I norra Indien gör man egna glaciärer

Klimatförändringarna motas med istorn.

Vad gör man när snön som man är beroende av för att få vatten smälter för snabbt och glaciärerna dragit sig tillbaka högt upp på berget? I norra Indien, i regionen Ladakh, försöker människorna hantera klimatets förändringar genom att skapa enorma koner av is, som ger jordbrukarna tillgång till vatten.

LADAKH, EN HÖGPLATÅ vid Indiens nordspets, bortom Himalaya, är en utsatt region. Fienden skär av vattenkällorna och torkar ut åkrarna. Desperata jordbrukare, som under lång tid har fött upp pashminagetter och odlat vete och korn på den torra marken, tar sin tillflykt till Leh, en stad vid floden Indus. Ingenjören Sonam Wangchuk och jag kör över bergspass och genom dalar på över 2 500 meters höjd för att inspektera hans försvar: höga koner av is som han kallar stupor.

”Den här fienden bär ingen uniform, känner ingen lojalitet med någon nationalstat och bär inget automatvapen”, säger Sonam Wangchuk, som har grundat en friskola i Ladakh.

Fienden är nämligen klimatförändringarna. En ökning av den genomsnittliga vintertemperaturen med cirka en grad under de senaste fyra

årtiondena har fått en viktig länk i Ladakhs vattencykel att brista. Ladakh, som ligger inkilat mellan Pakistan och Indien, får i genomsnitt inte mer än cirka hundratio millimeter regn om året. Högplatåns livsnerv är vinterns snö och bergets glaciärer. Nederbörden har emellertid blivit alltmer oberäknelig och snön smälter innan det är dags att plantera på våren. Dessutom har glaciärerna dragit sig tillbaka långt upp på berget och smälter allt senare.

”Glappet mellan den sena avsmältningen av vinterns snö och vårens avsmältning av glaciärerna blir allt större”, säger Sonam Wangchuk. Detta glapp, som medför en allt torrare vår, gör det omöjligt att bedriva jordbruk. ”Vårt kolavtryck är nästan noll, men det är vi som drabbas när klimatet förändras”, säger han. Människorna i regionen Ladakhi kan inte göra något åt klimatförändringarna, men isstupor skulle kunna ge dem en del vatten på våren.

NÄR VI SVÄNGER AV huvudvägen och fortsätter uppför ett trångt pass nära gränsen till Pakistan börjar Sonam Wangchuk berätta sin historia för mig. År 2013 lade han märke till att is, till och med på låg höjd och mitt i sommaren, låg kvar i skuggan av en bro. Han insåg att han kunde hjälpa byar att frysa vatten på vintern, så att det kunde användas på våren. Att ge skugga åt stora isytor utgör ett praktiskt problem, men en hög konstruktion skulle ge skugga åt de inre delarna

– och ju brantare sidorna är, desto bättre, för då minskar området som exponeras för solljus. ”Min gymnasiematte hjälpte mig att inse att en kon var den enkla lösningen”, säger Sonam Wangchuk medan han tar en hårnålskurva.

Inom buddhismen är en stupa en byggnad av i regel sten eller lera som innehåller vördade reliker. Sonam Wangchuk och hans elever byggde sin första isstupa i november 2013. De ledde ett vattendrag utanför Leh genom ett rör nedför ett berg och ledde sedan vattnet vidare uppför ett vertikalt rör till ett munstycke. Det var allt; att bygga en stupa är inget avancerat. Sonam Wangchuks grupp öppnade munstycket på natten när det var minusgrader i luften. Den fina strålen frös medan den föll till marken. Sakta reste sig en hög med is runt röret, avsmalnande mot toppen.

Den där första teststupan blev sex meter hög, utgjordes av hundrafemtiotusen liter vatten och stod till maj månad.

Sedan dess har Sonam Wangchuk lärt bybor i Ladakh att bygga stupor.

År 2019 byggde de tolv stycken, av vilka två var över trettio meter höga. I år byggde de tjugosex, av vilka nio var högre än trettio meter.

Medan vi kör längs ett bråddjup kommer vi till byn Karith. Sonam Wangchuk tas emot som en hjälte av en grupp skolelever, som byggde byns första lilla stupa år 2016. ”Vi vill göra barnen medvetna om vad det är som händer i omvärlden och på vilket sätt det påverkar oss”, säger rektorn Mohammad Ali. Sonam Wangchuk vill också göra världen medveten om vad den utsätter Ladakh för. Stuporna är ”en väckarklocka om att det är hög tid att förändra kolintensiva livsstilar i städerna”, säger han.

Kariths fjolårsstupa var tjugotvå meter hög. Där den stod i skuggan av en topp klarade den sig augusti ut, vilket gjorde det möjligt för jordbrukarna att vattna sina åkrar. I år byggde jordbrukarna och eleverna tillsammans en ännu högre stupa. ”En dag ska vi bygga en isstupa som bara växer och växer”, säger Mohammad Ali. □

Konformade isstupor fungerar som vattentorn genom att de lagrar vinterns smältvatten, så att det kan användas vid vårsådden. Ungdomarna som byggde den här stupan i den nordindiska byn Gya öppnade också ett kafé i den. För intäkterna lät de byns äldre åka på en pilgrimsresa. ”Ingen åker någonstans med dem”, sa en av ungdomarna.

ÖVERST T.H. Sonam Wangchuk, som kom på idén med isstuporna, har startat en friskola utanför Leh i Ladakhi. Eleverna har hjälpt till att bygga en del av tornen. Här firar de Jordens dag på stupan i Phyang. NEDERST T.V. En stupa är vanligen en stenbyggnad som buddhister uppför som en helgedom för reliker. År 2019, då munkarna i Phyang hjälpte till att bygga den här isstupan, skapade några konstnärer ett altare i den. NEDERST T.H. Isstupor byggs vintertid genom att vatten leds från en bergsström till ett vertikalt rör. Vattnet pressas ut genom ett munstycke längst upp och när den kalla luften fryser det fallande vattnet bildas en kon av is runt röret.

ÖVERST T.V. Stupan utanför byn Lamso står i skuggan av berg och klarade sig till långt in på sommaren. Därmed fick bönderna tillgång till vatten tills det kom smältvatten från naturliga glaciärer, som dragit sig tillbaka långt upp i berget.

Den här stupan utanför byn Shara Phuktsey vann priset för den största stupan i en tävling år 2019. Stupans närmare sju miljoner liter lagrat vatten bidrog till att konstbevattna åkrar i fyra byar. Stupan lockade även turister. Isklättrare kom för att klättra på den branta utsidan.