Färglösa gener

Inte-se

Allt berodde på den stora stormen 1775 . Det året drog en tyfon fram över Pingelap, en liten och isolerad ö i Mikronesien, den glesa övärlden i Stilla havet öster om Filippinerna. Översvämningar och svält dödade alla utom ett tjugotal av öns invånare.

Ön hämtade sig så småningom, men de överlevande skulle känna av tyfonens verkningar längre än någon kunde tro. Deras gemensamma genbank bestod nu av endast en handfull vuxna. I sådana lägen kan ovanliga genetiska drag få stor spridning.

Det var också vad som hände. När de överlevande fick barn slog en vilande gen för total färgblindhet igenom i mycket högre grad än i övriga världen. Achromatopsia, ett tillstånd som innebär att man saknar tappar i ögonen eller att tapparna inte fungerar, gör att man bara kan se svart, vitt och grått. Detta drabbar 1 person på 30 000 till 40 000. På dagens Pingelap drabbas 1 av 12. Folket på Pingelap kallar sin färgblindhet

”inte-se.”

Hörseln anses ofta vara det viktigaste sinnet näst efter synen. Hjärnan registrerar ljud när ljudvågor stimulerar hörselcentrum i hjärnbarken i storhjärnans tinninglober. För att komma dit måste ljudvågorna passera genom luften och nå fram till örats membran, vätskor och ben och vidare till receptorcellerna på de Cortiska organen i snäckan i innerörat. När nervsignalerna från receptorcellerna når hjärnstammen sorterar de neurala nätverken dem efter ton och kvalitet. Hjärnstammen sorterar bort sådana vanligt förekommande ljud som skapas av vibrationer som studsar mot väggar, tak och golv. Om det uppstår ett nytt eller konstigt ljud – ett möjligt hot, till exempel – så släpper hjärnstammen igenom det. Hjärnstammen inleder också bearbetningen av fonem för att påbörja förståelsen av tal.