Hi­ma­lay­as spök­li­ka le­o­par­der

Na­tur­vård gör att fler snö­le­o­par­der syns.

National Geographic (Sweden) - - INNEHÅLL - AV PE­TER GWIN; FO­TO AV PRASENJEET YADAV, FRÉDÉRIC LARREY OCH SANDESH KADUR

I år­tu­sen­den har snö­le­o­par­der­na levt i någ­ra av Cen­tra­la­si­ens mest ogäst­vän­li­ga om­rå­den – sky­höga klip­por, dju­pa klyf­tor och högt be­läg­na ök­nar. Där har den tun­na luf­ten, den dju­pa snön och köl­den gjort det möj­ligt för des­sa skyg­ga katt­djur att und­vi­ka män­ni­skors blic­kar och för­svin­na i land­ska­pet likt vål­na­der. Nu har na­tur­vårds­in­sat­ser, ka­me­ra­fäl­lor och tu­rism dock gjort dem syn­li­ga för oss.

DEN GAM­LA SNÖLEOPARD­EN var väl­känd i Kib­ber. På se­na­re år ha­de män­ni­skor­na bör­jat kän­na igen den sto­ra ha­nen med nag­gat väns­te­rö­ra och hål­lit koll på ho­nom – i den mån det nu är möj­ligt med en snö­le­o­pard. Lik­som al­la and­ra snö­le­o­par­der var han till viss del en vål­nad som byt­te skep­nad, lös­tes upp i ber­gen likt rök från nå­gon av byns skor­ste­nar och sking­ra­des i den kal­la, tun­na luf­ten. Det är de äld­re dju­ren man mås­te se upp med. När en snö­le­o­pard blir för gam­mal för att ja­ga sten­boc­kar­na och blå­få­ren bland klip­por­na le­tar de ef­ter by­tes­djur som är enkla­re att ta, till ex­em­pel byns get­ter och får, ung­häs­tar och jak­kal­var. En bi­tan­de kall ef­ter­mid­dag i febru­a­ri satt jag hop­kru­pen på den istäck­ta kan­ten av en ga­pan­de klyf­ta och spa­na­de på den gam­la snöleopard­en

med en ki­ka­re. Han låg och då­sa­de på en av­sats på and­ra si­dan klyf­tan, vars tvär­bran­ta väg­gar gick näs­tan tre­hund­ra me­ter ner till Spi­ti­flo­den. I det trånga pas­set drev en slö­ja av snö­fling­or fi­na som ögon­fran­sar, och emel­lanåt – när jag rå­ka­de vip­pa på ki­ka­ren – tap­pa­de jag bort kat­tens rök­fär­ga­de päls med si­na kol­svar­ta ro­set­ter bland vind­ling­ar­na och skug­gor­na. ”Äsch, nu för­svann han igen”, vis­ka­de jag. Prasenjeet Yadav tit­ta­de upp från sin ka­me­ra och pe­ka­de, och jag följ­de hans fing­er till­ba­ka till plat­sen där dju­ret låg.

Det var trots allt Prasenjeet Ya­davs snö­le­o­pard, så kän­de till och med vis­sa av de lo­ka­la gui­der­na. När vi fick hö­ra att en katt ha­de upp­täckts kon­sta­te­ra­de en av dem: ”Det är er”, var­på han pe­ka­de på sitt vänstra öra.

De två se­nas­te åren ha­de Prasenjeet Yadav spå­rat ha­nen, dels till fots, dels med ka­me­ra­fäl­lor i den­na högt be­läg­na del av Spi­ti­da­len i nor­ra In­di­en. Un­der de kom­man­de vec­kor­na skul­le vi vand­ra och klätt­ra cir­ka fem mil, ner i kan­jo­ner, upp­för snö­fyll­da pass och vi­da­re upp på istäck­ta klip­por. Just i dag – min förs­ta i Kib­ber, då jag än­nu in­te ha­de vant mig vid att be­fin­na mig up­pe på fy­ra­tu­sen­två­hund­ra me­ters höjd – ha­de emel­ler­tid kat­ten be­ha­gat vi­sa sig.

Än­da se­dan jag gick på col­lege, då jag läs­te Pe­ter Matt­hi­es­sens bok Snöleopard­en, ha­de jag va­rit fix­e­rad vid tan­ken på att en gång få se en av des­sa gäc­kan­de va­rel­ser, kanske för att Pe­ter Matt­hi­es­sen ald­rig fick gö­ra det. År 1973, då han

och den le­gen­da­ris­ke tysk-ame­ri­kans­ke bi­o­lo­gen Ge­or­ge Schal­ler vand­ra­de i Ne­pal i två må­na­der, hit­ta­de de vis­ser­li­gen spår ef­ter snö­le­o­par­der, men de såg ald­rig nå­gon. Vid tid­punk­ten lär Ge­or­ge Schal­ler ha va­rit den ena av en­dast två väs­ter­län­ning­ar som sett en snö­le­o­pard i na­tu­ren. År 1970 ha­de han ta­git vad som tros va­ra det förs­ta fo­tot av en snö­le­o­pard i na­tur­lig mil­jö. I över två år­tion­den var det den en­da bild man kän­de till av det­ta skyg­ga, obe­märk­ta djur.

Med tan­ke på det var det djupt iro­niskt att när jag slut­li­gen fick se en snö­le­o­pard så var det mest fram­trä­dan­de lju­det det ihål­lan­de sur­ret av ett tju­go­tal ka­me­ror som tog bil­der av den sto­ra kat­ten. På klip­pan till­sam­mans med Prasenjeet Yadav och mig fanns näm­li­gen tu­ris­ter från he­la värl­den, de fles­ta hu­ka­de över dy­ra te­le­ob­jek­tiv.

På se­na­re år har Kib­ber bli­vit den plats man ska re­sa till för att ha en bra chans att få se des­sa katt­djur. Men re­san är ing­et för den räddhågsne. Byn kan ba­ra nås via en smal, vind­lan­de väg som hug­gits ut ur ex­tremt bran­ta berg. Dess­utom mås­te man kom­ma på vin­tern, då snö­le­o­par­der­na föl­jer ef­ter si­na by­tes­djur till läg­re höj­der, vil­ket in­ne­bär att det lig­ger snö och is på sto­ra de­lar av vägen.

Da­gen in­nan, då Prasenjeet Yadav kör­de mig hit, höll jag hårt i dörr­hand­ta­get me­dan han kör­de på isi­ga ser­pen­tin­vä­gar och tog kur­vor med då­lig sikt. Emel­lanåt såg vi grus ra­sa ner på vägen fram­för oss. Då stan­na­de han bi­len och tit­ta­de upp­för ber­get för att spa­na ef­ter tec­ken på en la­vin. En stund se­na­re fort­sat­te vi, och då höll jag ett än­nu fas­ta­re grepp om dörr­hand­ta­get.

Han för­kla­ra­de torrt och sak­ligt att al­la som re­gel­bun­det kör här kun­de be­rät­ta om for­don som gli­dit av vägen och fal­lit ner till dal­bott­nen el­ler kros­sats av fal­lan­de sten­block. Vår egen re­sa ha­de för­se­nats med två da­gar när vägen bloc­ke­ra­des av ett jord­skred. Väg­myn­dig­he­ten an­vän­de dy­na­mit för att gö­ra vägen far­bar igen, vil­ket ut­lös­te än­nu ett jord­skred. ”Det är ing­en fa­ra”, sa han lug­nan­de. ”Det är nit­tio­fem pro­cent sä­kert.”

All min oro var emel­ler­tid som bort­blåst när vi iakt­tog snöleopard­en, som lojt sväng­de med sin tjoc­ka, fläc­ki­ga svans och såg ut över si­na do­mä­ner. Snart hör­des visk­ning­ar bland tu­ris­ter­na och gui­der­na. Tre sten­boc­kar ha­de dykt upp cir­ka hund­ra me­ter från snöleopard­en. Vi såg hur den vitt­ra­de dem, spän­de sig och lyf­te på hu­vu­det. Med mak­li­ga, väl av­väg­da rö­rel­ser tog han sig upp­för bran­ten. ”Han vill ta sig ovan­för sten­boc­kar­na och ja­ga dem till kan­ten”, vis­ka­de Prasenjeet Yadav.

Ef­ter tjugo mi­nu­ter, med so­len på väg ner mot ho­ri­son­ten och tem­pe­ra­tu­ren en bra bit un­der nol­lan, ha­de kat­ten när­mat sig. Den be­fann sig tret­tio me­ter från sten­boc­kar­na. Sur­ret från ka­me­ror­na tyst­na­de och al­la tyck­tes hål­la an­dan me­dan de vän­ta­de på att le­o­par­den skul­le ja­ga ifatt sten­boc­kar­na. Plöts­ligt bröts tyst­na­den av en skarp viss­ling, var­på sten­boc­kar­na ru­sa­de iväg. ”Det är de­ras var­ningslä­te”, sa Prasenjeet Yadav. ”En av dem mås­te ha känt vitt­ring­en.” Kat­ten gick lugnt ned­för klip­pan och för­svann ut­om syn­håll.

Tu­ris­ter­na log mot varand­ra och gjor­de high fi­ve. Se­dan följ­de de si­na lyck­li­ga gui­der till­ba­ka till Kib­ber, där tall­ri­kar med dal och ris och ång­an­de mug­gar med chai vän­ta­de på dem.

”Du får gär­na sät­ta dig när­ma­re el­den”, sa Tan­zin Thin­ley till mig. Vin­den fick en rad fran­si­ga bö­ne­flag­gor att fladd­ra ut­an­för fönst­ret och vi satt sam­la­de kring ka­mi­nen i hans var­dags­rum.

Hans fru Kun­zung pyss­la­de om mig och kom med chai, en jak­hårs­filt och ett par stic­ka­de yl­le­strum­por. Hon an­tog att jag var fru­sen.

Thin­ley (al­la i byn till­ta­la­de ho­nom med hans ef­ter­namn) ha­de på sig en sli­ten dun­jac­ka och en ba­se­boll­keps och upp­vi­sa­de det orubb­li­ga lugn som ba­ra en man som ta­git sig ige­nom fyr­ti­otvå

I KIB­BER HAR MAN EN BRA CHANS ATT FÅ SYN PÅ KATTDJUREN. RE­SAN ÄR EMEL­LER­TID ING­ET FÖR DEN RÄDDHÅGSNE.

vint­rar i Hi­ma­laya kan gö­ra. Han be­rät­ta­de en histo­ria som fort­fa­ran­de för­vå­na­de ho­nom om att män­ni­skor­na i Kib­ber har gått från att av­sky snö­le­o­par­der till att vör­da dem.

”Det bör­ja­de med Charu Mish­ra”, sa han. År 1996 kom den då tju­go­femå­ri­ge stu­den­ten Charu Mish­ra från Del­hi till Kib­ber för förs­ta gång­en. Kib­ber är en li­ten by som be­står av någ­ra ti­o­tal fa­mil­jer i hus av le­ra och trä på en slutt­ning med ut­sikt över Spi­ti­da­len. I byn, som en gång i ti­den ingick i ett ti­be­tanskt kung­a­ri­ke, har det i år­hund­ra­den fun­nits ett budd­histtem­pel, vars mun­kar var­je dag mar­ke­rar tolvsla­get med ett mäs­san­de som ekar ge­nom da­len. Bo­en­de i Kib­ber har fött upp bo­skap i ge­ne­ra­tio­ner, och i lik­het med her­dar run­tom i Hi­ma­laya ser de snö­le­o­par­der­na som ett all­var­ligt hot mot sitt up­pe­häl­le.

Charu Mish­ra vil­le stu­de­ra tam­dju­rens in­ver­kan på da­lens vil­da djur. Han hyr­de ett rum och äg­na­de två år åt att kart­läg­ga be­tes­mar­ker på hög höjd. Han del­tog även i by­bor­nas var­dags­liv. När gym­na­sie­sko­lan sak­na­de en lä­ra­re i ma­te­ma­tik äg­na­de han kväl­lar­na åt att un­der­vi­sa. När folk blev sju­ka kör­de han dem till lä­kar­mot­tag­ning­en. Han var be­hjälp­lig med hus­hålls­syss­lor, le­ta­de ef­ter bort­sprung­na djur, spe­la­de cric­ket och gick med i ung­doms­klub­ben. ”För­äld­rar sa till si­na barn: ’Du kan bli som Charu’”, be­rät­ta­de Tan­zin Thin­ley. ”Jag be­und­ra­de ho­nom gräns­löst.”

Ef­ter en tid bad Charu Mish­ra byns älds­te att av­sät­ta de­lar av be­te­na i ber­gen åt de vil­da dju­ren. Det gick de med på, och ut­an kon­kur­ren­sen från bo­ska­pen fyr­dubb­la­des an­ta­let blå­får. Han fö­reslog se­dan oli­ka sätt att han­te­ra snö­le­o­par­der­na,

som ho­ta­de tam­dju­ren, ut­an att dö­da rov­dju­ren. Det sa de dock ar­tigt nej till, be­rät­ta­de Tan­zin Thin­ley. ”De re­spek­te­ra­de Charu Mish­ra, men snö­le­o­par­der­na kän­de ing­en sym­pa­ti för.”

Charu Mish­ra lät sig emel­ler­tid in­te ned­slås, ut­an vän­de sig till de unga i Kib­ber och lan­se­ra­de en idé om ett för­säk­rings­pro­gram för bo­skap. ”Vi viss­te in­te vad en för­säk­ring var”, sa Tan­zin Thin­ley. Charu Mish­ra för­kla­ra­de att del­ta­gar­na skul­le be­ta­la mot­sva­ran­de fem­tio kro­nor om året för att för­säk­ra si­na unga ja­kar, som är vär­da över tre­tu­sen kro­nor som full­vux­na, mot för­lust till följd av en snö­le­o­pard. För att för­hind­ra be­drä­ge­ri­er fick äga­ren svä­ra på ett fo­to­gra­fi av Da­lai La­ma att det verk­li­gen var en snö­le­o­pard som dö­dat tam­dju­ret.

”Vi var in­te säk­ra på att det skul­le fun­ge­ra”, sa Tan­zin Thin­ley, men i slu­tet av det förs­ta året be­ta­la­des fy­ra er­sätt­ning­ar ut. ”Ut­be­tal­ning­ar­na gjor­des in­för he­la byn”, sa han. ”När de älds­te såg det teck­na­de de al­li­hop var sin för­säk­ring.”

Pro­gram­met, som drivs av en sty­rel­se med per­so­ner från trak­ten, bland dem Tan­zin Thin­ley, och stöt­tas av or­ga­ni­sa­tio­ner­na Na­tu­re Conservati­on Founda­tion (NCF) i In­di­en och Snow Leopard Trust, har spri­dits till and­ra by­ar i Spi­ti­da­len.

In­sat­ser­na led­de till ett ökat an­tal ob­ser­va­tio­ner av snö­le­o­par­der kring Kib­ber – och till att de förs­ta snö­le­o­pard­tu­ris­ter­na kom dit 2015, förs­ta året vägen hölls öp­pen vin­ter­tid. I fjol kom över två­hund­ra tu­ris­ter till byn och spen­de­ra­de mot­sva­ran­de en mil­jon kro­nor. Charu Mish­ra, som i dag är chef för Snow Leopard Trust, är no­ga med att till­skri­va lo­kal­be­folk­ning­en fram­gång­ar­na. ”Jag fö­reslog någ­ra sa­ker och NCF sköt till peng­ar, men det är män­ni­skor­na i Kib­ber och Spi­ti­da­len som ska ha äran av den lyc­ka­de na­tur­vår­den”, sa han när vi möt­tes på hans kon­tor i Ben­ga­luru.

An­ta­let snö­le­o­par­der i Spi­ti­da­len är och för­blir okänt. Fak­tum är att det är prak­tiskt ta­get omöj­ligt att räk­na dem, trots att Ge­or­ge Schal­ler och många and­ra fors­ka­re är fast be­slut­na att för­sö­ka.

Snö­le­o­par­der­na bre­der ut sig över tolv cen­tra­la­si­a­tis­ka län­der, ett cir­ka två mil­jo­ner kvadrat­kilo­me­ter stort om­rå­de med bars­kast tänk­ba­ra mil­jö­er. Sy­re­fat­ti­ga höj­der, tem­pe­ra­tu­rer som ger köldska­dor samt karg och ogäst­vän­lig ter­räng, till stor del otill­gäng­lig, be­grän­sar det ve­ten­skap­li­ga fält­ar­be­tet.

På se­na­re år har en fors­kar­grupp i Mon­go­li­et som lyc­kats sät­ta sa­tel­lit­hals­band på tret­ti­otvå snö­le­o­par­der lärt sig myc­ket om katt­dju­rens rö­rel­ser i Tost­ber­gen i Go­bi­ök­nen. En full­vux­en ha­ne där be­hö­ver till ex­em­pel ett två­hund­ratju­go kvadrat­kilo­me­ter stort re­vir, me­dan en ho­na be­hö­ver cir­ka hund­ratju­go kvadrat­kilo­me­ter.

Des­sa siff­ror kan dock in­te över­fö­ras på he­la snö­le­o­par­dens ut­bred­nings­om­rå­de, som är bå­de vid­sträckt och mång­skif­tan­de. Mäng­den land en snö­le­o­pard be­hö­ver i högt be­läg­na öken­om­rå­den skil­jer sig tro­li­gen från vad ett djur be­hö­ver i till

ex­em­pel Si­bi­ri­en. Till­gång­en på by­tes­djur, när­he­ten till män­ni­skor och and­ra fak­to­rer kan öka el­ler mins­ka snö­le­o­par­dens be­hov. Snow Leopard Trust tror att det finns mel­lan 3 500 och 7 000 snö­le­o­par­der i värl­den, men Charu Mish­ra med­gav att det är en kva­li­fi­ce­rad giss­ning. ”Vi har kun­nat stu­de­ra en och en halv pro­cent av snö­le­o­par­der­nas ha­bi­tat. Vi vet in­te hur många de är.”

Vad vi vet, fort­sat­te Charu Mish­ra, är dock att snö­le­o­par­der­na står in­för öka­de hot på fle­ra håll: tjuv­jakt, gruv­drift som för­stör dju­rens ha­bi­tat, ve­der­gäll­ning från her­dar och fär­re by­tes­djur. ”Fram­gång­ar­na i Spi­ti och på and­ra plat­ser är gläd­jan­de, men vi be­hö­ver se mer så­dant”, sa han.

Prasenjeet Yadav och jag vand­ra­de upp­för ett bergs­pass i den ti­di­ga mor­gon­so­len, som fick det snö­i­ga land­ska­pet att glitt­ra som om det var täckt av di­a­man­ter.

Nam­gy­al, en lo­kal gui­de som hjäl­per till med ka­me­ra­fäl­lor­na och som tycks sak­na ef­ter­namn, gick fram­för oss ge­nom lår­djup, ny­fal­len snö. Det var frys­gra­der och jag ha­de på mig en T­shirt av yl­le, en huv­trö­ja, en fla­nell­skjor­ta och en yl­le­trö­ja, allti­hop un­der en dun­jac­ka. Jag rör­de mig som en fet ping­vin. Nam­gy­al såg ut att ha på sig högst tre la­ger och en dun­jac­ka med en bråk­del av de fjäd­rar den en gång in­ne­hål­lit. Han ver­ka­de helt obrydd av köl­den och tog sig fram ge­nom snön som ... tja, en snö­le­o­pard.

Vi var på väg till någ­ra klip­por där Prasenjeet Yadav satt ka­me­ror där han trod­de att chan­sen var störst att få nå­got som han va­rit ute ef­ter he­la vin­tern: ett fo­to av en ho­na med tre ung­ar.

När det gäl­ler In­di­ens sto­ra katt­djur har tret­tio­ettå­ri­ge Prasenjeet Yadav sär­skil­da kun­ska­per. Han väx­te upp på en gård i djung­eln på cen­tra­la In­di­ens slät­ter. Re­dan i unga år fick han lä­ra sig att kän­na igen den frä­na luk­ten av le­o­par­der och ur­skil­ja dju­rets skep­nad bland skug­gor­na i sko­gen. ”Vi gav ald­rig vå­ra hun­dar nå­got namn”, be­rät­ta­de han för mig. ”Ett par gång­er om året var det en leopard som tog dem.”

När Prasenjeet Yadav kom till Kib­ber år 2018 äg­na­de han långa da­gar åt att ut­fors­ka och tål­mo­digt lä­ra sig av lo­kal­be­folk­ning­en, lik­som Charu Mish­ra. Snart bör­ja­de han se den gamle ha­nen. Charu Mish­ra fo­to­gra­fe­ra­de snöleopard­en me­dan han följ­de ef­ter sten­boc­kar och blå­får och ob­ser­ve­ra­de ho­nom när han åt av dju­ren som han ned­lagt. Han följ­de snö­le­o­par­dens spår, un­der­sök­te av­fö­ring­en, hit­ta­de grot­tor med hans doft­mär­ken och päls – och tack va­re en ka­me­ra­fäl­la med vi­de­o­funk­tion ha­de han även sett rakt in i snö­le­o­par­dens ge­nom­träng­an­de, tur­ko­sa ögon.

Vå­ren 2019 såg Nam­gy­al den gamle ha­nen pa­ra sig med en ho­na på en hög klip­pav­sats. I slu­tet av som­ma­ren föd­de hon tre ung­ar, och än­da se­dan dess ha­de Prasenjeet Yadav va­rit i det när­mas­te be­satt av att ta in­ti­ma bil­der av mam­man och hen­nes ung­ar.

Vi tog oss över ber­get, vand­ra­de ner i näs­ta dal och gick upp­för en bergs­kam. Där­i­från klätt­ra­de vi upp­för ett ste­nigt band av av­sat­ser, från vil­ka vi kun­de se långt ut över Spi­ti­da­len. ”Det här är som en mo­tor­väg för snö­le­o­par­der”, sa Prasenjeet Yadav och för­kla­ra­de att kattdjuren an­vän­der av­sat­ser­na för att ta sig mel­lan äng­ar­na på hög höjd, dit de­ras by­tes­djur kom­mer för att be­ta. Som på be­ställ­ning såg vi hu­vu­de­na på fle­ra blå­får tit­ta ner på oss från klip­pan.

Nam­gy­al hit­ta­de di­rekt någ­ra ny­gjor­da spår, bland an­nat ett li­tet som skul­le kun­na ha gjorts av en unge. Prasenjeet Yadav hit­ta­de en ny urin­fläck där ett katt­djur mar­ke­rat sitt re­vir. Snö­le­o­par­der ha­de pas­se­rat samt­li­ga tre ka­me­ror, men ef­ter hand som Prasenjeet Yadav kon­trol­le­ra­de min­neskor­tet gru­sa­des vå­ra för­hopp­ning­ar en ef­ter en. Bat­te­ri­er­na i den ena fäl­lan ha­de dött, vil­ket hän­der of­ta i den stränga köl­den. I den and­ra fäl­lan var det nå­got fel på blix­ten. Den

NÄR DEN GAMLE HA­NEN FÖR­SÖK­TE FÄL­LA TRAKTENS STÖRS­TA STEN­BOCK FÖLL DE HUND­RA­FEM­TIO ME­TER NER I FLO­DEN.

sista fäl­lan ha­de vis­ser­li­gen ta­git bil­der, men ba­ra av en ny­fi­ken räv och en flock alp­ka­jor.

Prasenjeet Yadav tog av sin flee­ce­mös­sa. Ånga steg i den kal­la luf­ten me­dan han drog fing­rar­na ge­nom sitt långa, to­vi­ga hår. Jag såg att al­la vec­kor av för­la­man­de köld och mö­do­sam­ma vand­ring­ar – ja, he­la oviss­he­ten i upp­gif­ten – sli­tit på ho­nom. Han suc­ka­de. ”De go­da ny­he­ter­na är att vi vet att det finns snö­le­o­par­der här.”

Vi kom till­ba­ka till byn ef­ter sol­ned­gång­en. Det snö­a­de och det var strö­mav­brott. När vi såg Thin­ley märk­tes det att nå­got ha­de hänt. Den gamle ha­nen ha­de för­sökt ta traktens störs­ta sten­bock, men un­der jak­ten ha­de bå­da dju­ren stör­tat hund­ra­fem­tio me­ter ner i Spi­ti­flo­den.

Näs­ta mor­gon såg vi en stor grupp tu­ris­ter som stod upp­ra­da­de vid den snötäck­ta kan­ten av en av de dju­pas­te de­lar­na av det trånga pas­set.

Nam­gy­al gav mig en ki­ka­re och där, näs­tan tre­hund­ra me­ter ne­dan­för oss, låg ka­dav­ret av en stor sten­bocks­ha­ne i den is­kal­la Spi­ti­flo­den. Vatt­net rann i en strid ström runt dju­rets kropp.

En väg­vi­sa­re som be­vitt­nat hän­del­sen be­skrev det som att snöleopard­en ja­ga­de sten­boc­ken ned­för klip­pan och hop­pa­de fram och till­ba­ka mel­lan av­sat­ser­na. Kat­ten kas­ta­de sig se­dan ef­ter sten­boc­kens hals, var­på dju­ren tum­la­de ut­om syn­håll. ”Jag hör­de att de föll ner i vatt­net och såg dem se­dan i flo­den”, sa han.

Bå­da dju­ren över­lev­de fal­let och sten­boc­ken kas­ta­de med krop­pen i det is­kal­la vatt­net. Det var nä­ra att den kom un­dan, men snöleopard­en lyc­ka­des bi­ta tag om by­tets nos och höll ner den un­der vatt­net tills sten­boc­ken dog.

Det var en stor ha­ne – kanske hund­ra­fem­ton ki­lo tung, jäm­fört med snö­le­o­par­dens tret­tio­fem ki­lo – som kom från en hjord som of­ta synts till i när­he­ten av Kib­ber. ”Vi såg ho­nom jämt”, sa Nam­gy­al. ”Han ha­de slu­tat va­ra rädd.”

Ka­dav­ret var för tungt för att dra upp ur flo­den, så snöleopard­en, som för­sök­te hål­la sig torr, sat­te sig på sitt byte och slet loss kött från bröst­kor­gen me­dan so­len sjönk bakom ber­gen. Gui­der­na viss­te att snöleopard­en skul­le äta av ka­dav­ret i fle­ra da­gar, så de väck­te si­na kli­en­ter ti­digt för att de skul­le få de bäs­ta plat­ser­na att ta bil­der från. Fle­ra av dem sat­te upp cam­ping­sto­lar farligt nä­ra kan­ten. ”Hal­kar en av dem till kan han dra med sig al­li­hop”, mutt­ra­de Prasenjeet Yadav.

Snöleopard­en åter­vän­de till sten­boc­ken en kort stund i gry­ning­en, men drog sig plöts­ligt till­ba­ka. Någ­ra av gui­der­na tyck­te att han såg ut att hal­ta. Fle­ra tim­mar pas­se­ra­de me­dan vi vän­ta­de på hans åter­komst.

På ef­ter­mid­da­gen fick vi ve­ta att skogs­mi­ni­s­te­ri­et er­tap­pat en tu­rist med att smy­ga om­kring i det trånga pas­set för att fil­ma snöleopard­en, trots att per­so­nen i frå­ga sak­na­de till­stånd. ”Det är nog där­för kat­ten in­te kom­mit till­ba­ka för att äta”, sa Prasenjeet Yadav. ”Den blev skrämd.”

När so­len var på väg ner åter­vän­de de fles­ta tu­ris­ter­na till byn. Prasenjeet Yadav, Nam­gy­al och jag skul­le just pac­ka ihop när en väg­vi­sa­re pe­ka­de på ka­dav­ret: Snöleopard­en var till­ba­ka!

I någ­ra mi­nu­ter, strax in­nan pas­set svep­tes in i skug­gor, iakt­tog jag den gamle ha­nen me­dan han stod på sten­boc­ken. Han slet hung­rigt i den.

EN VEC­KA EF­TER att jag läm­nat In­di­en ring­de Prasenjeet Yadav. Han ha­de rest läng­re ned­för da­len för att få bra mot­tag­ning, ef­tersom han vil­le att jag skul­le få ve­ta att den gamle ha­nen var död. En väg­vi­sa­re ha­de sett ho­nom ja­ga en an­nan sten­bock och för­svin­na ned­för ett stup. Den här gång­en över­lev­de han in­te. Nam­gy­al hjälp­te skogs­mi­ni­s­te­ri­et att häm­ta krop­pen. Pra­sen­je­ets röst var däm­pad när han be­skrev ob­duk­tio­nen, som han när­va­rat vid. ”Rygg­ra­den var bru­ten”, sa han. ”Han var ock­så un­der­närd, tro­li­gen till svält­grän­sen.” Han an­tog att kat­ten in­te ha­de hun­nit äta till­räck­ligt myc­ket av den sto­ra sten­boc­ken in­nan köt­tet frös, så att han tving­a­des ja­ga igen.

Män­ni­skor från byn kom för att se snöleopard­en kre­me­ras. En storm ha­de svept fram ge­nom da­len och läm­nat ef­ter sig ett tungt snötäc­ke. De värm­de hän­der­na vid bå­let. Den gamle ha­nen ha­de va­rit en fa­vo­rit, i syn­ner­het bland gui­der­na, ef­tersom han var re­la­tivt lätt att hit­ta. Det här året ha­de al­la tu­ris­ter som be­sökt Kib­ber fått se en snö­le­o­pard, men da­gar­na ef­ter att den gamle ha­nen dog fick ing­en se nå­gon. Ho­nan och hen­nes ung­ar fanns dock nå­gon­stans, och Prasenjeet Yadav ha­de be­stämt sig för att hit­ta dem. □

FRÉDÉRIC LARREY

SANDESH KADUR

En ha­ne i den in­dis­ka re­gi­o­nen La­dakh mar­ke­rar re­vir. Katt­dju­ret uri­ne­rar, läm­nar klös­mär­ken och gni­der si­na an­sikts­kört­lar mot sten­block för att vi­sa sin när­va­ro. Till skill­nad från sin när­mas­te släk­ting ti­gern kan snöleopard­en in­te ry­ta ut­an pus­tar, ja­mar, mor­rar och frä­ser.

RILEY D. CHAMPINE, TAYLOR MAGGIACOMO, NGM KÄL­LOR: KULBHUSHAN­SINGH SURYAWANSH­I OCH KOUSTUBH SHARMA, SNOW LEOPARD TRUST; JU­AN LI, PANTHERA; TRAFFIC; GSLEP; SNOW LEOPARD NETWORK; WILDLIFE CONSERVATI­ON SO­CI­E­TY

PRASENJEET YADAV

En ka­me­ra­fäl­la fång­ar den gam­la snö­le­o­pard­ha­nen på ett berg med ut­sikt över Spi­ti­da­len. Fo­to­gra­fen Prasenjeet Yadav ob­ser­ve­ra­de den här kat­ten i två år in­nan den om­kom i mars, då den ja­ga­de en sten­bock ned­för en klip­pa.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.