SLAGET VID LIGNY
Det skulle inte ta lång tid innan Napoleon var på krigsstigen igen.
och när hans Napoleon var på krigsstigen igen visste han inte styrkor korsade franska gränsen låg. med säkerhet var de allierade formationerna närmare och Det skulle visa sig att de var betydligt förväntat sig. mer slagkraftiga än vad han hade
Redan som ung gosse var jag fascinerad av drabbningen som ledde till Napoleons sista nederlag. Jag och kompisarna hade små plastfigurer föreställande soldater från slaget och vi såg Bundarchuks film om Waterloo. Vid den tiden handlade det bara om själva bataljen den 18 juni. Drygt femton år senare läste jag J.F.C. Fullers Decisive Battles of the Western World, där fälttåget 1815 behandlades i sin helhet. Detta var första gången jag fick upp ögonen ordentligt för att det rörde sig om ett händelseförlopp på hela fyra dagar och att händelserna den 16 juni, under slagen vid Ligny och Quatre-bras, var minst lika viktiga för Napoleons nederlag.
Den sak som intresserade mig mest i mängden nyvunnen kunskap var hur en fransk styrka – 1:a kåren under befäl av generallöjtnant d’erlon – fick motsägelsefulla order och irrade fram och tillbaka mellan flyglarna på så vis att den aldrig hann sättas in. Förklaringen varför var emellertid inte helt tillfredsställande. All skuld för det inträffade verkade läggas på chefen för vänstra flygeln, marskalk Michel Ney, vilken beskrevs som om han fullständigt förlorat fattningen.
När jag flera årtionden senare började skriva min egen bok om Waterloo kom den här frågan upp på nytt. Jag läste många versioner av händelsen; alla avvek på en eller flera punkter från alla andra. En riktigt godtagbar redogörelse för förloppet fann jag först hos Andrew Uffindell, i hans utmärkta bok The Eagle’s last Triumph. Uffindell, vars utsago till viss del baserades på Henry Houssaye, lyckades inte bara namnge de viktigaste kurirerna i dramat, utan även ge en rimlig förklaring till hur de kunde gå om varandra när de skulle förmedla Napoleons order. Precis som Fuller ger Uffindell emellertid Ney mycket av skulden för vad som hände. Jag kom till en annan slutsats. Följande artikel kommer att handla om hur detta misstag uppstod och min förklaring till varför Ney gav en order som i stor utsträckning berövade Napoleon en avgörande seger vid Ligny.
Efter sin återkomst från Elba stod Napoleon ensam mot Storbritannien, Preussen, Österrike, Ryssland och ett antal mindre riken och furstendömen. Frankrike behövde tid att mobilisera ordentligt, men kejsarens motståndare hade inte för avsikt att ge honom denna tid. De samlade sina arméer för att gå till anfall mot Frankrike sommaren 1815. Napoleon beslutade sig för att slå till
först. I Belgien och vad som i dag är västra Tyskland låg två av de fientliga härar som snabbast kunnat samlas: den anglo-allierade armén under befäl av hertigen av Wellington (Arthur Wellesley) samt den preussiska armén under befäl av furst Blücher von Wahlstadt. Napoleon tänkte att hans bästa möjlighet att vinna kriget var om han kunde slå dessa båda i ett snabbt fälttåg.
Av förståeliga skäl hade Wellington placerat sina styrkor så att han skyddade sin högerflank och etapplinjerna mellan England och hamnarna vid Ostend. Det var också den vägen han skulle komma att retirera om det värsta inträffade. Samma förhållande gällde för Blücher, med den skillnaden att denne främst avsåg att inte förlora sina kommunikationer med de tyska områdena. Förvisso låg det i de två koalitionsarméernas intresse att vid strid dra sig så nära varandra som möjligt, för att på så sätt samla sin överlägsna numerär mot Napoleon, men på samma vis skulle det också finnas en naturlig instinkt för dem att dra sig bort från varandra om de blev tillräckligt hårt trängda i fronten; detta för att falla tillbaka mot sina egna kommunikationer.
Kejsarens plan var därför att snabbt etablera sig mellan de två fiendearméerna och slå dem var för sig innan de kunde samlas. Det var en strategi han använt förut, främst som ung general i Italien. Genom att uppnå en central position mellan dem, kunde han avdela en mindre styrka att för en tid hålla den ena fiendearmén sysselsatt, medan huvuddelen av hans styrkor slog den andra. Därefter, med den ena fienden driven på flykt, kunde han koncentrera mot den resterande. Om han lyckades med att slå Wellington och Blücher, hoppades Napoleon att ryssarna och österrikarna skulle tveka att invadera Frankrike samma år.
Hans plan var uppdelad i tre faser. Den första byggde på lönndom, den andra på överraskning och den sista på snabbhet. Först var han tvungen att samla sina armékårer, som låg utsträckta från kanalkusten till nedre delen av Ardennerskogarna, och koncentrera dem söder om den belgiska gränsen utan att fienden upptäckte det. Det andra steget bestod i att bemäktiga sig broarna över floden Sambre i ett överraskande anfall, och sedan korsa floden så att han kunde uppnå den centrala positionen mellan fiendearméerna. Den sista fasen var att slå dem en efter en.
Den första delen av kejsarens plan fungerade väl. Under stor hemlighet marscherade fem infanterikårer, kejsargardet och fyra kavallerikårer mot de två samlingspunkterna
vid Beaumont och Philippeville. Rörelsen hade i stort planerats av marskalk Jean Dieu Soult. Denne marskalk hade tidigare varit en av kejsarens stjärnor, under mellantiden haft post som Ludvig XVIII:S krigsminister och nu återgått till sin forne herre som stabschef för vad Napoleon kallat den Norra armén. Soult skulle senare utstå mycken kritik för fälttåget 1815, men koncentreringen söder om gränsen var ett enastående väl utfört arbete. Napoleon hade nu 121 000 man redo för den andra fasen av sin plan – övergången av Sambre.
Ovetande av Napoleon hade Wellington och Blücher emellertid studerat ett antal scenarion för ett franskt anfall in i Belgien, och ett av dessa var i stora drag det som nu var under uppsegling. De hade därför gjort upp en strategi för hur de skulle agera. Preussarna hade fyra kårer som alla innehöll en blandning av infanteri, kavalleri och artilleri, med en sammanlagd numerär på 119 000 man. De låg placerade så att de dels täckte Sambre vid Charleroi, dels floden Meuse vid Namur och Dinant. En reserv fanns i Liège. I händelse av en fransk framstöt i området runt Charleroi, skulle den 1:a kåren, som låg i beredskap mellan Binche och Tamines och hade sin högerflank i kontakt med Wellington, backa mot Fleurus. Resten av armén, de 2:a, 3:e och 4:e kårerna, skulle koncentreras runt Sombreffe. Den preussiska staben hade även sett ut en defensiv position runt Ligny, där de hade för avsikt att möta Napoleon.
Wellington hade tre infanterikårer – 1:a kåren, som sträckte ut sig västerut från Quatre-bras med sitt högkvarter vid Braine-leComte; 2:a kåren som hade högkvarteret vid Ath och täckte området mellan denna stad och Engelska kanalen; samt reservkåren, som låg bivackerad runt Bryssel. Wellington
”I HÄNDELSE AV ETT FRANSKT ANFALL MOT CHARLEROI SKULLE DEN ANGLO-ALLIERADE ARMÉN KONCENTRERAS VID NIVELLES. DÄREFTER, BEROENDE PÅ OMSTÄNDIGHETERNA, SKULLE DE PREUSSISKA OCH ANGLO-ALLIERADE ARMÉERNA ANTINGEN UNDERSTÖDJA VARANDRA ELLER GÅ TILL GEMENSAM OFFENSIV.”
hade även en kavallerikår som låg mellan Grammont och Ninove. I händelse av ett franskt anfall mot Charleroi skulle den angloallierade armén koncentreras vid Nivelles. Därefter, beroende på omständigheterna, skulle de preussiska och anglo-allierade arméerna antingen understödja varandra eller gå till gemensam offensiv.
Medan dimman fortfarande låg tät över det belgiska landskapet på morgonen den 15 juni, gick Napoleon till anfall. Vänstra flygeln marscherade mot Marchienne-au- Pont medan centern och högra flygeln tågade mot Charleroi. De första stridskontakterna med preussarnas förposter skedde vid Thuin. Senare utbröt sporadiska strider även på sträckan mellan Philippeville och Marcinelle, när den franska centern kom i kontakt med fienden. Som alltid var det friktioner. På grund av ett förräderi stod 4:e franska kåren, under generallöjtnant Gerard, stilla så länge att det franska kejsargardet tog täten och 3:e kåren fick order att passera 4:e kåren och gå före. Ytterligare dröjsmål inträffade då generallöjtnant Vandamme, 3:e kårens chef, inte fick denna order i tid. Trafikstockningar följde. Napoleon avdelade Gerard att gå mot broarna vid Chatelet eftersom förseningarna ledde till att en flaskhals hotade vid Charleroi. Kejsaren var nervös. Om han stötte på starkt motstånd längs Sambre kunde hela planen gå i stöpet. Marcinelle föll. Sedan anföll kejsargardet Charleroi. von Zieten försökte inte hålla staden, utan föll gradvis bakåt mot Gilly. Samtidigt hade den franska 2:a kåren, under generallöjtnant Reille, nått fram till Marchienne-au- Pont och börjat korsa Sambre där.
De första rapporterna att Napoleon skridit till aktion tog Blücher och Wellington på sängen. Preussarna var först att reagera. Redan under natten till den 15 juni hade de noterat tecken på att någonting höll på att hända. Gneisenau, stabschefen, skickade ut order att kårerna skulle dra sig närmare Sombreffe. Olyckligtvis formulerade han instruktionerna till general Bülow, chefen för 4:e kåren i Liège, på ett överdrivet hövligt sätt. Bülow uppfattade därför inte att det förelåg någon brådska. När Napoleon anföll den 15 juni befann sig två av de fyra preussiska kårerna emellertid på marsch mot Sombreffe, medan den 1:a kåren, som vi redan sett, låg rakt i vägen för Napoleons anfall.
Wellington var betydligt senare att reagera, delvis som en effekt av dålig kommunikation mellan honom och preussarna. Fruktande för ett anfall längre västerut gav han först order att trupperna skulle samlas vid sina respektive bivacker. Därefter började han gradvis att flytta dem i riktning mot Nivelles. Det var ju den ort vid vilken man kommit överens om att den anglo-allierade armén skulle koncentreras, så det är inte så konstigt att Wellington inledningsvis följde denna. Ordern ledde till att den angloallierade armén fortfarande stod för långt västerut för att på allvar kunna stoppa
Napoleons marsch uppför La Chaussée den 15 juni. Den gjorde också att vissa enheter skulle flyttas från Quatre-bras och Frasnes – bort från Napoleons annalkande täter! Lyckligtvis för Wellington insåg några nederländska befälhavare på plats faran och gav kontraorder.
Efter att ha passerat Marchienne-auPont och Charleroi fortsatte den franska framryckningen på vänstra flanken och strider följde vid Gosselies och Gilly. På högra flanken erövrade Reilles förtrupper Frasnes medan Vandammes 3:e kår gick i bivack söder om Fleurus.
När mörkret föll höll nederländarna därför fortfarande Quatre-bras och en av Zietens divisioner stod vid Fleurus. Av den franska armén, som enligt Napoleons plan skulle ha varit över Sambre i sin helhet, var delar av 1:a och 4:e kårerna fortfarande kvar på sydsidan, och Lobaus 6:e kår samt 3:e och 4:e kavallerikårerna hade inte ens börjat korsa vattendraget. Förrådskonvojerna sträckte sig hela vägen tillbaks till Beaumont och Philippeville.
Sent den 15 juni dök marskal Michel Ney, fursten av Moskva, upp i Charleroi där kejsaren nu hade sitt högkvarter. Likt Soult hade Ney varit en av Napoleons betrodda marskalkar under de ärorika åren, kejsaren hade till och med kallat honom den tappraste av de tappra efter att Ney räddat sin kår i en svår marsch genom den ryska snön 1812. Under de sista åren hade förhållandet mellan Napoleon och Ney emellertid blivit allt kyligare. Ney, som var en god kårchef, hade visat sig vara sämre på att leda större styrkor, vilket utmynnat i flera förluster på slagfältet. Ney hade också varit den som stått i ledningen för de militärer som förespråkat Napoleons abdikering 1814, och han hade fått en hög militär post hos Ludvig XVIII.
När Napoleon återvände till Frankrike från sin exil på Elba, hade Ney åter trätt i kejsarens tjänst. Gamla sår var dock svårläkta och när den franska armén korsat gränsen till Belgien, hade Napoleon fortfarande inte gett Ney någon uppgift. Det var inte förrän armén gick över Sambre som kejsaren verkade bestämma sig beträffande Ney. Han gav marskalk Emanuell Grouchy, som dittills kommenderat de fyra kavallerikårerna, befälet över den högra flygeln. Ney fick befälet över den vänstra. När den siste återvände till Charleroi, natten till den 16 juni, hade han bara haft denna post i ett halvt dygn.
Det råder delade meningar om huruvida detta möte ägde rum eller inte, men marskalkens adjutant hävdar att så var fallet, och det fanns även noteringar om att kejsarens hushåll serverat mat till Ney under natten. Marskalken informerade Napoleon om att det stod nederländska trupper vid Quatre-bras. Han trodde inte att det var någon större styrka eftersom den backat från Frasnes så snart den franska förtruppen nått dit. Kejsaren bedömde korrekt att Ney stött på Wellingtons vänsterflank, och gjorde antagandet att denna trupp skulle falla bakåt så snart fransmännen återupptog offensiven på morgonen. Han var av åsikten att Wellington troligtvis skulle retirera och evakuera sina styrkor till England nu när den franska armén stod mitt emellan honom och Blücher.
Napoleon tog sig tid att informera Ney om vilken roll vänstra flygeln skulle spela den 16 juni. Med Quatre-bras och Sombreffe i franska händer skulle Napoleon ha en utmärkt central position, med möjlighet att lätt flytta trupper från ena till andra flanken, medan Wellington och Blücher fick områden med skogar och betydligt sämre vägar mellan sig. Eftersom det fortfarande var oklart hur fienden var disponerad, kunde Napoleon dock endast ge Ney en grov instruktion – ordentliga order skulle komma under morgonen när underrättelseläget blivit klarare.
Ingen av morgonens rapporter den 16 juni förändrade Napoleons uppfattning om vad Wellington och Blücher hade för sig; ingenting tydde på att de tänkte gå till anfall mot honom. Preussarna backade från Fleurus och de mindre byarna därom. De verkade falla tillbaka mot Gembloux. Det fanns inga rapporter från Wellingtons område. Allting verkade bekräfta Napoleons bild av saken – han hade tagit fienden med överraskning
och denne var nu stadd i förvirring. Det var dags för den tredje fasen av hans plan: att låta merparten av armén falla mot en av fienderna. Frågan var bara vilken.
Napoleon beslutade att låta 1:a och 2:a kårerna samt 3:e kavallerikåren marschera norrut mot Quatre-bras, medan 3:e och 4:e kårerna samt de resterande kavallerikårerna skulle förfölja preussarna mot Gembloux. Kejsargardet och 6:e kåren skulle marschera som reserv. Om tillfälle för batalj yppade sig på någondera flanken skulle reserverna sättas in där. I den specifika ordern till Ney – låt oss kalla denna för första morgonordern – sade kejsaren att Ney skulle skicka en av Reilles divisioner i riktning mot Genappe för att se om Wellington föll bakåt, samt en av d’erlons divisioner till Marbais för att upprätta kontakt med högra flygeln via romerska vägen. Ingenting i denna order tydde på att kejsaren förväntade sig annat än fientliga eftertrupper som lätt kunde jagas undan.
I de order som gick ut denna morgon fanns även ett tillägg som skulle få inverkan på dagens händelser. Den sade att Ney skulle ha befälet över vänstra flygeln (1:a och 2:a kåren samt 3:e kavallerikåren) och Grouchy över högra flygeln (3:e och 4:e kåren samt 1:a, 2:a och 4:e kavallerikårerna). Detta skulle emellertid endast gälla om kejsaren inte var närvarande personligen, i vilket fall han automatiskt hade befälet. Napoleon, slutligen, behöll befälet över kejsargardet och 6:e kåren.
Morgonen gick. En depesch från Grouchy talade om preussiska rörelser i hans sektor, men marskalken tolkade dessa som delar i ett allmänt tillbakadragande. Napoleon ville undersöka saken själv. Han skickade ett nytt brev till Ney, där han sade att han skulle bege sig till Sombreffe med kejsargardet och sedan fatta beslut för de fortsatta operationerna någon gång under eftermiddagen. Det mest sannolika var enligt Napoleon att Neys flygel skulle påbörja marschen mot Bryssel samma kväll, och han skulle därför hålla sig redo att inleda den så snart order kom. Sålunda skulle vänstra flygeln avancera under natten, driva Wellingtons spridda formationer framför sig och nå Bryssel tidigt den 17 juni. Reserven, inklusive kejsargardet, skulle understödja Ney genom en marsch till Quatre-bras från Sombreffe. Ingenting i brevet talade om någon egentlig brådska under morgonen, utan gav intrycket att Neys förehavanden fram till nästa order var av sekundär betydelse. Vi kallar detta brev för andra morgonordern.
En stund efter att denna kurir gett sig av och innan kejsaren lämnade Charleroi inkom dock uppgifter som sade att angloallierade styrkor marscherade mot QuatreBras. Informationen härstammade inte från Ney, utan från någon av de patruller som bevakade den franska arméns vänsterflank. Nyheten föranledde Napoleon att skicka den tredje morgonordern till Ney. I detta uppmanade kejsaren marskalken att endast vara uppmärksam på fiender som kom från Brysselhållet, det ville säga, den angloallierade armén. ”Samla alla divisioner som står under Reille och d’erlon, i sällskap med Kellermanns kår”, skrev kejsaren. ”Med dessa styrkor ska ni anfalla och besegra alla kårer som kan tänkas dyka upp framför er.” Avsikten var troligen främst att Ney inte skulle distraheras av rapporter om rörelser på sin vänsterflank, utan ta Quatre-bras snarast möjligt. Om så var fallet, var det dock inte tydligt i meddelandet.
Med detta gjort begav sig kejsaren till Fleurus, dit han anlände vid middagstid. Där upptäckte han till sin irritation att Grouchy förvisso hade tagit Fleurus, som preussarna lämnat tidigare under morgonen, men därefter inte företagit sig någonting offensivt. När han bad att få veta varför högra flygeln inte marscherade mot Sombreffe, blev han informerad av Grouchy att Blücher hade en hel kår vid Ligny. Preussarna verkade inställda på att ta strid. Detta förvånade Napoleon, men efter att ha studerat de preussiska positionerna vid Ligny kunde han inte annat än komma till samma åsikt. Blücher hade spelat honom i händerna!
En plan tog nu form i Napoleons huvud. Om han kunde binda preussarna i strid med de styrkor han hade under Grouchy, kunde Ney marschera nedför Nivelles– Namurvägen från Quatre-bras och anfalla fienden i ryggen. Det skulle helt radera ut den kår som fienden så dumdristigt placerat i hans väg. Även om kejsaren helst sett att han kunde orsaka den preussiska armén ännu större nederlag, skulle förlusten av en hel kår bli ett kännbart avbräck för Blücher. Napoleon hade bara Vandammes kår samt två kavallerikårer tillgängliga ännu. Han bestämde sig därför för att vänta på Gerards 4:e kår och kejsargardet, sedan skulle han gå till anfall mot Ligny. Det var bara ett fel med hans plan: Ney hade ännu inte bemäktigat sig Quatre-bras!
Under tiden, i Gosselies, hade marskalk Ney varit långsam på sin sida av operationsområdet. Han gjorde ett olyckligt misstag. Han borde ha gett order att samtliga enheter under hans befäl skulle göra sig marschklara. Reilles 2:a kår var splittrad över ett större område, med en division vid Mellet, två divisioner vid Gosselies och en avdelad division vid Wangenies som förföljt preussarna mot Fleurus dagen före. Även 1:a kåren var utspridd, med två divisioner vid Gosselies, en vid Marchienne-au- Pont och en på sydsidan av Sambre, vid Thuin. Kellermanns 3:e kavallerikår var också den på sydsidan av Sambre. Det var viktigt att alla dessa enheter sattes i rörelse snarast möjligt. Ney valde dock att först invänta de skriftliga order som skulle komma från kejsaren. När dessa dröjde bad han sin stab utfärda orderna när de dök upp och red norrut för att se vad som hände vid Frasnes. Här gjorde han bedömningen att den fientliga styrkan vid Quatre-bras nog räknade cirka 3 000 man och skrev ett meddelande till Soult att han skulle kunna ta korsvägarna utan problem.
Flera timmar gick. Klockan blev elva, och nu anlände Napoleons första morgonorder. Så kejsaren ville att Ney skulle ta Quatre-bras samt skicka en division vardera till Marbais och Genappe? Enligt de direktiv Ney gett sin stab borde kejsarens order nu vara på väg till förbanden, så inga nya aktioner var därför nödvändiga från hans sida. Ney väntade. En stund senare anlände emellertid en kurir från Reille. Enligt denne gick preussarna i ställning runt Ligny, och Reille hade därför dröjt med att utfärda kejsarens order till sin kår. Ney sände genast kontraorder: Reilles divisioner skulle marschera mot Quatre-bras. Ney skickade också en order till d’erlon, som snarast skulle samla sin kår vid Frasnes och där invänta instruktioner. Det sista gällde även Kellermann, vars 3:e kavallerikår väntades in från Charleroi. Vänstra flygeln, många timmar försenad, var äntligen på marsch och 25 000 franska soldater närmade sig Quatre-bras.
Låt oss här stanna upp ett ögonblick och se vad som hände på den andra sidan. Faktum är att alla missförstånd mellan Blücher och Wellington, all förvirring i staberna och alla problem koalitionsarméerna ställdes inför när de skulle utföra sina egna koncentreringar, är så många att de skulle kunna utgöra en helt egen artikel. Eftersom jag valt att studera främst den franska sidan denna gång, får det dock räcka med en kort beskrivning. Den som var långsammast att koncentrera var Wellington, och under så gott som hela den 16 juni skulle han i stort sett få endast sin 1:a kår och reservkår i strid. Ett av hans problem var avstånden; ett annat att han bara vågade flytta sina enheter gradvis, då han fortfarande var orolig för sina kommunikationer. Reservkåren, bestående av 5:e brittiska divisionen, en Braunschweigdivision samt trupper från Nassau och Hannover, marscherade mot Quatre-bras från Bryssel. Från väster närmade sig den brittiska 3:e divisionen, den brittiska gardesdivisionen samt en division nederländare. Det brådskade om de skulle hinna förstärka den division nederländare som höll Quatre-bras.
På den preussiska sidan hade 1:a kåren dragit sig tillbaka från Fleurus och börjat ta upp ställningar längs den lilla floden Ligne, som rann genom Ligny och St Amand. De två byarna skulle bli stödjepunkter i försvaret och bakom dessa började den 2:a kåren att anlända. Den ställdes i reserv bakom 1:a kåren. Samtidigt var den 3:e preussiska kåren på ingång från Namur. Den skulle skydda Blüchers vänsterflank. Till preussarnas sorg hade den 4:e kåren
”FAKTUM ÄR ATT ALLA MISSFÖRSTÅND MELLAN BLÜCHER OCH WELLINGTON, ALL FÖRVIRRING I STABERNA OCH ALLA PROBLEM KOALITIONSARMÉERNA STÄLLDES INFÖR NÄR DE SKULLE UTFÖRA SINA EGNA KONCENTRERINGAR, ÄR SÅ MÅNGA ATT DE SKULLE KUNNA UTGÖRA EN HELT EGEN ARTIKEL.”
dock blivit så försenad att den inte skulle hinna fram i tid den 16 juni. Under alla omständigheter skulle Blücher ha över 80 000 man till sitt förfogande när de tre kårerna var samlade.
Sedan han anlänt till Quatre-bras från Bryssel och sett att där var lugnt, red Wellington över för ett möte med Blücher. Detta ägde rum i skuggan av en väderkvarn inte långt från en samling gårdar som tillsammans kallades Brye. Härifrån hade de uppsikt över Napoleons ankommande trupper vid Fleurus. Det rådde olika åsikter om vad som var bäst. Preussarna ville att Wellington skulle förstärka deras högerflank, medan engelsmannen å andra sidan föredrog att avancera söderut från Quatre-bras och hota Napoleons vänsterflank. Inget konkret beslut fattades, men Wellington sade till Blücher att han skulle sända hjälp nedför Nivelles– Namur-vägen såvida han inte själv blev för hårt ansatt vid Quatre- Bras. Det var samma väg som Napoleon ville att Ney skulle använda för att anfalla Blücher i ryggen.
Vid Fleurus väntade kejsaren otåligt på att Gerards kår skulle anlända. Vandamme var redan på plats. Även kejsargardet hade kommit fram och gått i ställning på slätten nedanför byn och Milhauds 4:e kavallerikår, tunga ryttare med silverglänsande kyrasser, hade ställt upp öster om Fleurus. Det var lugnet före stormen. På sina håll hördes trampande fötter, klingande metall och klagande läder där trupper marscherade fram längs de små vägarna, och ibland stördes friden av ett spann hästartilleri med klapprande hovar och skramlande kassuner. Annars var det stilla. Männen kunde ta en paus, tänka på sina familjer, kvinnor och vänner medan de skrev de sista breven eller bara satt och lät surret av insekter och aromerna av sommar omsluta dem. På de ställen där kavalleritropparna väntade blandades snart doften av gräs och jord med lukterna från färsk hästspillning. Hettan var tryckande och underbefälen manade sina män att vara sparsamma med det vatten de hade i sina kantiner – de skulle behöva det innan dagen var över.
Kejsaren vankade av och an nedanför den väderkvarn han utsett till stabsplats. Stundom kallade han till sig Soult och diskuterade den preussiska ställningen, stundom gick han upp i kvarnen och spanade mot fiendens sida i sin kikare. Han såg en samling högre preussiska befäl uppe på höjden vid Brye. Var även Blücher här?
Napoleon fann det märkligt att preussarna inte slog till reträtt. Han kunde se allt större dammoln i luften bortom skogsdungarna och kullarna där preussarna stod. Inte tänkte väl Blücher koncentrera en del av armén för strid mitt framför näsan på honom? Om så var fallet borde kejsaren gå till anfall genast. Han hade tre kavallerikårer, en infanterikår samt kejsargardet. De skulle riva upp preussarna fullständigt. Men Napoleon trodde inte att Blücher kunde vara så dumdristig. Kanske hade han mer än en kår i området, men även om det förhöll sig så bedömde Napoleon att fienden inte disponerade över fler än 40 000 man. Det han såg, såvitt han kunde bedöma saken, var bara den preussiska arméns
yttersta högerflank. Kejsaren skulle fånga den i sin fälla!
Med den stekande solen mitt på himlen kom så Gerards kår marscherande ut ur den skog som låg söder om Fleurus. Kejsaren hade ett kort samtal med Gerard och sade till honom att gruppera sina tre divisioner mitt emot Ligny. De skulle anfalla på högerflanken samtidigt som Vandamme anföll på vänsterflanken. Medan Napoleon väntade på att Gerard skulle få sina trupper på plats fick han information från Frasnes som för första gången sade honom att Ney ännu inte tagit Quatre-bras. Det kom som en total överraskning. Oroad att detta förhållande kunde äventyra hans planer skrev kejsaren den första middagsordern till Ney. ”Jag är förvånad över ert dröjsmål med att utföra mina order”, sade den. ”Det finns ingen tid att förlora. Anfall allting ni har framför er med största häftighet.” Efter en kort fundering tillade kejsaren: ”Fosterlandets öde vilar i era händer.”
En kurir gick i väg med meddelandet och Napoleon fortsatte sitt vankande nedanför väderkvarnen. Troligen funderade han över hur de tidigare orderna kunde ha uppfattats av Ney, för en stund senare kallade han till sig Soult och bad denne att skriva ett förtydligande. Han ville att Ney skulle veta att en preussisk kår befann sig vid Ligny och att Napoleon avsåg att anfalla den klockan halv tre. Soult skulle också säga Ney att denne skulle driva undan de fiender som befann sig vid Quatre-bras, för att sedan marschera mot Ligny för att understödja Napoleon. Efter en stunds reflektion bad Napoleon Soult att dessutom tillägga att högra flygeln skulle understödja Ney i dennes operationer om striden mot den preussiska kåren blev kort. Det sista var säkerligen för den skull preussarna plötsligt slog till reträtt, i vilket fall Neys assistans skulle vara fullständigt meningslös. Händelserna skulle dock visa att det var olyckligt att denna fras skrevs. Den andra middagsordern lämnade Fleurus med kurir.
Vid Quatre-bras hade Ney tvingats dröja med sitt anfall i väntan på att trupperna skulle anlända. Han fick Napoleons tredje morgonorder att han skulle samla Reille, d’erlon och Kellermann och ”anfalla och besegra alla kårer som kan tänkas dyka upp framför er”. Reilles tät kunde redan skymtas i ett dammoln vid horisonten i söder, men det var ju knappast samma sak som att ha samlat alla tre kårerna. Därför var det möjligt att uppfylla direktivet först sedan fler förband nått Quatre-bras.
En timme senare stod Reilles första division uppställd mot nederländarna, men Reille varnade Ney för att Wellington kunde ha gömt trupper bakom den högre marken, en taktik som han ofta använt sig av under kriget i Spanien. Varken Reille eller Ney kunde veta att Wellington fortfarande inte kommit tillbaka från Ligny och att fienden leddes av prins Fredrik, den nederländske regentens äldste son. Inte heller visste de att det endast fanns 7 000 man på andra sidan krönet, en styrka som den franska divisionen mycket väl borde kunna driva bort. Ney lät sig
övertalas att vänta på Reilles andra division. Ingen av de tre morgonorderna påverkade detta beslut.
Klockan två, efter att ytterligare en av Reilles divisioner anlänt, började så Neys anfall mot Quatre-bras. Medan kanonerna dånade och regementsorkestrarna spelade, avancerade Foys och Bachelus divisioner för att driva bort prins Fredrik från Quatre- Bras. Vid Fleurus hörde Napoleon mullret från Neys kanoner och drog en suck av lättnad. Snart skulle Wellingtons trupper vid Quatre-bras vara drivna på flykten och Ney kunde påbörja sin rörelse mot Blüchers högerflank. Den falska tron att Ney stod i position att kunna marschera nedför Nivelles– Namur-vägen hade kommit tillbaka.
Ungefär en timme senare började även slaget vid Ligny. Vandamme gick till anfall först, mot St Amand. Sedan avancerade två av Gerards divisioner mot Ligny. De preussiska kanonerna på höjderna öppnade eld, sedan svarade de franska. Vit rök svepte snart in batterierna. Från kvarnen vid Fleurus kunde Napoleons stab se hur anfallskolonnerna försvann ned i sänkan där Ligne flöt. Så kom ljudet från avlägsna musköter och nya rökdunster, lägre än de som artilleriet skapade, steg från flodfåran och taken i de två byarna.
En liten stund efter att slaget vid Ligny inletts var kejsaren säker på att Blücher inte skulle försöka dra sig ur. I sin kikare kunde han redan se lokala preussiska motanfall runt St Amand, och på sluttningarna bakom Ligny marscherade preussiska kolonner ned för att förstärka försvararna i bägge byarna. Det var dags att beordra Ney i rörelse!
Napoleon lät Soult nedteckna en ny order. ”För en timme sedan skrev jag till er att kejsaren skulle anfalla fienden klockan halv tre i den position denne håller mellan Brye och St Amand”, stod det i depeschen. ”I detta ögonblick står striden väldigt häftig. Hans Majestät har gett mig i uppgift att tala om för er att ni omedelbart ska utföra en sådan manöver att ni omfattar fiendens högra flank och faller honom i ryggen; om ni handlar kraftfullt kommer hans armé att vara förlorad. Frankrikes öde vilar i era händer. Tveka inte ett ögonblick att utföra
”LOBAUS KÅR, SOM BESTOD AV TRE INFANTERIDIVISIONER OCH ETT ANTAL ARTILLERIENHETER, MEN SAKNADE KAVALLERI, HADE FÅTT ORDER ATT KORSA SAMBRE OCH SEDAN VÄNTA NORR OM CHARLEROI. NAPOLEON INSÅG HÄR ATT DENNA STYRKA FORTFARANDE BEFANN SIG DÄR. GENOM ETT FÖRBISEENDE SOM BARA KEJSAREN SJÄLV KUNDE KLANDRAS FÖR HADE DEN BLIVIT BORTGLÖMD.”
den rörelse som kejsaren beordrar er att göra mot höjderna runt Brye och St Amand och bidra till en kanske avgörande seger. Fienden har överraskats i själva akten att försöka gå samman med engelsmännen.”
Detta var den tredje middagsorden, och den skulle skickas till Ney med överste Forbin-janson, en kejserlig adjutant. Innan Soult hunnit färdigställa ordern inträffade emellertid någonting som skulle bli upptakten till Napoleons förlorade tillfälle att vinna inledningen av fälttåget – en kurir anlände från Lobau, chefen för 6:e franska kåren. Lobaus kår, som bestod av tre infanteridivisioner och ett antal artillerienheter, men saknade kavalleri, hade fått order att korsa Sambre och sedan vänta norr om Charleroi. Napoleon insåg här att denna styrka fortfarande befann sig där. Genom ett förbiseende som bara kejsaren själv kunde klandras för hade den blivit bortglömd. Han skickade genast order att den skulle marschera mot Ligny.
Utöver denna för kejsaren beklagliga upptäckt, medförde kuriren också beskedet att man noterat omfattande anglo-allierade trupprörelser mot Quatre-bras längs vägen från Nivelles. I väntan på sina order hade Lobau på eget initiativ skickat ut spejare för att se vad som hände mellan Gosselies och Nivelles, och de hade återvänt med uppgiften att säkerligen 20 000 man rörde sig mot Quatre-bras. Denna nyhet väckte Napoleon från en annan av sina villfarelser: tron att Wellington hade för avsikt att retirera. Och om engelsmannen marscherade mot QuatreBras, var det då inte troligast att resten av Blüchers armé faktiskt marscherade mot Ligny? Koalitionsarméerna föll inte alls bakåt – de genomförde en offensiv försvarsstrid!
Det stod genast klart att det nu skulle vara omöjligt för Ney att komma med hela sin styrka. Efter ett kort övervägande bestämde sig Napoleon därför för att endast d’erlons kår – som enligt morgonordern skulle ha placerat en division vid Marbais och därför borde befinna sig på Neys högra flank – skulle utföra anfallet mot Blüchers rygg. Kejsaren bestämde också att en av Reilles divisioner, den som befann sig vid Wangenies och stod under befäl av general Girard, skulle kvarstanna för att eventuellt sättas in i striden vid Ligny. I själva verket var d’erlon fortfarande en bra bit ifrån Quatre-bras.
Napoleon frågade Soult om Forbin-janson gett sig av med den tredje middagsordern ännu. Det hade han inte. Napoleon skrev därför en kort not med blyertspenna: ”Herr greve d’erlon”, stod det, ”fienden håller på att gå i en fälla jag gjort för honom. Marschera omedelbart med era trupper mot höjderna vid St Amand och anfall Ligny. Herr greve d’erlon, ni kommer att rädda Frankrike och hölja er själv i ära.”
Kejsaren förklarade sedan för ForbinJanson att han dels skulle ge den tredje middagsordern till Ney och meddela honom muntligen att 1:a kåren avdelats till högra flygeln, dels söka upp d’erlon och ge honom blyertsnoten. Adjutanten skulle även förklara situationen för d’erlon och Ney, samt meddela den siste att Girards division tilldelats högra flygeln. Med en gnutta tur skulle Ney kunna hålla positionen vid Quatre-bras, medan d’erlon marscherade nedför Nivelles– Namur-vägen och beseglade Blüchers öde.
Katastrof! Forbin-janson var inte mannen att utföra denna viktiga uppgift. Han hade ringa erfarenhet av stabstjänst. Kejsaren hade ett antal personer med lång vana av denna tjänst, men där fanns även några som fått posten av politiska skäl eller helt enkelt kallats in för att dryga ut antalet adjutanter. Exakt varför Forbin-janson befann sig där han gjorde är oklart. Att han inte tillhörde kejsarens elit stod snart klart. Det var inte bara adjutantens oerfarenhet som var ett problem: Ney hade ännu inte tagit QuatreBras och d’erlon befann sig fortfarande på marsch mot Frasnes!
Allt fler förband sattes in i slaget vid
Ligny. Fransmännen ökade trycket mot den preussiska högerflanken genom att sätta in Girards division mot La Haye. Blücher svarade genom att låta två av generalmajor Pirchs divisioner förstärka dels La Haye, dels Ligny. När han betraktade bataljen i sin kikare blev Napoleon alltmer säker på att Blücher verkligen hade genomfört en koncentrering mitt framför ögonen på honom. Röken steg tjock från St Amand och Ligny, artilleripjäser blixtrade genom ridåerna och ett konstant muller fick det tidigare så lugna området att vibrera. Rapporter från Wangneleé berättade att preussarna inte bara försvarade sina positioner, utan även gick till anfall. Domons kavalleri fick sättas in för att hejda dem på vänstra flanken.
Inte långt efter att Forbin-janson gett sig av, bestämde sig Napoleon för att skicka ett duplikat av tredje middagsordern – som säkerhet i fall adjutanten blev tagen av fienden eller om det uppstod någon form av tveksamhet på Neys sida. Han såg därför till att Soult skrev en kopia och skickade den med en betrodd officer, överste Laurent. Denne skulle rida en säkrare väg än vad Forbin-janson gjort och satte av söderut via Gilly.
Vid Quatre-bras gick det inte så bra för Ney, även om han inledningsvis tagit en del terräng, nått den bäck som skar slagfältet i två delar och bemäktigat sig delar av Bossutskogen på fiendens högerflank. De nederländska trupperna hade, trots sitt numerära underläge, bjudit gott motstånd medan de föll bakåt över vattendraget, och snart anlände Wellingtons 5:e division bestående av många brittiska elitförband från fälttåget i Spanien. Ney förstod att det inte var någon eftertrupp han stred mot, och nu var det fransmännens tur att drivas bakåt. Mitt under striden hade kejsarens första middagsorder anlänt, den som sade: ”Anfall allting ni har framför er med största häftighet. Fosterlandets öde vilar i era händer.” Den sade inte Ney så mycket, utan gjorde honom mest brydd. Striden var under alla omständigheter redan i gång så han skickade en ryttare västerut för att skynda på d’erlons kår och Reilles två resterande divisioner.
De två slagen fortsatte medan bägge sidor satte in allt större styrkor. Vid Ligny hade strider brutit ut också på Napoleons högra flank, där Hulot tog emot kraftiga preussiska anfall runt Tongrenelle. Inne i byarna Ligny och St Amand fortsatte blodbadet med oförminskat raseri. Strid med skjutvapen ersattes av handgemäng med svärd, kolv och bajonett; bränder rasade som gjorde hettan och törsten olidliga.
Under tiden marscherade d’erlons kår fram mot Frasnes längs La Chaussée. Det var där, när täten av den kommit upp i höjd med Mellet, som Forbin-janson fann den. Lättad frågade adjutanten efter d’erlon, men kårchefen hade ridit i förväg till Quatre- Bras. Forbin-janson visade då blyertsnoten för d’erlons stabschef, general Delcambre, och sade till honom att 1:a kåren önskades vid Ligny. Delcambre förstod inte vad kejsaren avsåg med denna order. Han kunde ju inte veta att Napoleon ville att 1:a kåren skulle marschera från Quatre- Bras till Ligny, utan tolkade ordern som att den skulle gå mot Ligny från den position den för tillfället höll söder om Frasnes. Forbin-janson misslyckades med att kasta ytterligare ljus över saken. Inte heller visade han Delcambre den order som skulle överlämnas till Ney. Stabschefen drabbades av beslutsångest. Kåren stod under befäl av Ney och detta förhållande skulle endast upphöra om kejsaren var närvarande personligen. Fast å andra sidan var ju inte Ney närvarande heller.
Delcambre gav tills sist order att 1:a kåren skulle gå mot Ligny, och den föll av för att marschera en bit av denna sträcka längs romerska vägen. Samtidigt sade han till Forbin-janson att fortsätta upp mot Quatre-bras och underrätta d’erlon. Det gjorde adjutanten och en stund senare fick han tag på kårchefen. Denne hade inte nått fram till Quatre-bras ännu, utan befann sig vid Frasnes och hade ej haft kontakt med Ney. d’erlon blev inte klokare av saken än Delcambre varit. Varför skulle 1:a kåren till Ligny? Om d’erlon marscherade mot höjderna vid St Amand skulle han ju närma sig slagfältet från den franska sidan. Ämnade kejsaren använda honom för ett slutligt dråpslag mot Blücher? Ja, kanske. Meningen om att rädda Frankrike kanske implicerade detta.
I tron att det bästa sättet att få veta vad det rörde sig om helt enkelt var att lyda kejsarens order, begav sig d’erlon tillbaka till sin kår. Forbin-janson, å sin sida, gjorde nu sin allra största blunder. I stället för att fortsätta upp till Quatre-bras och överlämna den tredje middagsordern till Ney, hoppade han upp i sadeln och red tillbaka mot Fleurus. Varför? Hade han helt glömt sitt ursprungliga uppdrag? Eller trodde han att det var utfört nu då d’erlon blivit instruerad? Kanske antog Forbin-janson att kejsarens blyertsnot annullerat den tidigare ordern? Det kommer vi aldrig att få veta. Utan Neys vetskap hade 1:a kåren ändrat kursen mot Ligny, och utan att Napoleon visste det kom den in från helt fel håll.
Striderna på de två slagfälten fortsatte att trappas upp. Vid Quatre-bras anlände Reilles tredje division, som leddes av Napoleons yngste bror, prins Jérôme. Den sattes genast in. Samtidigt hade Wellington fått förstärkning av trupper från Braunschweig, och snart siktades även generallöjtnant von Altens 3:e brittiska division, på ingång från Nivelles. Vid Ligny spanade kejsaren förgäves efter d’erlons kår. Större delen av hans slaglinje befann sig nu i strid. Enda undantaget var kejsargardet, som förberedde sig för dråpslaget mot Blüchers position. Preussarna visade tecken på att ge vika. Napoleon ville dock inte sätta in sitt garde och tunga kavalleri i striden förrän 1:a kåren föll mot Blüchers rygg och stängde hans trupper inne.
I denna veva återvände Forbin-janson och det uppdagades snart att han inte överlämnat depeschen. Napoleon blev rasande och skickade genast i väg honom på nytt. Lyckligtvis hade Soult skickat en kopia av ordern med överste Laurent. Men hade denne nått fram? Fruktande det värsta kallade Napoleon till sig en av sina allra mest betrodda adjutanter, överste Baudus. Han förklarade ingående för Baudus vad som gällde, vad kejsaren avsåg och vilken roll Ney spelade i dramat. Sedan skrev han en kopia av den blyertsnot han skickat med ForbinJanson till Ney. Alas, om han ändå varit så här tydlig från början. I stället hade han matat Ney med små pusselbitar som denne inte lyckats sammanfoga till den helhet Napoleon önskat.
Inte långt efter att Baudus gett sig av kom så alarmerande rapporter från vänstra flanken: en fientlig kolonn hade siktats på väg in från väster, och enheterna i Vandammes kår höll på att gripas av panik! Vad var det för trupp? Det kunde inte vara preussare, det var Napoleon säker på. Wellington? Ja, det var möjligt. Kunde en anglo-allierad styrka
ha korsat La Chaussée från väster? Marscherade den nu mot Ligny i ryggen på Ney? Om så var fallet, hur hade det kunnat ske utan att den upptäckts? Eller var det d’erlon? Men varför skulle han komma från det hållet? Napoleon var tvungen att handla utifrån antagandet att kolonnen var fientlig. Han avdelade delar av kejsargardet att gå den till mötes. Härmed sköts det stora anfallet mot Blücher upp under flera timmar, och preussarna fick tid på sig att förstärka sina hotade sektorer. Den ”fientliga” kolonnen var mycket riktigt d’erlons kår. Han hade hunnit i fatt täten, där Delcambre visat honom kejsarens blyertsnot. d’erlon sade att han tyckte stabschefen handlat riktigt, men han hade inte fått något gott intryck av den kejserlige adjutanten. För säkerhets skull bad d’erlon Delcambre att rida till Quatre- Bras för att kontrollera att Ney var införstådd med 1:a kårens flytt till högra flygeln. Misstaget med den annalkande kolonnen skulle snart klaras upp vid Napoleons stabsplats, och de franska gardisterna marscherade tillbaka till sina anfallsgrupperingar. Flera timmar hade emellertid gått förlorade, och med d’erlon i fullständigt fel position för att kunna anfalla Blücher i ryggen, skickades en kurir ut som skulle se till så att 1:a kåren åtminstone sattes in mot Blüchers högerflank. Vid Quatre-bras var Ney fortfarande lyckligt ovetande om vad som hände bakom hans rygg. I och med att Jérômes division dykt upp hade striden åter börjat falla över till fransk fördel, men saken var långt ifrån avgjord. Fienden fick hela tiden förstärkningar; Altens division var nu insatt i striden. Ney hade fått kejsarens andra middagsorder några timmar tidigare. I och med den fick han för första gången nys om Napoleons idé att vänstra flygeln skulle marschera mot Blüchers högerflank. Dessvärre fanns det två detaljer i meddelandet som grumlade betydelsen av ordern. Det första var att texten talade om endast en preussisk kår (vid tillfället hade ju Napoleon uppfattat fiendens styrka till en sådan). Om kejsarens vänstra flygel stod mot en ensam kår, uppfattade inte Ney att hans egen assistans var påkallad.
Den andra detaljen var det olyckliga tillägget att Napoleon kanske skulle marschera till Neys hjälp om striden vid Ligny blev kort. Eftersom en fransk seger vid Quatre-bras var långt ifrån självklar framstod detta alternativ som det mest sannolika, och frasen tog också udden av hur stor betydelse Napoleon fäste vid Neys understöd. Den tappraste av de tappra hade fortfarande bara tre divisioner på plats och avfärdade för tillfället Napoleons order.
Men nu kom chocken! Delcambre anlände till Quatre-bras med nyheten att kejsaren kallat 1:a kåren till Ligny. Ney – som befann sig mitt inne i en intensiv strid mot Wellington – trodde inte sina öron. Hade kejsaren gett en sådan order? Han bad Delcambre att förklara logiken bakom den, vilket den senare inte kunde. När Ney sedan blev upplyst om att ordern inte erhållits på bruklig väg, i ett slutet brev med det kejserliga sigillet, utan skrivet med blyerts på en bit vanligt papper, gjorde han någonting som historien länge skulle fördöma honom för: han gav Delcambre order att d’erlon skulle ändra marschriktning på nytt och snarast möjligt tåga till Quatre- Bras. Delcambre protesterade, men Ney använde sin rätt att bestämma över vänstra flygeln när inte kejsaren var närvarande. Delcambre steg till häst för att rida tillbaka till 1:a kåren.
Varför gav Ney denna order? Vid tidpunkten hade 1:a kåren kommit så långt från QuatreBras att den knappast med bästa vilja skulle hinna till Quatre- Bras innan mörkret föll. Var han galen? Inkompetent? De som vill fria Napoleon från alla de misstag kejsaren gjorde under fälttåget 1815 har varit frestade att komma till sådana slutsatser.
Men det var inte så. Ney visste inte var 1:a
kåren befann sig! Det kan inte förhålla sig på något annat vis. Han hade väntat på d’erlon hela eftermiddagen och förväntade sig att närsomhelst få se täten av hans trupper dyka upp norr om Frasnes. Faktum var att han även väntade på Girards division, för han visste ännu inte om att Napoleon kvarhållit denna vid Ligny. Ingen av dem hade dykt upp och ju längre tid som gick, desto säkrare blev Ney på att de måste vara mycket nära.
Vi ska komma ihåg att Forbin-janson först träffade Delcambre ute på La Chaussée och att den senare då gav order att kåren skulle vända västerut. Trupperna hann därför tillryggalägga en betydande sträcka innan kårchefen blev informerad av ForbinJanson vid Frasnes och sedan red i fatt den. Därefter följde en tidsintervall medan d’erlon och Delcambre konfererade, följt av en ännu längre sträcka för Delcambre att rida tillbaka till La Chaussée, och sedan upp till Neys stabsplats. Under hela denna tid hade närmare en timme förflutit och 1:a kåren var därmed minst en timme från La Chaussée. Ytterligare tid skulle gå förlorad medan Delcambre red i fatt den, och sedan skulle d’erlon behöva flera timmar för att nå Quatre-bras.
Men ingen hade upplyst Ney om allt detta! Som han såg saken borde 1:a kåren ha befunnit sig strax söder om Frasnes när den fick order att vända, och det var i hans ögon rimligt att d’erlon skickat Delcambre omedelbart när han fått blyertsordern. I Neys värld rådde därför den rent omvända situationen: 1:a kåren hade ingen möjlighet att hinna till Ligny i tid att vara till nytta där! Hur kunde ett sådant missförstånd ske? Ingen vet. Kanske yppade Delcambre för Ney var kåren befann sig, och kanske gick informationen förlorad i stridslarmet och tumultet vid stabsplatsen. Eller valde Delcambre medvetet att undvika detaljer som pekade ut honom som initiativtagaren till att ha ändrat kårens marschriktning från början? Vad svaret än är måste Ney ha varit ovetande om 1:a kårens verkliga position när han gav ordern.
En stund efter att Delcambre gett sig av dök så Laurent upp hos Ney med kopian på kejsarens tredje middagsorder. Äntligen kunde Ney läsa vad det hela handlade om: att Napoleon verkligen avsett att föra över 1:a kåren till Ligny. Det var först nu som han också förstod att kejsaren inte stred mot en ensam kår, utan mot en stor del av Blüchers armé. Ovetande som han var om d’erlons verkliga position vägrade han dock att skicka en kontraorder efter Delcambre. Enligt Ney fanns det en liten möjlighet att hinna driva bort Wellington från korsvägarna och sedan låta 1:a kåren marschera österut, nedför Nivelles– Namur-vägen som kejsaren ville. Allt som behövdes var att d’erlon hann tillbaka i tid. Som Ney såg saken var nu detta alternativ det enda sättet att genomföra kejsarens planer. Laurent, som inte heller han visste var d’erlon befann sig, kunde inte få marskalken att ändra sig.
Den sista akten i detta för fransmännen så olyckliga drama spelades av d’erlon. När Delcambre så småningom hann upp honom bestämde han sig för att vända mot QuatreBras, trots att han var så nära Ligny att han med egna ögon kunde se slaget. Kåren vände därför om för andra gången och vek av mot Quatre-bras. Inte långt därefter kom en adjutant från Napoleon ridande. Denne hade blivit utsänd för att fastställa truppens identitet och rekommenderade d’erlon att marschera mot Ligny. Det var allt han kunde göra eftersom Napoleon inte gett honom några order för den skull kåren var fransk.
Kårchefen hade dock bestämt sig för att följa Neys befallning och tänkte inte ändra marschriktning en tredje gång. Han avdelade en division att placera sig mellan Ligny och Quatre-bras – vilket var i linje med Napoleons första morgonorder, att besätta Marbais – och fortsatte marschen mot Quatre-bras. När Napoleons sista kurir, med en direkt order att anfalla Blüchers högerflank, slutligen fann d’erlon var det sedan länge för sent. Därmed var 1:a kåren ute ur bilden.
Uppe vid korsvägarna blev Ney slutligen informerad om vad som hänt vid Ligny av överste Baudus, vilken sade Ney att om det var helt omöjligt att marschera för att understödja kejsaren, var det avgörande att Ney åtminstone hindrade Wellington att hjälpa Blücher. Denna uppgift lyckades Ney med, även om fiendens numerär nu vida översteg hans egen och Wellingtons gardesdivision hade anlänt från Nivelles och pressade fransmännen bakåt på deras vänstra flank. Ney kunde hålla ungefär de positioner fransmännen haft innan striden började, varför slaget måste klassas som oavgjort. Med mörkret dog stridslarmet ut och ersattes av de sårades klagan.
Kejsaren vann slaget vid Ligny. Kejsargardet och det tunga kavalleriet anföll och bröt slutligen sönder Blüchers center. Men det blev en dyrköpt seger. De preussiska
förlusterna var stora, men det blev de franska också. Girards division hade blivit så illa åtgången att den blev kvar vid Ligny för att vila och missade det följande slaget vid Waterloo. De franska förlusterna vid Ligny räknade dryga 10 000 man. Preussarna hade förlorat mer än så, kanske så mycket som 15 000 man, plus 10 000 ytterligare som valde att ”bege sig hem” i mörkret efter striden. Hos vänstra flygeln var Neys och Wellingtons förluster i storleksordningen 4 500 man vardera. Om man ställer dessa förluster i relation till startnumerärerna hade Napoleon förlorat ungefär 12 procent av sin styrka, medan hans fienders sammanlagt uppgick till 14 procent – en obetydlig skillnad även där.
Nu kunde slaget vid Ligny ha varit avgörande för fälttåget i Belgien om preussarna valt att retirera tillbaka mot Rhen. I så fall hade Wellington tvingats till en brådstörtad evakuering från kontinenten. Men så skedde inte. Blücher hade skadats under de senare timmarna av slaget, och för en tid var det ingen som visste var han fanns. Gneisenau hade då gett order att de preussiska trupperna inte skulle backa österut, utan norrut mot Wavre. Därmed kunde de behålla den förvisso bristfälliga kontakten med Wellington, och två dagar senare skulle de två arméerna tillsammans besegra Napoleon vid Waterloo.
Så vad hade hänt om Napoleons plan fungerat? Hade Blüchers armé lidit ett svidande nederlag? Kanske. Det är också möjligt att preussarna hade kunnat gruppera om Pirchs divisioner för att möta Ney, så att de sedan hade kunnat dra sig tillbaka, framförallt om Ney avancerat nedför Nivelles– Namurvägen vid den tidpunkt Napoleon först avsett. Detta obeaktat hade vi hursomhelst fått en helt annan utgång som resultat om d’erlon gått i strid på någondera flygeln. Om han understött Ney skulle Napoleon ha stått med segrar både vid Ligny och Quatre-bras, och koalitionsarméerna skulle med all säkerhet ha dragit sig tillbaka i varsin riktning. Om d’erlon satts in vid Ligny skulle Napoleons seger där ha blivit större och troligen tvingat Blücher i huvudstupa reträtt mot Rhen. I så fall skulle Wellington ha tvingats till en hastig evakuering från kontinenten.
Nu blev det inte så. Koalitionsarméerna backade norrut längs skilda vägar: Blücher redan under natten i oordning, Wellington i en betydligt senare, men mer ordnad rörelse den 17 juni. Efter ett osäkert dygn beslutades att man skulle ta ställning vid Mont-saint-jean en bit söder om Waterloo. Wellington skulle hålla Napoleon sysselsatt i fronten medan preussarna marscherade upp och anföll honom i flanken.
Men det är en annan historia.
ARTIKELFÖRFATTAREN
Michael Tamelander bor i Uppsala. Till vardags är han säljare, men han har de senaste åren skrivit en rad böcker, först och främst om andra världskriget. Några av de böcker han har gett ut är: ”Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940”, ”Havets vargar: dramatiska utbåtsepisoder under andra världskriget”, ”Bismarck: kampen om Atlanten”, ”Tirpitz: kampen om norra Ishavet” och ”Andra världskriget år för år”. www.michaeltamelander.se