NAPOLEON I EXIL
Det slutgiltiga nederlaget gick inte att undvika. Så här slutar historien om Napoleon Bonaparte, en av krigshistoriens absolut största.
Napoleon skyndade sig tillbaka till Paris som en slagen man. Han var pinsamt medveten om att allt var förlorat. Han hade fortfarande 120 000 man stående i närheten av Paris och dessutom 150 000 man runt omkring i Frankrike. De allierades arméer – Wellingtons och Blüchers – var utslitna efter flera dagars hårda strider och stora förluster. Ju längre de ryckte efter Napoleon mot Paris, desto längre blev deras försörjningslinjer, och de måste säkra dem. Det ledde till att anfallsstyrkan blev mindre och mindre dag för dag medan de ryckte i riktning mot Paris. Det kunde tyckas vara en bra chans för de franska styrkorna att slå de allierade, om de ryckte in mot Paris kunde man krossa dem där. Davout försökte få Napoleon till att åter försöka slå Wellington och Blücher, men kejsaren ville inte – kriget var slut.
Napoleons politiska ställning i Paris var redan osäker. Mannen han satt att leda partiet, Joseph Fouché, var redan i kontakt med de allierade för att få Napoleon arresterad. Den 8 juli åkte Napoleon för att söka asyl i Amerika, men Fouché skickade ut en arresteringsorder för honom. Brittiska flottan blev tipsad om att han skulle försöka sticka, och därför stoppades han utanför hamnen i Rochefort, där han formellt överlämnade sig till kaptenen på det brittiska krigsfartyget HMS Bellerophon den 15 juli 1815.
Efter ett kort stopp i England skickades han i exil på Sankta Helena, en vulkanö i Sydatlanten med ett fuktigt och varmt klimat, som dessutom är en av de mest isolerade platserna i världen med över 2 000 kilometer till närmaste land.
Napoleon fick med sig en liten stab samt en del andra som skulle hålla honom sällskap på ön. Han levde i luxuös isolering och tog varje chans att göra livet till en mardröm för guvernören på ön. Han levde i sex år på Sankta Helena innan han dog. Ända sedan 1821 har det spekulerats i vad han dog av. Några forskare menar att tapeterna på väggarna innehöll ett arsenikhaltigt lim som över lång tid gjorde honom cancersjuk. Hans kista blev kvar på Sankta Helena fram till 1840 då den fraktades till Invaliddomen i Paris – där hans kvarlevor nu ligger.
Flera av Napoleons generaler hade inte samma tur. Fouché satte ihop en lista över generalerna som hade stöttat Napoleon efter hans tillbakakomst från Elba. Lobau och Davout arresterades, men räddades efter en uppmaning från Wellington. La Bédoyère avrättades och det gjorde också general Ney. Ney insisterade på att återvända till Paris efter att Ludvig återinsattes, och ställdes där inför rätta och sköts. Han förbehöll sig rätten att bli skjuten utan bindel för ögonen och ville själv ge order om eld. Det hör till historien att många blev förfärade över den här avrättningen och Karl XIV Johan – tidigare marskalk Jean Baptiste Bernadotte och nu kronprins av Sverige – skickade en av sina män till Paris för att rädda general Neys två söner, som togs med tillbaka till Sverige.
Kung Ludvig åkte till Belgien, benådade hela hären och löste dessutom officerarna från deras ed till Napoleon.
Blücher red i triumf genom Paris och fick på så sätt sin hämnd för nederlaget vid Jena 1806. Han hyste en stark önskan om att spränga bron Pont d’iéna i Paris, men det nekades han. Han reste hem till Preussen och levde sina fyra sista år i sus och dus, med mycket drickande och spelande.
Wellington hade höjt den brittiska hären till en ärofylld nivå – som den inte haft sedan början av 1700-talet, under lord Marlborough – och han vände hem som en nationalhjälte. Han hyllades med ordnar och gåvor från hela världen. Han fick också en premie på 61 000 pund. Han var chef över den brittiska ockupationsstyrkan i Frankrike, innan han blev statsminister i England 1818–1830. Han dog 1852.