­ren att Ney skul­le skic­ka en av Reil­les di­vi­sio­ner i rikt­ning mot Ge­nap­pe för att se om Wel­ling­ton föll bak­åt, samt en av d’er­lons di­vi­sio­ner till Mar­bais för att upp­rät­ta kon­takt med hög­ra fly­geln via ro­mers­ka vä­gen. Ingen­ting i den­na or­der tyd­de på att kej­sa­ren för­vän­ta­de sig an­nat än fi­ent­li­ga ef­ter­trup­per som lätt kun­de ja­gas un­dan.

I de or­der som gick ut den­na mor­gon fanns även ett tillägg som skul­le få in­ver­kan på da­gens hän­del­ser. Den sa­de att Ney skul­le ha be­fä­let över vänst­ra fly­geln (1:a och 2:a kå­ren samt 3:e ka­val­le­ri­kå­ren) och Grouchy över hög­ra fly­geln (3:e och 4:e kå­ren samt 1:a, 2:a och 4:e ka­val­le­ri­kå­rer­na). Det­ta skul­le emel­ler­tid en­dast gäl­la om kej­sa­ren in­te var när­va­ran­de per­son­li­gen, i vil­ket fall han au­to­ma­tiskt ha­de be­fä­let. Na­po­le­on, slut­li­gen, be­höll be­fä­let över kej­sar­gar­det och 6:e kå­ren.

Mor­go­nen gick. En de­pesch från Grouchy ta­la­de om preus­sis­ka rö­rel­ser i hans sek­tor, men mar­skal­ken tol­ka­de des­sa som de­lar i ett all­mänt till­ba­ka­dra­gan­de. Na­po­le­on vil­le un­der­sö­ka sa­ken själv. Han skic­ka­de ett nytt brev till Ney, där han sa­de att han skul­le be­ge sig till Som­bref­fe med kej­sar­gar­det och se­dan fat­ta be­slut för de fort­sat­ta ope­ra­tio­ner­na nå­gon gång un­der ef­ter­mid­da­gen. Det mest san­no­li­ka var en­ligt Na­po­le­on att Neys fly­gel skul­le på­bör­ja mar­schen mot Brys­sel sam­ma kväll, och han skul­le där­för hål­la sig re­do att in­le­da den så snart or­der kom. Sålun­da skul­le vänst­ra fly­geln avan­ce­ra un­der nat­ten, dri­va Wel­ling­tons sprid­da for­ma­tio­ner fram­för sig och nå Brys­sel ti­digt den 17 ju­ni. Re­ser­ven, in­klu­si­ve kej­sar­gar­det, skul­le understödja Ney ge­nom en marsch till Qu­at­re-bras från Som­bref­fe. Ingen­ting i bre­vet ta­la­de om nå­gon egent­lig bråds­ka un­der mor­go­nen, ut­an gav in­tryc­ket att Neys fö­re­ha­van­den fram till näs­ta or­der var av se­kun­där be­ty­del­se. Vi kal­lar det­ta brev för and­ra mor­gonor­dern.

En stund ef­ter att den­na ku­rir gett sig av och in­nan kej­sa­ren läm­na­de Charleroi in­kom dock upp­gif­ter som sa­de att ang­lo­al­li­e­ra­de styr­kor mar­sche­ra­de mot Qu­at­reB­ras. In­for­ma­tio­nen här­stam­ma­de in­te från Ney, ut­an från nå­gon av de patrul­ler som be­va­ka­de den frans­ka ar­méns väns­ter­flank. Ny­he­ten för­an­led­de Na­po­le­on att skic­ka den tred­je mor­gonor­dern till Ney. I det­ta upp­ma­na­de kej­sa­ren mar­skal­ken att en­dast va­ra upp­märk­sam på fi­en­der som kom från Brys­sel­hål­let, det vil­le sä­ga, den ang­lo­al­li­e­ra­de ar­mén. ”Sam­la al­la di­vi­sio­ner som står un­der Reil­le och d’er­lon, i säll­skap med Kel­ler­manns kår”, skrev kej­sa­ren. ”Med des­sa styr­kor ska ni an­fal­la och be­seg­ra al­la kå­rer som kan tän­kas dy­ka upp fram­för er.” Av­sik­ten var tro­li­gen främst att Ney in­te skul­le dis­tra­he­ras av rapporter om rö­rel­ser på sin väns­ter­flank, ut­an ta Qu­at­re-bras sna­rast möj­ligt. Om så var fal­let, var det dock in­te tyd­ligt i med­de­lan­det.

Med det­ta gjort be­gav sig kej­sa­ren till Fleurus, dit han an­län­de vid mid­dags­tid. Där upp­täck­te han till sin ir­ri­ta­tion att Grouchy för­vis­so ha­de ta­git Fleurus, som preus­sar­na läm­nat ti­di­ga­re un­der mor­go­nen, men där­ef­ter in­te fö­re­ta­git sig någon­ting of­fen­sivt. När han bad att få ve­ta var­för hög­ra fly­geln in­te mar­sche­ra­de mot Som­bref­fe, blev han in­for­me­rad av Grouchy att Blücher ha­de en hel kår vid Ligny. Preus­sar­na ver­ka­de in­ställ­da på att ta strid. Det­ta för­vå­na­de Na­po­le­on, men ef­ter att ha stu­de­rat de preus­sis­ka po­si­tio­ner­na vid Ligny kun­de han in­te an­nat än kom­ma till sam­ma åsikt. Blücher ha­de spe­lat ho­nom i hän­der­na!

En plan tog nu form i Na­po­le­ons hu­vud. Om han kun­de bin­da preus­sar­na i strid med de styr­kor han ha­de un­der Grouchy, kun­de Ney mar­sche­ra ned­för Nivelles– Na­mur­vä­gen från Qu­at­re-bras och an­fal­la fi­en­den i ryg­gen. Det skul­le helt ra­de­ra ut den kår som fi­en­den så dum­dris­tigt pla­ce­rat i hans väg. Även om kej­sa­ren helst sett att han kun­de or­sa­ka den preus­sis­ka ar­mén än­nu stör­re ne­der­lag, skul­le för­lus­ten av en hel kår bli ett känn­bart av­bräck för Blücher. Na­po­le­on ha­de ba­ra Van­dam­mes kår samt två ka­val­le­ri­kå­rer till­gäng­li­ga än­nu. Han be­stäm­de sig där­för för att vän­ta på Ge­rards 4:e kår och kej­sar­gar­det, se­dan skul­le han gå till an­fall mot Ligny. Det var ba­ra ett fel med hans plan: Ney ha­de än­nu in­te be­mäk­ti­gat sig Qu­at­re-bras!

Un­der ti­den, i Gos­se­li­es, ha­de mar­skalk Ney va­rit lång­sam på sin si­da av ope­ra­tions­om­rå­det. Han gjor­de ett olyck­ligt miss­tag. Han bor­de ha gett or­der att samt­li­ga en­he­ter un­der hans be­fäl skul­le gö­ra sig marsch­kla­ra. Reil­les 2:a kår var splitt­rad över ett stör­re om­rå­de, med en di­vi­sion vid Mel­let, två di­vi­sio­ner vid Gos­se­li­es och en av­de­lad di­vi­sion vid Wan­ge­ni­es som för­följt preus­sar­na mot Fleurus da­gen fö­re. Även 1:a kå­ren var ut­spridd, med två di­vi­sio­ner vid Gos­se­li­es, en vid Mar­chi­en­ne-au- Pont och en på sydsi­dan av Sam­b­re, vid Thu­in. Kel­ler­manns 3:e ka­val­le­ri­kår var ock­så den på sydsi­dan av Sam­b­re. Det var vik­tigt att al­la des­sa en­he­ter sat­tes i rö­rel­se sna­rast möj­ligt. Ney val­de dock att först in­vän­ta de skrift­li­ga or­der som skul­le kom­ma från kej­sa­ren. När des­sa dröj­de bad han sin stab ut­fär­da or­der­na när de dök upp och red norrut för att se vad som hän­de vid Frasnes. Här gjor­de han be­döm­ning­en att den fi­ent­li­ga styr­kan vid Qu­at­re-bras nog räknade cir­ka 3 000 man och skrev ett med­de­lan­de till Soult att han skul­le kun­na ta kors­vä­gar­na ut­an pro­blem.

Fle­ra tim­mar gick. Kloc­kan blev el­va, och nu an­län­de Na­po­le­ons förs­ta mor­gonor­der. Så kej­sa­ren vil­le att Ney skul­le ta Qu­at­re-bras samt skic­ka en di­vi­sion var­de­ra till Mar­bais och Ge­nap­pe? En­ligt de di­rek­tiv Ney gett sin stab bor­de kej­sa­rens or­der nu va­ra på väg till för­ban­den, så inga nya ak­tio­ner var där­för nöd­vän­di­ga från hans si­da. Ney vän­ta­de. En stund se­na­re an­län­de emel­ler­tid en ku­rir från Reil­le. En­ligt den­ne gick preus­sar­na i ställ­ning runt Ligny, och Reil­le ha­de där­för dröjt med att ut­fär­da kej­sa­rens or­der till sin kår. Ney sän­de ge­nast kontra­or­der: Reil­les di­vi­sio­ner skul­le mar­sche­ra mot Qu­at­re-bras. Ney skic­ka­de ock­så en or­der till d’er­lon, som sna­rast skul­le sam­la sin kår vid Frasnes och där in­vän­ta in­struk­tio­ner. Det sista gäll­de även Kel­ler­mann, vars 3:e ka­val­le­ri­kår vän­ta­des in från Charleroi. Vänst­ra fly­geln, många tim­mar för­se­nad, var änt­li­gen på marsch och 25 000 frans­ka sol­da­ter när­ma­de sig Qu­at­re-bras.

Låt oss här stan­na upp ett ögon­blick och se vad som hän­de på den and­ra si­dan. Fak­tum är att al­la miss­för­stånd mel­lan Blücher och Wel­ling­ton, all för­vir­ring i staberna och al­la pro­blem ko­a­li­tions­ar­mé­er­na ställ­des in­för när de skul­le ut­fö­ra si­na eg­na koncentreringar, är så många att de skul­le kun­na ut­gö­ra en helt egen ar­ti­kel. Ef­tersom jag valt att stu­de­ra främst den frans­ka si­dan den­na gång, får det dock räc­ka med en kort be­skriv­ning. Den som var lång­sam­mast att kon­cen­tre­ra var Wel­ling­ton, och un­der så gott som he­la den 16 ju­ni skul­le han i stort sett få en­dast sin 1:a kår och re­serv­kår i strid. Ett av hans pro­blem var av­stån­den; ett an­nat att han ba­ra vå­ga­de flyt­ta si­na en­he­ter grad­vis, då han fort­fa­ran­de var oro­lig för si­na kom­mu­ni­ka­tio­ner. Re­serv­kå­ren, be­stå­en­de av 5:e brit­tis­ka di­vi­sio­nen, en Braunschweig­di­vi­sion samt trup­per från Nassau och Han­no­ver, mar­sche­ra­de mot Qu­at­re-bras från Brys­sel. Från väs­ter när­ma­de sig den brit­tis­ka 3:e di­vi­sio­nen, den brit­tis­ka gar­des­di­vi­sio­nen samt en di­vi­sion ne­der­län­da­re. Det bråds­ka­de om de skul­le hin­na för­stär­ka den di­vi­sion ne­der­län­da­re som höll Qu­at­re-bras.

På den preus­sis­ka si­dan ha­de 1:a kå­ren dra­git sig till­ba­ka från Fleurus och bör­jat ta upp ställ­ning­ar längs den lil­la flo­den Lig­ne, som rann ge­nom Ligny och St Amand. De två by­ar­na skul­le bli stöd­je­punk­ter i för­sva­ret och bakom des­sa bör­ja­de den 2:a kå­ren att an­län­da. Den ställ­des i re­serv bakom 1:a kå­ren. Sam­ti­digt var den 3:e preus­sis­ka kå­ren på in­gång från Na­mur. Den skul­le skyd­da Blüchers väns­ter­flank. Till preus­sar­nas sorg ha­de den 4:e kå­ren

”FAK­TUM ÄR ATT AL­LA MISS­FÖR­STÅND MEL­LAN BLÜCHER OCH WEL­LING­TON, ALL FÖR­VIR­RING I STABERNA OCH AL­LA PRO­BLEM KOALITIONSARMÉERNA STÄLL­DES IN­FÖR NÄR DE SKUL­LE UT­FÖ­RA SI­NA EG­NA KONCENTRERINGAR, ÄR SÅ MÅNGA ATT DE SKUL­LE KUN­NA UT­GÖ­RA EN HELT EGEN AR­TI­KEL.”

dock bli­vit så för­se­nad att den in­te skul­le hin­na fram i tid den 16 ju­ni. Un­der al­la om­stän­dig­he­ter skul­le Blücher ha över 80 000 man till sitt för­fo­gan­de när de tre kå­rer­na var samlade.

Se­dan han an­länt till Qu­at­re-bras från Brys­sel och sett att där var lugnt, red Wel­ling­ton över för ett mö­te med Blücher. Det­ta äg­de rum i skug­gan av en vä­der­kvarn in­te långt från en sam­ling går­dar som till­sam­mans kal­la­des Brye. Här­i­från ha­de de upp­sikt över Na­po­le­ons an­kom­man­de trup­per vid Fleurus. Det råd­de oli­ka åsik­ter om vad som var bäst. Preus­sar­na vil­le att Wel­ling­ton skul­le för­stär­ka de­ras hö­ger­flank, me­dan eng­els­man­nen å and­ra si­dan fö­re­drog att avan­ce­ra sö­derut från Qu­at­re-bras och ho­ta Na­po­le­ons väns­ter­flank. Ing­et kon­kret be­slut fat­ta­des, men Wel­ling­ton sa­de till Blücher att han skul­le sän­da hjälp ned­för Nivelles– Na­mur-vä­gen så­vi­da han in­te själv blev för hårt an­satt vid Qu­at­re- Bras. Det var sam­ma väg som Na­po­le­on vil­le att Ney skul­le an­vän­da för att an­fal­la Blücher i ryg­gen.

Vid Fleurus vän­ta­de kej­sa­ren otå­ligt på att Ge­rards kår skul­le an­län­da. Van­dam­me var re­dan på plats. Även kej­sar­gar­det ha­de kom­mit fram och gått i ställ­ning på slät­ten ne­dan­för byn och Mil­hauds 4:e ka­val­le­ri­kår, tunga ryt­ta­re med sil­ver­glän­san­de ky­ras­ser, ha­de ställt upp ös­ter om Fleurus. Det var lugnet fö­re stor­men. På si­na håll hör­des tram­pan­de föt­ter, kling­an­de me­tall och kla­gan­de lä­der där trup­per mar­sche­ra­de fram längs de små vägar­na, och ibland stör­des fri­den av ett spann hästar­til­le­ri med klapp­ran­de ho­var och skram­lan­de kas­su­ner. An­nars var det stil­la. Män­nen kun­de ta en pa­us, tän­ka på si­na fa­mil­jer, kvin­nor och vän­ner me­dan de skrev de sista bre­ven el­ler ba­ra satt och lät sur­ret av in­sek­ter och aro­mer­na av som­mar om­slu­ta dem. På de stäl­len där ka­val­le­ri­trop­par­na vän­ta­de blan­da­des snart dof­ten av gräs och jord med luk­ter­na från färsk häst­spill­ning. Het­tan var tryc­kan­de och un­der­be­fä­len ma­na­de si­na män att va­ra spar­sam­ma med det vat­ten de ha­de i si­na kan­ti­ner – de skul­le be­hö­va det in­nan da­gen var över.

Kej­sa­ren van­ka­de av och an ne­dan­för den vä­der­kvarn han ut­sett till stabs­plats. Stundom kal­la­de han till sig Soult och dis­ku­te­ra­de den preus­sis­ka ställ­ning­en, stundom gick han upp i kvar­nen och spa­na­de mot fi­en­dens si­da i sin ki­ka­re. Han såg en sam­ling hög­re preus­sis­ka be­fäl up­pe på höj­den vid Brye. Var även Blücher här?

Na­po­le­on fann det märk­ligt att preus­sar­na in­te slog till re­trätt. Han kun­de se allt stör­re dam­moln i luf­ten bort­om skogs­dung­ar­na och kul­lar­na där preus­sar­na stod. In­te tänk­te väl Blücher kon­cen­tre­ra en del av ar­mén för strid mitt fram­för nä­san på ho­nom? Om så var fal­let bor­de kej­sa­ren gå till an­fall ge­nast. Han ha­de tre ka­val­le­ri­kå­rer, en in­fan­te­ri­kår samt kej­sar­gardet. De skul­le ri­va upp preus­sar­na full­stän­digt. Men Na­po­le­on trod­de in­te att Blücher kun­de va­ra så dum­dris­tig. Kanske ha­de han mer än en kår i om­rå­det, men även om det för­höll sig så be­döm­de Na­po­le­on att fi­en­den in­te dis­po­ne­ra­de över fler än 40 000 man. Det han såg, så­vitt han kun­de be­dö­ma sa­ken, var ba­ra den preus­sis­ka ar­méns

yt­ters­ta hö­ger­flank. Kej­sa­ren skul­le fånga den i sin fäl­la!

Med den ste­kan­de so­len mitt på him­len kom så Ge­rards kår mar­sche­ran­de ut ur den skog som låg sö­der om Fleurus. Kej­sa­ren ha­de ett kort sam­tal med Ge­rard och sa­de till ho­nom att grup­pe­ra si­na tre di­vi­sio­ner mitt emot Ligny. De skul­le an­fal­la på hö­ger­flan­ken sam­ti­digt som Van­dam­me an­föll på väns­ter­flan­ken. Me­dan Na­po­le­on vän­ta­de på att Ge­rard skul­le få si­na trup­per på plats fick han in­for­ma­tion från Frasnes som för förs­ta gång­en sa­de ho­nom att Ney än­nu in­te ta­git Qu­at­re-bras. Det kom som en to­tal över­rask­ning. Oro­ad att det­ta för­hål­lan­de kun­de även­ty­ra hans pla­ner skrev kej­sa­ren den förs­ta mid­dags­or­dern till Ney. ”Jag är för­vå­nad över ert dröjs­mål med att ut­fö­ra mi­na or­der”, sa­de den. ”Det finns ing­en tid att för­lo­ra. An­fall all­ting ni har fram­för er med störs­ta häf­tig­het.” Ef­ter en kort fun­de­ring tilla­de kej­sa­ren: ”Fos­ter­lan­dets öde vi­lar i era hän­der.”

En ku­rir gick i väg med med­de­lan­det och Na­po­le­on fort­sat­te sitt van­kan­de ne­dan­för vä­der­kvar­nen. Tro­li­gen fun­de­ra­de han över hur de ti­di­ga­re or­der­na kun­de ha upp­fat­tats av Ney, för en stund se­na­re kal­la­de han till sig Soult och bad den­ne att skri­va ett för­tyd­li­gan­de. Han vil­le att Ney skul­le ve­ta att en preus­sisk kår be­fann sig vid Ligny och att Na­po­le­on av­såg att an­fal­la den kloc­kan halv tre. Soult skul­le ock­så sä­ga Ney att den­ne skul­le dri­va un­dan de fi­en­der som be­fann sig vid Qu­at­re-bras, för att se­dan mar­sche­ra mot Ligny för att understödja Na­po­le­on. Ef­ter en stunds re­flek­tion bad Na­po­le­on Soult att dess­utom tilläg­ga att hög­ra fly­geln skul­le understödja Ney i den­nes ope­ra­tio­ner om stri­den mot den preus­sis­ka kå­ren blev kort. Det sista var sä­ker­li­gen för den skull preus­sar­na plöts­ligt slog till re­trätt, i vil­ket fall Neys as­si­stans skul­le va­ra full­stän­digt me­nings­lös. Händelserna skul­le dock vi­sa att det var olyck­ligt att den­na fras skrevs. Den and­ra mid­dags­or­dern läm­na­de Fleurus med ku­rir.

Vid Qu­at­re-bras ha­de Ney tving­ats drö­ja med sitt an­fall i vän­tan på att trup­per­na skul­le an­län­da. Han fick Na­po­le­ons tred­je mor­gonor­der att han skul­le sam­la Reil­le, d’er­lon och Kel­ler­mann och ”an­fal­la och be­seg­ra al­la kå­rer som kan tän­kas dy­ka upp fram­för er”. Reil­les tät kun­de re­dan skym­tas i ett dam­moln vid ho­ri­son­ten i sö­der, men det var ju knap­past sam­ma sak som att ha sam­lat al­la tre kå­rer­na. Där­för var det möj­ligt att upp­fyl­la di­rek­ti­vet först se­dan fler för­band nått Qu­at­re-bras.

En tim­me se­na­re stod Reil­les förs­ta di­vi­sion upp­ställd mot ne­der­län­dar­na, men Reil­le var­na­de Ney för att Wel­ling­ton kun­de ha gömt trup­per bakom den hög­re mar­ken, en tak­tik som han of­ta an­vänt sig av un­der kri­get i Spa­ni­en. Var­ken Reil­le el­ler Ney kun­de ve­ta att Wel­ling­ton fort­fa­ran­de in­te kom­mit till­ba­ka från Ligny och att fi­en­den led­des av prins Fred­rik, den ne­der­länds­ke re­gen­tens älds­te son. In­te hel­ler viss­te de att det en­dast fanns 7 000 man på and­ra si­dan krö­net, en styr­ka som den frans­ka di­vi­sio­nen myc­ket väl bor­de kun­na dri­va bort. Ney lät sig

över­ta­las att vän­ta på Reil­les and­ra di­vi­sion. Ing­en av de tre mor­gonor­der­na på­ver­ka­de det­ta be­slut.

Kloc­kan två, ef­ter att yt­ter­li­ga­re en av Reil­les di­vi­sio­ner an­länt, bör­ja­de så Neys an­fall mot Qu­at­re-bras. Me­dan ka­no­ner­na då­na­de och re­ge­ment­sor­kest­rar­na spe­la­de, avan­ce­ra­de Foys och Bachelus di­vi­sio­ner för att dri­va bort prins Fred­rik från Qu­at­re- Bras. Vid Fleurus hör­de Na­po­le­on mull­ret från Neys ka­no­ner och drog en suck av lätt­nad. Snart skul­le Wel­ling­tons trup­per vid Qu­at­re-bras va­ra driv­na på flyk­ten och Ney kun­de på­bör­ja sin rö­rel­se mot Blüchers hö­ger­flank. Den fals­ka tron att Ney stod i po­si­tion att kun­na mar­sche­ra ned­för Nivelles– Na­mur-vä­gen ha­de kom­mit till­ba­ka.

Un­ge­fär en tim­me se­na­re bör­ja­de även sla­get vid Ligny. Van­dam­me gick till an­fall först, mot St Amand. Se­dan avan­ce­ra­de två av Ge­rards di­vi­sio­ner mot Ligny. De preus­sis­ka ka­no­ner­na på höj­der­na öpp­na­de eld, se­dan sva­ra­de de frans­ka. Vit rök svep­te snart in bat­te­ri­er­na. Från kvar­nen vid Fleurus kun­de Na­po­le­ons stab se hur an­falls­ko­lon­ner­na för­svann ned i sän­kan där Lig­ne flöt. Så kom lju­det från av­lägs­na mus­kö­ter och nya rök­duns­ter, läg­re än de som ar­til­le­ri­et ska­pa­de, steg från flod­få­ran och ta­ken i de två by­ar­na.

En li­ten stund ef­ter att sla­get vid Ligny in­letts var kej­sa­ren sä­ker på att Blücher in­te skul­le för­sö­ka dra sig ur. I sin ki­ka­re kun­de han re­dan se lo­ka­la preus­sis­ka mot­an­fall runt St Amand, och på slutt­ning­ar­na bakom Ligny mar­sche­ra­de preus­sis­ka ko­lon­ner ned för att för­stär­ka för­sva­rar­na i bäg­ge by­ar­na. Det var dags att be­ord­ra Ney i rö­rel­se!

Na­po­le­on lät Soult ned­teck­na en ny or­der. ”För en tim­me se­dan skrev jag till er att kej­sa­ren skul­le an­fal­la fi­en­den kloc­kan halv tre i den po­si­tion den­ne hål­ler mel­lan Brye och St Amand”, stod det i de­pe­schen. ”I det­ta ögon­blick står stri­den väl­digt häf­tig. Hans Ma­je­stät har gett mig i upp­gift att ta­la om för er att ni ome­del­bart ska ut­fö­ra en så­dan ma­nö­ver att ni om­fat­tar fi­en­dens hög­ra flank och fal­ler ho­nom i ryg­gen; om ni hand­lar kraft­fullt kom­mer hans ar­mé att va­ra för­lo­rad. Frank­ri­kes öde vi­lar i era hän­der. Tve­ka in­te ett ögon­blick att ut­fö­ra

”LO­BAUS KÅR, SOM BE­STOD AV TRE IN­FAN­TE­RI­DI­VI­SIO­NER OCH ETT AN­TAL ARTILLERIENHETER, MEN SAK­NA­DE KA­VAL­LE­RI, HA­DE FÅTT OR­DER ATT KOR­SA SAM­B­RE OCH SE­DAN VÄN­TA NORR OM CHARLEROI. NA­PO­LE­ON IN­SÅG HÄR ATT DEN­NA STYR­KA FORT­FA­RAN­DE BE­FANN SIG DÄR. GE­NOM ETT FÖRBISEENDE SOM BA­RA KEJ­SA­REN SJÄLV KUN­DE KLANDRAS FÖR HA­DE DEN BLI­VIT BORTGLÖMD.”

den rö­rel­se som kej­sa­ren be­ord­rar er att gö­ra mot höj­der­na runt Brye och St Amand och bi­dra till en kanske av­gö­ran­de se­ger. Fi­en­den har över­ras­kats i själ­va ak­ten att för­sö­ka gå sam­man med eng­els­män­nen.”

Det­ta var den tred­je mid­dags­or­den, och den skul­le skic­kas till Ney med övers­te For­bin-jan­son, en kej­ser­lig ad­ju­tant. In­nan Soult hun­nit fär­dig­stäl­la or­dern in­träf­fa­de emel­ler­tid någon­ting som skul­le bli upp­tak­ten till Na­po­le­ons för­lo­ra­de till­fäl­le att vin­na in­led­ning­en av fält­tå­get – en ku­rir an­län­de från Lo­bau, che­fen för 6:e frans­ka kå­ren. Lo­baus kår, som be­stod av tre in­fan­te­ri­di­vi­sio­ner och ett an­tal artillerienheter, men sak­na­de ka­val­le­ri, ha­de fått or­der att kor­sa Sam­b­re och se­dan vän­ta norr om Charleroi. Na­po­le­on in­såg här att den­na styr­ka fort­fa­ran­de be­fann sig där. Ge­nom ett förbiseende som ba­ra kej­sa­ren själv kun­de klandras för ha­de den bli­vit bortglömd. Han skic­ka­de ge­nast or­der att den skul­le mar­sche­ra mot Ligny.

Ut­ö­ver den­na för kej­sa­ren be­klag­li­ga upp­täckt, med­för­de ku­ri­ren ock­så be­ske­det att man no­te­rat om­fat­tan­de ang­lo-al­li­e­ra­de trupp­rö­rel­ser mot Qu­at­re-bras längs vä­gen från Nivelles. I vän­tan på si­na or­der ha­de Lo­bau på eget ini­ti­a­tiv skic­kat ut spe­ja­re för att se vad som hän­de mel­lan Gos­se­li­es och Nivelles, och de ha­de åter­vänt med upp­gif­ten att sä­ker­li­gen 20 000 man rör­de sig mot Qu­at­re-bras. Den­na ny­het väck­te Na­po­le­on från en an­nan av si­na vill­fa­rel­ser: tron att Wel­ling­ton ha­de för av­sikt att re­ti­re­ra. Och om eng­els­man­nen mar­sche­ra­de mot Qu­at­reB­ras, var det då in­te tro­li­gast att res­ten av Blüchers ar­mé fak­tiskt mar­sche­ra­de mot Ligny? Koalitionsarméerna föll in­te alls bak­åt – de ge­nom­för­de en of­fen­siv för­svars­strid!

Det stod ge­nast klart att det nu skul­le va­ra omöj­ligt för Ney att kom­ma med he­la sin styr­ka. Ef­ter ett kort över­vä­gan­de be­stäm­de sig Na­po­le­on där­för för att en­dast d’er­lons kår – som en­ligt mor­gonor­dern skul­le ha pla­ce­rat en di­vi­sion vid Mar­bais och där­för bor­de be­fin­na sig på Neys hög­ra flank – skul­le ut­fö­ra an­fal­let mot Blüchers rygg. Kej­sa­ren be­stäm­de ock­så att en av Reil­les di­vi­sio­ner, den som be­fann sig vid Wan­ge­ni­es och stod un­der be­fäl av ge­ne­ral Gi­rard, skul­le kvar­stan­na för att even­tu­ellt sät­tas in i stri­den vid Ligny. I själ­va verket var d’er­lon fort­fa­ran­de en bra bit ifrån Qu­at­re-bras.

Na­po­le­on frå­ga­de Soult om For­bin-jan­son gett sig av med den tred­je mid­dags­or­dern än­nu. Det ha­de han in­te. Na­po­le­on skrev där­för en kort not med bly­erts­pen­na: ”Herr gre­ve d’er­lon”, stod det, ”fi­en­den hål­ler på att gå i en fäl­la jag gjort för ho­nom. Mar­sche­ra ome­del­bart med era trup­per mot höj­der­na vid St Amand och an­fall Ligny. Herr gre­ve d’er­lon, ni kom­mer att räd­da Frank­ri­ke och höl­ja er själv i ära.”

Kej­sa­ren för­kla­ra­de se­dan för For­binJan­son att han dels skul­le ge den tred­je mid­dags­or­dern till Ney och med­de­la ho­nom munt­li­gen att 1:a kå­ren av­de­lats till hög­ra fly­geln, dels sö­ka upp d’er­lon och ge ho­nom bly­ertsno­ten. Ad­ju­tan­ten skul­le även för­kla­ra si­tu­a­tio­nen för d’er­lon och Ney, samt med­de­la den sis­te att Gi­rards di­vi­sion till­de­lats hög­ra fly­geln. Med en gnut­ta tur skul­le Ney kun­na hål­la po­si­tio­nen vid Qu­at­re-bras, me­dan d’er­lon mar­sche­ra­de ned­för Nivelles– Na­mur-vä­gen och be­seg­la­de Blüchers öde.

Ka­ta­strof! For­bin-jan­son var in­te man­nen att ut­fö­ra den­na vik­ti­ga upp­gift. Han ha­de ringa er­fa­ren­het av stabs­tjänst. Kej­sa­ren ha­de ett an­tal per­so­ner med lång va­na av den­na tjänst, men där fanns även någ­ra som fått pos­ten av po­li­tis­ka skäl el­ler helt en­kelt kal­lats in för att dry­ga ut an­ta­let ad­ju­tan­ter. Ex­akt var­för For­bin-jan­son be­fann sig där han gjor­de är oklart. Att han in­te till­hör­de kej­sa­rens elit stod snart klart. Det var in­te ba­ra ad­ju­tan­tens oer­fa­ren­het som var ett pro­blem: Ney ha­de än­nu in­te ta­git Qu­at­reB­ras och d’er­lon be­fann sig fort­fa­ran­de på marsch mot Frasnes!

Allt fler för­band sat­tes in i sla­get vid

Ligny. Frans­män­nen öka­de tryc­ket mot den preus­sis­ka hö­ger­flan­ken ge­nom att sät­ta in Gi­rards di­vi­sion mot La Haye. Blücher sva­ra­de ge­nom att lå­ta två av ge­ne­ral­ma­jor Pir­chs di­vi­sio­ner för­stär­ka dels La Haye, dels Ligny. När han be­trak­ta­de ba­tal­jen i sin ki­ka­re blev Na­po­le­on allt­mer sä­ker på att Blücher verk­li­gen ha­de ge­nom­fört en kon­cen­tre­ring mitt fram­för ögo­nen på ho­nom. Rö­ken steg tjock från St Amand och Ligny, ar­til­le­ri­pjä­ser blixt­ra­de ge­nom ri­då­er­na och ett kon­stant mul­ler fick det ti­di­ga­re så lug­na om­rå­det att vi­bre­ra. Rapporter från Wang­ne­leé be­rät­ta­de att preus­sar­na in­te ba­ra för­sva­ra­de si­na po­si­tio­ner, ut­an även gick till an­fall. Do­mons ka­val­le­ri fick sät­tas in för att hej­da dem på vänst­ra flan­ken.

In­te långt ef­ter att For­bin-jan­son gett sig av, be­stäm­de sig Na­po­le­on för att skic­ka ett dup­li­kat av tred­je mid­dags­or­dern – som sä­ker­het i fall ad­ju­tan­ten blev ta­gen av fi­en­den el­ler om det upp­stod nå­gon form av tvek­sam­het på Neys si­da. Han såg där­för till att Soult skrev en ko­pia och skic­ka­de den med en be­trodd of­fi­cer, övers­te Lau­rent. Den­ne skul­le ri­da en säk­ra­re väg än vad For­bin-jan­son gjort och sat­te av sö­derut via Gil­ly.

Vid Qu­at­re-bras gick det in­te så bra för Ney, även om han in­led­nings­vis ta­git en del ter­räng, nått den bäck som skar slag­fäl­tet i två de­lar och be­mäk­ti­gat sig de­lar av Boss­ut­sko­gen på fi­en­dens hö­ger­flank. De ne­der­länds­ka trup­per­na ha­de, trots sitt nu­me­rä­ra un­der­läge, bju­dit gott mot­stånd me­dan de föll bak­åt över vat­ten­dra­get, och snart an­län­de Wel­ling­tons 5:e di­vi­sion be­stå­en­de av många brit­tis­ka elit­för­band från fält­tå­get i Spa­ni­en. Ney för­stod att det in­te var nå­gon ef­ter­trupp han stred mot, och nu var det frans­män­nens tur att dri­vas bak­åt. Mitt un­der stri­den ha­de kej­sa­rens förs­ta mid­dags­or­der an­länt, den som sa­de: ”An­fall all­ting ni har fram­för er med störs­ta häf­tig­het. Fos­ter­lan­dets öde vi­lar i era hän­der.” Den sa­de in­te Ney så myc­ket, ut­an gjor­de ho­nom mest brydd. Stri­den var un­der al­la om­stän­dig­he­ter re­dan i gång så han skic­ka­de en ryt­ta­re väs­terut för att skyn­da på d’er­lons kår och Reil­les två res­te­ran­de di­vi­sio­ner.

De två slagen fort­sat­te me­dan bäg­ge si­dor sat­te in allt stör­re styr­kor. Vid Ligny ha­de stri­der bru­tit ut ock­så på Na­po­le­ons hög­ra flank, där Hu­lot tog emot kraf­ti­ga preus­sis­ka an­fall runt Ton­gre­nel­le. In­ne i by­ar­na Ligny och St Amand fort­sat­te blodbadet med oför­mins­kat ra­se­ri. Strid med skjut­va­pen er­sat­tes av hand­ge­mäng med svärd, kolv och ba­jo­nett; brän­der ra­sa­de som gjor­de het­tan och törsten olid­li­ga.

Un­der ti­den mar­sche­ra­de d’er­lons kår fram mot Frasnes längs La Chaus­sée. Det var där, när tä­ten av den kom­mit upp i höjd med Mel­let, som For­bin-jan­son fann den. Lät­tad frå­ga­de ad­ju­tan­ten ef­ter d’er­lon, men kår­che­fen ha­de ri­dit i för­väg till Qu­at­re- Bras. For­bin-jan­son vi­sa­de då bly­erts­no­ten för d’er­lons stabs­chef, ge­ne­ral Del­cam­b­re, och sa­de till ho­nom att 1:a kå­ren önska­des vid Ligny. Del­cam­b­re för­stod in­te vad kej­sa­ren av­såg med den­na or­der. Han kun­de ju in­te ve­ta att Na­po­le­on vil­le att 1:a kå­ren skul­le mar­sche­ra från Qu­at­re- Bras till Ligny, ut­an tol­ka­de or­dern som att den skul­le gå mot Ligny från den po­si­tion den för till­fäl­let höll sö­der om Frasnes. For­bin-jan­son miss­lyc­ka­des med att kas­ta yt­ter­li­ga­re ljus över sa­ken. In­te hel­ler vi­sa­de han Del­cam­b­re den or­der som skul­le över­läm­nas till Ney. Stabs­che­fen drab­ba­des av be­slut­sång­est. Kå­ren stod un­der be­fäl av Ney och det­ta för­hål­lan­de skul­le en­dast upp­hö­ra om kej­sa­ren var när­va­ran­de per­son­li­gen. Fast å and­ra si­dan var ju in­te Ney när­va­ran­de hel­ler.

Del­cam­b­re gav tills sist or­der att 1:a kå­ren skul­le gå mot Ligny, och den föll av för att mar­sche­ra en bit av den­na sträc­ka längs ro­mers­ka vä­gen. Sam­ti­digt sa­de han till For­bin-jan­son att fort­sät­ta upp mot Qu­at­re-bras och un­der­rät­ta d’er­lon. Det gjor­de ad­ju­tan­ten och en stund se­na­re fick han tag på kår­che­fen. Den­ne ha­de in­te nått fram till Qu­at­re-bras än­nu, ut­an be­fann sig vid Frasnes och ha­de ej haft kon­takt med Ney. d’er­lon blev in­te klo­ka­re av sa­ken än Del­cam­b­re va­rit. Var­för skul­le 1:a kå­ren till Ligny? Om d’er­lon mar­sche­ra­de mot höj­der­na vid St Amand skul­le han ju när­ma sig slag­fäl­tet från den frans­ka si­dan. Äm­na­de kej­sa­ren an­vän­da ho­nom för ett slut­ligt dråpslag mot Blücher? Ja, kanske. Me­ning­en om att räd­da Frank­ri­ke kanske im­pli­ce­ra­de det­ta.

I tron att det bäs­ta sät­tet att få ve­ta vad det rör­de sig om helt en­kelt var att ly­da kej­sa­rens or­der, be­gav sig d’er­lon till­ba­ka till sin kår. For­bin-jan­son, å sin si­da, gjor­de nu sin all­ra störs­ta blun­der. I stäl­let för att fort­sät­ta upp till Qu­at­re-bras och över­läm­na den tred­je mid­dags­or­dern till Ney, hop­pa­de han upp i sa­deln och red till­ba­ka mot Fleurus. Var­för? Ha­de han helt glömt sitt ur­sprung­li­ga uppdrag? El­ler trod­de han att det var ut­fört nu då d’er­lon bli­vit in­stru­e­rad? Kanske an­tog For­bin-jan­son att kej­sa­rens bly­erts­not an­nul­le­rat den ti­di­ga­re or­dern? Det kom­mer vi ald­rig att få ve­ta. Ut­an Neys vet­skap ha­de 1:a kå­ren änd­rat kur­sen mot Ligny, och ut­an att Na­po­le­on viss­te det kom den in från helt fel håll.

Stri­der­na på de två slag­fäl­ten fort­sat­te att trap­pas upp. Vid Qu­at­re-bras an­län­de Reil­les tred­je di­vi­sion, som led­des av Na­po­le­ons yngs­te bror, prins Jérô­me. Den sat­tes ge­nast in. Sam­ti­digt ha­de Wel­ling­ton fått för­stärk­ning av trup­per från Braunschweig, och snart sik­ta­des även ge­ne­rallöjt­nant von Al­tens 3:e brit­tis­ka di­vi­sion, på in­gång från Nivelles. Vid Ligny spa­na­de kej­sa­ren för­gä­ves ef­ter d’er­lons kår. Stör­re de­len av hans slag­lin­je be­fann sig nu i strid. En­da un­dan­ta­get var kej­sar­gar­det, som för­be­red­de sig för dråpsla­get mot Blüchers po­si­tion. Preus­sar­na vi­sa­de tec­ken på att ge vi­ka. Na­po­le­on vil­le dock in­te sät­ta in sitt gar­de och tunga ka­val­le­ri i stri­den för­rän 1:a kå­ren föll mot Blüchers rygg och stäng­de hans trup­per in­ne.

I den­na ve­va åter­vän­de For­bin-jan­son och det upp­da­ga­des snart att han in­te över­läm­nat de­pe­schen. Na­po­le­on blev ra­san­de och skic­ka­de ge­nast i väg ho­nom på nytt. Lyck­ligt­vis ha­de Soult skic­kat en ko­pia av or­dern med övers­te Lau­rent. Men ha­de den­ne nått fram? Fruk­tan­de det värs­ta kal­la­de Na­po­le­on till sig en av si­na all­ra mest be­trod­da ad­ju­tan­ter, övers­te Baudus. Han för­kla­ra­de in­gå­en­de för Baudus vad som gäll­de, vad kej­sa­ren av­såg och vil­ken roll Ney spe­la­de i dra­mat. Se­dan skrev han en ko­pia av den bly­ertsnot han skic­kat med For­binJan­son till Ney. Alas, om han än­då va­rit så här tyd­lig från bör­jan. I stäl­let ha­de han ma­tat Ney med små pus­sel­bi­tar som den­ne in­te lyc­kats sam­man­fo­ga till den hel­het Na­po­le­on öns­kat.

In­te långt ef­ter att Baudus gett sig av kom så alar­me­ran­de rapporter från vänst­ra flan­ken: en fi­ent­lig ko­lonn ha­de sik­tats på väg in från väs­ter, och en­he­ter­na i Van­dam­mes kår höll på att gri­pas av pa­nik! Vad var det för trupp? Det kun­de in­te va­ra preus­sa­re, det var Na­po­le­on sä­ker på. Wel­ling­ton? Ja, det var möj­ligt. Kun­de en ang­lo-al­li­e­rad styr­ka

ha kor­sat La Chaus­sée från väs­ter? Marsch­era­de den nu mot Ligny i ryg­gen på Ney? Om så var fal­let, hur ha­de det kun­nat ske ut­an att den upp­täckts? El­ler var det d’er­lon? Men var­för skul­le han kom­ma från det hål­let? Na­po­le­on var tvung­en att hand­la ut­i­från an­ta­gan­det att ko­lon­nen var fi­ent­lig. Han av­de­la­de de­lar av kej­sar­gar­det att gå den till mö­tes. Här­med sköts det sto­ra an­fal­let mot Blücher upp un­der fle­ra tim­mar, och preus­sar­na fick tid på sig att för­stär­ka si­na ho­ta­de sek­to­rer. Den ”fi­ent­li­ga” ko­lon­nen var myc­ket rik­tigt d’er­lons kår. Han ha­de hun­nit i fatt tä­ten, där Del­cam­b­re vi­sat ho­nom kej­sa­rens bly­ertsnot. d’er­lon sa­de att han tyck­te stabs­che­fen hand­lat rik­tigt, men han ha­de in­te fått nå­got gott in­tryck av den kej­ser­li­ge ad­ju­tan­ten. För sä­ker­hets skull bad d’er­lon Del­cam­b­re att ri­da till Qu­at­re- Bras för att kon­trol­le­ra att Ney var in­för­stådd med 1:a kå­rens flytt till hög­ra fly­geln. Mis­sta­get med den an­nal­kan­de ko­lon­nen skul­le snart kla­ras upp vid Na­po­le­ons stabs­plats, och de frans­ka gar­dis­ter­na marsch­era­de till­ba­ka till si­na an­falls­grup­pe­ring­ar. Fle­ra tim­mar ha­de emel­ler­tid gått för­lo­ra­de, och med d’er­lon i full­stän­digt fel po­si­tion för att kun­na an­fal­la Blücher i ryg­gen, skic­ka­des en ku­rir ut som skul­le se till så att 1:a kå­ren åt­minsto­ne sat­tes in mot Blüchers hö­ger­flank. Vid Qu­at­re-bras var Ney fort­fa­ran­de lyck­ligt ove­tan­de om vad som hän­de bakom hans rygg. I och med att Jérô­mes di­vi­sion dykt upp ha­de stri­den åter bör­jat fal­la över till fransk för­del, men sa­ken var långt ifrån av­gjord. Fi­en­den fick he­la ti­den för­stärk­ning­ar; Al­tens di­vi­sion var nu in­satt i stri­den. Ney ha­de fått kej­sa­rens and­ra mid­dags­or­der någ­ra tim­mar ti­di­ga­re. I och med den fick han för förs­ta gång­en nys om Na­po­le­ons idé att vänst­ra fly­geln skul­le mar­sche­ra mot Blüchers hö­ger­flank. Dessvär­re fanns det två de­tal­jer i med­de­lan­det som grum­la­de be­ty­del­sen av or­dern. Det förs­ta var att tex­ten ta­la­de om en­dast en preus­sisk kår (vid till­fäl­let ha­de ju Na­po­le­on upp­fat­tat fi­en­dens styr­ka till en så­dan). Om kej­sa­rens vänst­ra fly­gel stod mot en en­sam kår, upp­fat­ta­de in­te Ney att hans egen as­si­stans var på­kal­lad.

Den and­ra de­tal­jen var det olyck­li­ga till­ägg­et att Na­po­le­on kanske skul­le mar­sche­ra till Neys hjälp om stri­den vid Ligny blev kort. Ef­tersom en fransk se­ger vid Qu­at­re-bras var långt ifrån själv­klar fram­stod det­ta al­ter­na­tiv som det mest san­no­li­ka, och fra­sen tog ock­så ud­den av hur stor be­ty­del­se Na­po­le­on fäs­te vid Neys un­der­stöd. Den tapp­ras­te av de tapp­ra ha­de fort­fa­ran­de ba­ra tre di­vi­sio­ner på plats och av­fär­da­de för till­fäl­let Na­po­le­ons or­der.

Men nu kom choc­ken! Del­cam­b­re an­län­de till Qu­at­re-bras med ny­he­ten att kej­sa­ren kal­lat 1:a kå­ren till Ligny. Ney – som be­fann sig mitt in­ne i en in­ten­siv strid mot Wel­ling­ton – trod­de in­te si­na öron. Ha­de kej­sa­ren gett en så­dan or­der? Han bad Del­cam­b­re att för­kla­ra lo­gi­ken bakom den, vil­ket den se­na­re in­te kun­de. När Ney se­dan blev upp­lyst om att or­dern in­te er­hål­lits på bruk­lig väg, i ett slu­tet brev med det kej­ser­li­ga si­gil­let, ut­an skri­vet med bly­erts på en bit van­ligt pap­per, gjor­de han någon­ting som histo­ri­en länge skul­le för­dö­ma ho­nom för: han gav Del­cam­b­re or­der att d’er­lon skul­le änd­ra marsch­rikt­ning på nytt och sna­rast möj­ligt tå­ga till Qu­at­re- Bras. Del­cam­b­re pro­te­ste­ra­de, men Ney an­vän­de sin rätt att be­stäm­ma över vänst­ra fly­geln när in­te kej­sa­ren var när­va­ran­de. Del­cam­b­re steg till häst för att ri­da till­ba­ka till 1:a kå­ren.

Var­för gav Ney den­na or­der? Vid tid­punk­ten ha­de 1:a kå­ren kom­mit så långt från Qu­at­reB­ras att den knap­past med bäs­ta vil­ja skul­le hin­na till Qu­at­re- Bras in­nan mörk­ret föll. Var han galen? In­kom­pe­tent? De som vill fria Na­po­le­on från al­la de miss­tag kej­sa­ren gjor­de un­der fält­tå­get 1815 har va­rit fres­ta­de att kom­ma till så­da­na slut­sat­ser.

Men det var in­te så. Ney viss­te in­te var 1:a

kå­ren be­fann sig! Det kan in­te för­hål­la sig på nå­got an­nat vis. Han ha­de vän­tat på d’er­lon he­la ef­ter­mid­da­gen och för­vän­ta­de sig att närsom­helst få se tä­ten av hans trup­per dy­ka upp norr om Frasnes. Fak­tum var att han även vän­ta­de på Gi­rards di­vi­sion, för han viss­te än­nu in­te om att Na­po­le­on kvar­hål­lit den­na vid Ligny. Ing­en av dem ha­de dykt upp och ju läng­re tid som gick, desto säk­ra­re blev Ney på att de mås­te va­ra myc­ket nä­ra.

Vi ska kom­ma ihåg att For­bin-jan­son först träf­fa­de Del­cam­b­re ute på La Chaus­sée och att den se­na­re då gav or­der att kå­ren skul­le vän­da väs­terut. Trup­per­na hann där­för till­ryg­ga­läg­ga en be­ty­dan­de sträc­ka in­nan kår­che­fen blev in­for­me­rad av For­binJan­son vid Frasnes och se­dan red i fatt den. Där­ef­ter följ­de en tidsin­ter­vall me­dan d’er­lon och Del­cam­b­re kon­fe­re­ra­de, följt av en än­nu läng­re sträc­ka för Del­cam­b­re att ri­da till­ba­ka till La Chaus­sée, och se­dan upp till Neys stabs­plats. Un­der he­la den­na tid ha­de när­ma­re en tim­me för­flu­tit och 1:a kå­ren var där­med minst en tim­me från La Chaus­sée. Yt­ter­li­ga­re tid skul­le gå för­lo­rad me­dan Del­cam­b­re red i fatt den, och se­dan skul­le d’er­lon be­hö­va fle­ra tim­mar för att nå Qu­at­re-bras.

Men ing­en ha­de upp­lyst Ney om allt det­ta! Som han såg sa­ken bor­de 1:a kå­ren ha be­fun­nit sig strax sö­der om Frasnes när den fick or­der att vän­da, och det var i hans ögon rim­ligt att d’er­lon skic­kat Del­cam­b­re ome­del­bart när han fått bly­erts­or­dern. I Neys värld råd­de där­för den rent om­vän­da si­tu­a­tio­nen: 1:a kå­ren ha­de ing­en möj­lig­het att hin­na till Ligny i tid att va­ra till nyt­ta där! Hur kun­de ett så­dant miss­för­stånd ske? Ing­en vet. Kanske yp­pa­de Del­cam­b­re för Ney var kå­ren be­fann sig, och kanske gick in­for­ma­tio­nen för­lo­rad i strids­lar­met och tu­mul­tet vid stabs­plat­sen. El­ler val­de Del­cam­bre med­ve­tet att und­vi­ka de­tal­jer som pe­ka­de ut ho­nom som ini­ti­a­tiv­ta­ga­ren till att ha änd­rat kå­rens marsch­rikt­ning från bör­jan? Vad sva­ret än är mås­te Ney ha va­rit ove­tan­de om 1:a kå­rens verk­li­ga po­si­tion när han gav or­dern.

En stund ef­ter att Del­cam­b­re gett sig av dök så Lau­rent upp hos Ney med ko­pi­an på kej­sa­rens tred­je mid­dags­or­der. Änt­li­gen kun­de Ney lä­sa vad det he­la hand­la­de om: att Na­po­le­on verk­li­gen av­sett att fö­ra över 1:a kå­ren till Ligny. Det var först nu som han ock­så för­stod att kej­sa­ren in­te stred mot en en­sam kår, ut­an mot en stor del av Blüchers ar­mé. Ove­tan­de som han var om d’er­lons verk­li­ga po­si­tion väg­ra­de han dock att skic­ka en kont­ra­or­der ef­ter Del­cam­b­re. En­ligt Ney fanns det en li­ten möj­lig­het att hin­na dri­va bort Wel­ling­ton från kors­vä­gar­na och se­dan lå­ta 1:a kå­ren mar­sche­ra ös­terut, ned­för Nivelles– Na­mur-vä­gen som kej­sa­ren vil­le. Allt som be­höv­des var att d’er­lon hann till­ba­ka i tid. Som Ney såg sa­ken var nu det­ta al­ter­na­tiv det en­da sät­tet att ge­nom­fö­ra kej­sa­rens pla­ner. Lau­rent, som in­te hel­ler han viss­te var d’er­lon be­fann sig, kun­de in­te få mar­skal­ken att änd­ra sig.

Den sista ak­ten i det­ta för frans­män­nen så olyck­li­ga dra­ma spe­la­des av d’er­lon. När Del­cam­b­re så små­ning­om hann upp ho­nom be­stäm­de han sig för att vän­da mot Qu­at­reB­ras, trots att han var så nä­ra Ligny att han med eg­na ögon kun­de se sla­get. Kå­ren vän­de där­för om för and­ra gång­en och vek av mot Qu­at­re-bras. In­te långt där­ef­ter kom en ad­ju­tant från Na­po­le­on ri­dan­de. Den­ne ha­de bli­vit ut­sänd för att fast­stäl­la trup­pens iden­ti­tet och re­kom­men­de­ra­de d’er­lon att mar­sche­ra mot Ligny. Det var allt han kun­de gö­ra ef­tersom Na­po­le­on in­te gett ho­nom någ­ra or­der för den skull kå­ren var fransk.

Kår­che­fen ha­de dock be­stämt sig för att föl­ja Neys be­fall­ning och tänk­te in­te änd­ra marsch­rikt­ning en tred­je gång. Han av­de­la­de en di­vi­sion att pla­ce­ra sig mel­lan Ligny och Qu­at­re-bras – vil­ket var i lin­je med Na­po­le­ons förs­ta mor­gonor­der, att be­sät­ta Mar­bais – och fort­sat­te mar­schen mot Qu­at­re-bras. När Na­po­le­ons sista ku­rir, med en di­rekt or­der att an­fal­la Blüchers hö­ger­flank, slut­li­gen fann d’er­lon var det se­dan länge för sent. Där­med var 1:a kå­ren ute ur bil­den.

Up­pe vid kors­vä­gar­na blev Ney slut­li­gen in­for­me­rad om vad som hänt vid Ligny av övers­te Baudus, vil­ken sa­de Ney att om det var helt omöj­ligt att mar­sche­ra för att understödja kej­sa­ren, var det av­gö­ran­de att Ney åt­minsto­ne hind­ra­de Wel­ling­ton att hjäl­pa Blücher. Den­na upp­gift lyc­ka­des Ney med, även om fi­en­dens nu­me­rär nu vi­da över­steg hans egen och Wel­ling­tons gar­des­di­vi­sion ha­de an­länt från Nivelles och pres­sa­de frans­män­nen bak­åt på de­ras vänst­ra flank. Ney kun­de hål­la un­ge­fär de po­si­tio­ner frans­män­nen haft in­nan stri­den bör­ja­de, var­för sla­get mås­te klas­sas som oav­gjort. Med mörk­ret dog strids­lar­met ut och er­sat­tes av de så­ra­des kla­gan.

Kej­sa­ren vann sla­get vid Ligny. Kej­sar­gar­det och det tunga ka­val­le­ri­et an­föll och bröt slut­li­gen sön­der Blüchers cen­ter. Men det blev en dyrköpt se­ger. De preus­sis­ka

för­lus­ter­na var sto­ra, men det blev de frans­ka ock­så. Gi­rards di­vi­sion ha­de bli­vit så il­la åt­gång­en att den blev kvar vid Ligny för att vi­la och mis­sa­de det föl­jan­de sla­get vid Waterloo. De frans­ka för­lus­ter­na vid Ligny räknade dry­ga 10 000 man. Preus­sar­na ha­de för­lo­rat mer än så, kanske så myc­ket som 15 000 man, plus 10 000 yt­ter­li­ga­re som val­de att ”be­ge sig hem” i mörk­ret ef­ter stri­den. Hos vänst­ra fly­geln var Neys och Wel­ling­tons för­lus­ter i stor­leks­ord­ning­en 4 500 man var­de­ra. Om man stäl­ler des­sa för­lus­ter i re­la­tion till start­nu­me­rä­rer­na ha­de Na­po­le­on för­lo­rat unge­­fär 12 pro­cent av sin styr­ka, me­dan hans fi­en­ders sam­man­lagt upp­gick till 14 pro­cent – en obe­tyd­lig skill­nad även där.

Nu kun­de sla­get vid Ligny ha va­rit av­gö­ran­de för fält­tå­get i Belgien om preus­sar­na valt att re­ti­re­ra till­ba­ka mot Rhen. I så fall ha­de Wel­ling­ton tving­ats till en bråd­stör­tad eva­ku­e­ring från kon­ti­nen­ten. Men så sked­de in­te. Blücher ha­de ska­dats un­der de se­na­re tim­mar­na av sla­get, och för en tid var det ing­en som viss­te var han fanns. Gnei­se­nau ha­de då gett or­der att de preus­sis­ka trup­per­na in­te skul­le bac­ka ös­terut, ut­an norrut mot Wav­re. Där­med kun­de de be­hål­la den för­vis­so brist­fäl­li­ga kon­tak­ten med Wel­ling­ton, och två da­gar se­na­re skul­le de två ar­mé­er­na till­sam­mans be­seg­ra Na­po­le­on vid Waterloo.

Så vad ha­de hänt om Na­po­le­ons plan fun­ge­rat? Ha­de Blüchers ar­mé li­dit ett svi­dan­de ne­der­lag? Kanske. Det är ock­så möj­ligt att preus­sar­na ha­de kun­nat grup­pe­ra om Pir­chs di­vi­sio­ner för att mö­ta Ney, så att de se­dan ha­de kun­nat dra sig till­ba­ka, fram­förallt om Ney avan­ce­rat ned­för Nivelles– Na­mur­vä­gen vid den tid­punkt Na­po­le­on först av­sett. Det­ta obe­ak­tat ha­de vi hursom­helst fått en helt an­nan ut­gång som re­sul­tat om d’er­lon gått i strid på nå­gon­de­ra fly­geln. Om han un­der­stött Ney skul­le Na­po­le­on ha stått med seg­rar bå­de vid Ligny och Qu­at­re-bras, och koalitionsarméerna skul­le med all sä­ker­het ha dra­git sig till­ba­ka i varsin rikt­ning. Om d’er­lon satts in vid Ligny skul­le Na­po­le­ons se­ger där ha bli­vit stör­re och tro­li­gen tving­at Blücher i hu­vud­stu­pa re­trätt mot Rhen. I så fall skul­le Wel­ling­ton ha tving­ats till en has­tig eva­ku­e­ring från kon­ti­nen­ten.

Nu blev det in­te så. Koalitionsarméerna bac­ka­de norrut längs skil­da vägar: Blücher re­dan un­der nat­ten i oord­ning, Wel­ling­ton i en be­tyd­ligt se­na­re, men mer ord­nad rö­rel­se den 17 ju­ni. Ef­ter ett osä­kert dygn be­slu­ta­des att man skul­le ta ställ­ning vid Mont-saint-je­an en bit sö­der om Waterloo. Wel­ling­ton skul­le hål­la Na­po­le­on sys­sel­satt i fron­ten me­dan preus­sar­na mar­sche­ra­de upp och an­föll ho­nom i flan­ken.

Men det är en an­nan histo­ria.

AR­TI­KEL­FÖR­FAT­TA­REN

Mi­chael Tamelander bor i Uppsa­la. Till var­dags är han säl­ja­re, men han har de se­nas­te åren skri­vit en rad böc­ker, först och främst om and­ra världs­kri­get. Någ­ra av de böc­ker han har gett ut är: ”Den ni­on­de april: Na­zi­tysklands in­va­sion av Nor­ge 1940”, ”Ha­vets var­gar: dra­ma­tis­ka ut­båt­se­pi­so­der un­der and­ra världs­kri­get”, ”Bis­marck: kam­pen om At­lan­ten”, ”Tir­pitz: kam­pen om nor­ra Is­ha­vet” och ”And­ra världs­kri­get år för år”. www.mi­chael­ta­me­lan­der.se

Skots­ka Black Watch ham­na­de i en väl­digt oför­del­ak­tig po­si­tion när de an­fölls vid Qu­at­reB­ras. Ba­tal­jo­nen kla­ra­de, med sto­ra an­sträng­ning­ar, att for­ma en fyr­kant, och många av sol­da­ter­na, in­klu­si­ve ba­tal­jons­che­fen, föll in­nan for­ma­tio­nen var bil­dad. Mål­nin

Fransk in­fan­te­ris­kytt, lätt re­ge­men­te.

Fransk infanterist, Unga gardet.

Ge­ne­ral Blücher. Sir Art­hur Wel­le­sley, her­tig av Wel­ling­ton.

Ge­ne­ral Ney – ”den tapp­ras­te av de tapp­ra”. Na­po­le­on Bo­na­par­te, kej­sa­re av Frank­ri­ke.

En ro­man­tisk bild av brit­ter­nas marsch från Brys­sel nat­ten till den 16 ju­ni. I verk­lig­he­ten var in­te Rich­monds re­si­dens så prakt­fullt som det fram­ställs här. Det var dess­utom om­gi­vet av en mur. Sol­da­ter­na mar­sche­ra­de in­te hel­ler för­bi den­na del av sta­den.

En brit­tisk fyr­kants­for­ma­tion vid Qu­at­re-bras. Brit­tisk infanterist, 52:a lät­ta re­ge­men­tet.

Me­nig i preus­sis­ka 1:a re­ge­men­tet. Me­nig i frans­ka ka­val­le­ri­et. Me­nig i 2:a ba­tal­jo­nen i 18:e preus­sis­ka re­ge­men­tet.

Me­nig i han­no­vers­ka in­fan­te­ri­re­ge­men­tet Osnabrück.

Me­nig i han­no­vers­ka ba­tal­jo­nen Ver­den.

Braunschweig-infanteri vid Qu­at­re-bras.

Sla­get vid Ligny sett från Van­dam­mes po­si­tion. Konst­nä­ren val­de att gö­ra slag­fäl­tet mind­re än vad det egent­li­gen var, för att få plats på må­lar­du­ken. Den brin­nan­de sta­den i det ned­re hög­ra hör­net är Saint-amand, den i mit­ten är La Haye och den längst till väns­ter är Wag­ne­lée. Sta­den i mit­ten är Ligny, och man skym­tar Brye i ho­ri­son­ten till väns­ter. Mål­ning: T. Yung

Sla­get vid Qu­at­re-bras går mot sitt slut. Of­fi­cer i 1:a väst­preus­sis­ka ulan­re­ge­men­tet.

Mor­gon vid Waterloo. Ef­ter slagen vid Ligny och Qu­at­re-bras samlade Na­po­le­on si­na styr­kor för att mö­ta de al­li­e­ra­de vid Waterloo. Mål­ning: Er­nest Crofts

Of­fi­cer i han­no­vers­ka lät­ta ba­tal­jon Lü­ne­burg.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.