Himalayas spöklika leoparder
Naturvård gör att fler snöleoparder syns.
I årtusenden har snöleoparderna levt i några av Centralasiens mest ogästvänliga områden – skyhöga klippor, djupa klyftor och högt belägna öknar. Där har den tunna luften, den djupa snön och kölden gjort det möjligt för dessa skygga kattdjur att undvika människors blickar och försvinna i landskapet likt vålnader. Nu har naturvårdsinsatser, kamerafällor och turism dock gjort dem synliga för oss.
DEN GAMLA SNÖLEOPARDEN var välkänd i Kibber. På senare år hade människorna börjat känna igen den stora hanen med naggat vänsteröra och hållit koll på honom – i den mån det nu är möjligt med en snöleopard. Liksom alla andra snöleoparder var han till viss del en vålnad som bytte skepnad, löstes upp i bergen likt rök från någon av byns skorstenar och skingrades i den kalla, tunna luften. Det är de äldre djuren man måste se upp med. När en snöleopard blir för gammal för att jaga stenbockarna och blåfåren bland klipporna letar de efter bytesdjur som är enklare att ta, till exempel byns getter och får, unghästar och jakkalvar. En bitande kall eftermiddag i februari satt jag hopkrupen på den istäckta kanten av en gapande klyfta och spanade på den gamla snöleoparden
med en kikare. Han låg och dåsade på en avsats på andra sidan klyftan, vars tvärbranta väggar gick nästan trehundra meter ner till Spitifloden. I det trånga passet drev en slöja av snöflingor fina som ögonfransar, och emellanåt – när jag råkade vippa på kikaren – tappade jag bort kattens rökfärgade päls med sina kolsvarta rosetter bland vindlingarna och skuggorna. ”Äsch, nu försvann han igen”, viskade jag. Prasenjeet Yadav tittade upp från sin kamera och pekade, och jag följde hans finger tillbaka till platsen där djuret låg.
Det var trots allt Prasenjeet Yadavs snöleopard, så kände till och med vissa av de lokala guiderna. När vi fick höra att en katt hade upptäckts konstaterade en av dem: ”Det är er”, varpå han pekade på sitt vänstra öra.
De två senaste åren hade Prasenjeet Yadav spårat hanen, dels till fots, dels med kamerafällor i denna högt belägna del av Spitidalen i norra Indien. Under de kommande veckorna skulle vi vandra och klättra cirka fem mil, ner i kanjoner, uppför snöfyllda pass och vidare upp på istäckta klippor. Just i dag – min första i Kibber, då jag ännu inte hade vant mig vid att befinna mig uppe på fyratusentvåhundra meters höjd – hade emellertid katten behagat visa sig.
Ända sedan jag gick på college, då jag läste Peter Matthiessens bok Snöleoparden, hade jag varit fixerad vid tanken på att en gång få se en av dessa gäckande varelser, kanske för att Peter Matthiessen aldrig fick göra det. År 1973, då han
och den legendariske tysk-amerikanske biologen George Schaller vandrade i Nepal i två månader, hittade de visserligen spår efter snöleoparder, men de såg aldrig någon. Vid tidpunkten lär George Schaller ha varit den ena av endast två västerlänningar som sett en snöleopard i naturen. År 1970 hade han tagit vad som tros vara det första fotot av en snöleopard i naturlig miljö. I över två årtionden var det den enda bild man kände till av detta skygga, obemärkta djur.
Med tanke på det var det djupt ironiskt att när jag slutligen fick se en snöleopard så var det mest framträdande ljudet det ihållande surret av ett tjugotal kameror som tog bilder av den stora katten. På klippan tillsammans med Prasenjeet Yadav och mig fanns nämligen turister från hela världen, de flesta hukade över dyra teleobjektiv.
På senare år har Kibber blivit den plats man ska resa till för att ha en bra chans att få se dessa kattdjur. Men resan är inget för den räddhågsne. Byn kan bara nås via en smal, vindlande väg som huggits ut ur extremt branta berg. Dessutom måste man komma på vintern, då snöleoparderna följer efter sina bytesdjur till lägre höjder, vilket innebär att det ligger snö och is på stora delar av vägen.
Dagen innan, då Prasenjeet Yadav körde mig hit, höll jag hårt i dörrhandtaget medan han körde på isiga serpentinvägar och tog kurvor med dålig sikt. Emellanåt såg vi grus rasa ner på vägen framför oss. Då stannade han bilen och tittade uppför berget för att spana efter tecken på en lavin. En stund senare fortsatte vi, och då höll jag ett ännu fastare grepp om dörrhandtaget.
Han förklarade torrt och sakligt att alla som regelbundet kör här kunde berätta om fordon som glidit av vägen och fallit ner till dalbottnen eller krossats av fallande stenblock. Vår egen resa hade försenats med två dagar när vägen blockerades av ett jordskred. Vägmyndigheten använde dynamit för att göra vägen farbar igen, vilket utlöste ännu ett jordskred. ”Det är ingen fara”, sa han lugnande. ”Det är nittiofem procent säkert.”
All min oro var emellertid som bortblåst när vi iakttog snöleoparden, som lojt svängde med sin tjocka, fläckiga svans och såg ut över sina domäner. Snart hördes viskningar bland turisterna och guiderna. Tre stenbockar hade dykt upp cirka hundra meter från snöleoparden. Vi såg hur den vittrade dem, spände sig och lyfte på huvudet. Med makliga, väl avvägda rörelser tog han sig uppför branten. ”Han vill ta sig ovanför stenbockarna och jaga dem till kanten”, viskade Prasenjeet Yadav.
Efter tjugo minuter, med solen på väg ner mot horisonten och temperaturen en bra bit under nollan, hade katten närmat sig. Den befann sig trettio meter från stenbockarna. Surret från kamerorna tystnade och alla tycktes hålla andan medan de väntade på att leoparden skulle jaga ifatt stenbockarna. Plötsligt bröts tystnaden av en skarp vissling, varpå stenbockarna rusade iväg. ”Det är deras varningsläte”, sa Prasenjeet Yadav. ”En av dem måste ha känt vittringen.” Katten gick lugnt nedför klippan och försvann utom synhåll.
Turisterna log mot varandra och gjorde high five. Sedan följde de sina lyckliga guider tillbaka till Kibber, där tallrikar med dal och ris och ångande muggar med chai väntade på dem.
”Du får gärna sätta dig närmare elden”, sa Tanzin Thinley till mig. Vinden fick en rad fransiga böneflaggor att fladdra utanför fönstret och vi satt samlade kring kaminen i hans vardagsrum.
Hans fru Kunzung pysslade om mig och kom med chai, en jakhårsfilt och ett par stickade yllestrumpor. Hon antog att jag var frusen.
Thinley (alla i byn tilltalade honom med hans efternamn) hade på sig en sliten dunjacka och en basebollkeps och uppvisade det orubbliga lugn som bara en man som tagit sig igenom fyrtiotvå
I KIBBER HAR MAN EN BRA CHANS ATT FÅ SYN PÅ KATTDJUREN. RESAN ÄR EMELLERTID INGET FÖR DEN RÄDDHÅGSNE.
vintrar i Himalaya kan göra. Han berättade en historia som fortfarande förvånade honom om att människorna i Kibber har gått från att avsky snöleoparder till att vörda dem.
”Det började med Charu Mishra”, sa han. År 1996 kom den då tjugofemårige studenten Charu Mishra från Delhi till Kibber för första gången. Kibber är en liten by som består av några tiotal familjer i hus av lera och trä på en sluttning med utsikt över Spitidalen. I byn, som en gång i tiden ingick i ett tibetanskt kungarike, har det i århundraden funnits ett buddhisttempel, vars munkar varje dag markerar tolvslaget med ett mässande som ekar genom dalen. Boende i Kibber har fött upp boskap i generationer, och i likhet med herdar runtom i Himalaya ser de snöleoparderna som ett allvarligt hot mot sitt uppehälle.
Charu Mishra ville studera tamdjurens inverkan på dalens vilda djur. Han hyrde ett rum och ägnade två år åt att kartlägga betesmarker på hög höjd. Han deltog även i bybornas vardagsliv. När gymnasieskolan saknade en lärare i matematik ägnade han kvällarna åt att undervisa. När folk blev sjuka körde han dem till läkarmottagningen. Han var behjälplig med hushållssysslor, letade efter bortsprungna djur, spelade cricket och gick med i ungdomsklubben. ”Föräldrar sa till sina barn: ’Du kan bli som Charu’”, berättade Tanzin Thinley. ”Jag beundrade honom gränslöst.”
Efter en tid bad Charu Mishra byns äldste att avsätta delar av betena i bergen åt de vilda djuren. Det gick de med på, och utan konkurrensen från boskapen fyrdubblades antalet blåfår. Han föreslog sedan olika sätt att hantera snöleoparderna,
som hotade tamdjuren, utan att döda rovdjuren. Det sa de dock artigt nej till, berättade Tanzin Thinley. ”De respekterade Charu Mishra, men snöleoparderna kände ingen sympati för.”
Charu Mishra lät sig emellertid inte nedslås, utan vände sig till de unga i Kibber och lanserade en idé om ett försäkringsprogram för boskap. ”Vi visste inte vad en försäkring var”, sa Tanzin Thinley. Charu Mishra förklarade att deltagarna skulle betala motsvarande femtio kronor om året för att försäkra sina unga jakar, som är värda över tretusen kronor som fullvuxna, mot förlust till följd av en snöleopard. För att förhindra bedrägerier fick ägaren svära på ett fotografi av Dalai Lama att det verkligen var en snöleopard som dödat tamdjuret.
”Vi var inte säkra på att det skulle fungera”, sa Tanzin Thinley, men i slutet av det första året betalades fyra ersättningar ut. ”Utbetalningarna gjordes inför hela byn”, sa han. ”När de äldste såg det tecknade de allihop var sin försäkring.”
Programmet, som drivs av en styrelse med personer från trakten, bland dem Tanzin Thinley, och stöttas av organisationerna Nature Conservation Foundation (NCF) i Indien och Snow Leopard Trust, har spridits till andra byar i Spitidalen.
Insatserna ledde till ett ökat antal observationer av snöleoparder kring Kibber – och till att de första snöleopardturisterna kom dit 2015, första året vägen hölls öppen vintertid. I fjol kom över tvåhundra turister till byn och spenderade motsvarande en miljon kronor. Charu Mishra, som i dag är chef för Snow Leopard Trust, är noga med att tillskriva lokalbefolkningen framgångarna. ”Jag föreslog några saker och NCF sköt till pengar, men det är människorna i Kibber och Spitidalen som ska ha äran av den lyckade naturvården”, sa han när vi möttes på hans kontor i Bengaluru.
Antalet snöleoparder i Spitidalen är och förblir okänt. Faktum är att det är praktiskt taget omöjligt att räkna dem, trots att George Schaller och många andra forskare är fast beslutna att försöka.
Snöleoparderna breder ut sig över tolv centralasiatiska länder, ett cirka två miljoner kvadratkilometer stort område med barskast tänkbara miljöer. Syrefattiga höjder, temperaturer som ger köldskador samt karg och ogästvänlig terräng, till stor del otillgänglig, begränsar det vetenskapliga fältarbetet.
På senare år har en forskargrupp i Mongoliet som lyckats sätta satellithalsband på trettiotvå snöleoparder lärt sig mycket om kattdjurens rörelser i Tostbergen i Gobiöknen. En fullvuxen hane där behöver till exempel ett tvåhundratjugo kvadratkilometer stort revir, medan en hona behöver cirka hundratjugo kvadratkilometer.
Dessa siffror kan dock inte överföras på hela snöleopardens utbredningsområde, som är både vidsträckt och mångskiftande. Mängden land en snöleopard behöver i högt belägna ökenområden skiljer sig troligen från vad ett djur behöver i till
exempel Sibirien. Tillgången på bytesdjur, närheten till människor och andra faktorer kan öka eller minska snöleopardens behov. Snow Leopard Trust tror att det finns mellan 3 500 och 7 000 snöleoparder i världen, men Charu Mishra medgav att det är en kvalificerad gissning. ”Vi har kunnat studera en och en halv procent av snöleopardernas habitat. Vi vet inte hur många de är.”
Vad vi vet, fortsatte Charu Mishra, är dock att snöleoparderna står inför ökade hot på flera håll: tjuvjakt, gruvdrift som förstör djurens habitat, vedergällning från herdar och färre bytesdjur. ”Framgångarna i Spiti och på andra platser är glädjande, men vi behöver se mer sådant”, sa han.
Prasenjeet Yadav och jag vandrade uppför ett bergspass i den tidiga morgonsolen, som fick det snöiga landskapet att glittra som om det var täckt av diamanter.
Namgyal, en lokal guide som hjälper till med kamerafällorna och som tycks sakna efternamn, gick framför oss genom lårdjup, nyfallen snö. Det var frysgrader och jag hade på mig en Tshirt av ylle, en huvtröja, en flanellskjorta och en ylletröja, alltihop under en dunjacka. Jag rörde mig som en fet pingvin. Namgyal såg ut att ha på sig högst tre lager och en dunjacka med en bråkdel av de fjädrar den en gång innehållit. Han verkade helt obrydd av kölden och tog sig fram genom snön som ... tja, en snöleopard.
Vi var på väg till några klippor där Prasenjeet Yadav satt kameror där han trodde att chansen var störst att få något som han varit ute efter hela vintern: ett foto av en hona med tre ungar.
När det gäller Indiens stora kattdjur har trettioettårige Prasenjeet Yadav särskilda kunskaper. Han växte upp på en gård i djungeln på centrala Indiens slätter. Redan i unga år fick han lära sig att känna igen den fräna lukten av leoparder och urskilja djurets skepnad bland skuggorna i skogen. ”Vi gav aldrig våra hundar något namn”, berättade han för mig. ”Ett par gånger om året var det en leopard som tog dem.”
När Prasenjeet Yadav kom till Kibber år 2018 ägnade han långa dagar åt att utforska och tålmodigt lära sig av lokalbefolkningen, liksom Charu Mishra. Snart började han se den gamle hanen. Charu Mishra fotograferade snöleoparden medan han följde efter stenbockar och blåfår och observerade honom när han åt av djuren som han nedlagt. Han följde snöleopardens spår, undersökte avföringen, hittade grottor med hans doftmärken och päls – och tack vare en kamerafälla med videofunktion hade han även sett rakt in i snöleopardens genomträngande, turkosa ögon.
Våren 2019 såg Namgyal den gamle hanen para sig med en hona på en hög klippavsats. I slutet av sommaren födde hon tre ungar, och ända sedan dess hade Prasenjeet Yadav varit i det närmaste besatt av att ta intima bilder av mamman och hennes ungar.
Vi tog oss över berget, vandrade ner i nästa dal och gick uppför en bergskam. Därifrån klättrade vi uppför ett stenigt band av avsatser, från vilka vi kunde se långt ut över Spitidalen. ”Det här är som en motorväg för snöleoparder”, sa Prasenjeet Yadav och förklarade att kattdjuren använder avsatserna för att ta sig mellan ängarna på hög höjd, dit deras bytesdjur kommer för att beta. Som på beställning såg vi huvudena på flera blåfår titta ner på oss från klippan.
Namgyal hittade direkt några nygjorda spår, bland annat ett litet som skulle kunna ha gjorts av en unge. Prasenjeet Yadav hittade en ny urinfläck där ett kattdjur markerat sitt revir. Snöleoparder hade passerat samtliga tre kameror, men efter hand som Prasenjeet Yadav kontrollerade minneskortet grusades våra förhoppningar en efter en. Batterierna i den ena fällan hade dött, vilket händer ofta i den stränga kölden. I den andra fällan var det något fel på blixten. Den
NÄR DEN GAMLE HANEN FÖRSÖKTE FÄLLA TRAKTENS STÖRSTA STENBOCK FÖLL DE HUNDRAFEMTIO METER NER I FLODEN.
sista fällan hade visserligen tagit bilder, men bara av en nyfiken räv och en flock alpkajor.
Prasenjeet Yadav tog av sin fleecemössa. Ånga steg i den kalla luften medan han drog fingrarna genom sitt långa, toviga hår. Jag såg att alla veckor av förlamande köld och mödosamma vandringar – ja, hela ovissheten i uppgiften – slitit på honom. Han suckade. ”De goda nyheterna är att vi vet att det finns snöleoparder här.”
Vi kom tillbaka till byn efter solnedgången. Det snöade och det var strömavbrott. När vi såg Thinley märktes det att något hade hänt. Den gamle hanen hade försökt ta traktens största stenbock, men under jakten hade båda djuren störtat hundrafemtio meter ner i Spitifloden.
Nästa morgon såg vi en stor grupp turister som stod uppradade vid den snötäckta kanten av en av de djupaste delarna av det trånga passet.
Namgyal gav mig en kikare och där, nästan trehundra meter nedanför oss, låg kadavret av en stor stenbockshane i den iskalla Spitifloden. Vattnet rann i en strid ström runt djurets kropp.
En vägvisare som bevittnat händelsen beskrev det som att snöleoparden jagade stenbocken nedför klippan och hoppade fram och tillbaka mellan avsatserna. Katten kastade sig sedan efter stenbockens hals, varpå djuren tumlade utom synhåll. ”Jag hörde att de föll ner i vattnet och såg dem sedan i floden”, sa han.
Båda djuren överlevde fallet och stenbocken kastade med kroppen i det iskalla vattnet. Det var nära att den kom undan, men snöleoparden lyckades bita tag om bytets nos och höll ner den under vattnet tills stenbocken dog.
Det var en stor hane – kanske hundrafemton kilo tung, jämfört med snöleopardens trettiofem kilo – som kom från en hjord som ofta synts till i närheten av Kibber. ”Vi såg honom jämt”, sa Namgyal. ”Han hade slutat vara rädd.”
Kadavret var för tungt för att dra upp ur floden, så snöleoparden, som försökte hålla sig torr, satte sig på sitt byte och slet loss kött från bröstkorgen medan solen sjönk bakom bergen. Guiderna visste att snöleoparden skulle äta av kadavret i flera dagar, så de väckte sina klienter tidigt för att de skulle få de bästa platserna att ta bilder från. Flera av dem satte upp campingstolar farligt nära kanten. ”Halkar en av dem till kan han dra med sig allihop”, muttrade Prasenjeet Yadav.
Snöleoparden återvände till stenbocken en kort stund i gryningen, men drog sig plötsligt tillbaka. Några av guiderna tyckte att han såg ut att halta. Flera timmar passerade medan vi väntade på hans återkomst.
På eftermiddagen fick vi veta att skogsministeriet ertappat en turist med att smyga omkring i det trånga passet för att filma snöleoparden, trots att personen i fråga saknade tillstånd. ”Det är nog därför katten inte kommit tillbaka för att äta”, sa Prasenjeet Yadav. ”Den blev skrämd.”
När solen var på väg ner återvände de flesta turisterna till byn. Prasenjeet Yadav, Namgyal och jag skulle just packa ihop när en vägvisare pekade på kadavret: Snöleoparden var tillbaka!
I några minuter, strax innan passet sveptes in i skuggor, iakttog jag den gamle hanen medan han stod på stenbocken. Han slet hungrigt i den.
EN VECKA EFTER att jag lämnat Indien ringde Prasenjeet Yadav. Han hade rest längre nedför dalen för att få bra mottagning, eftersom han ville att jag skulle få veta att den gamle hanen var död. En vägvisare hade sett honom jaga en annan stenbock och försvinna nedför ett stup. Den här gången överlevde han inte. Namgyal hjälpte skogsministeriet att hämta kroppen. Prasenjeets röst var dämpad när han beskrev obduktionen, som han närvarat vid. ”Ryggraden var bruten”, sa han. ”Han var också undernärd, troligen till svältgränsen.” Han antog att katten inte hade hunnit äta tillräckligt mycket av den stora stenbocken innan köttet frös, så att han tvingades jaga igen.
Människor från byn kom för att se snöleoparden kremeras. En storm hade svept fram genom dalen och lämnat efter sig ett tungt snötäcke. De värmde händerna vid bålet. Den gamle hanen hade varit en favorit, i synnerhet bland guiderna, eftersom han var relativt lätt att hitta. Det här året hade alla turister som besökt Kibber fått se en snöleopard, men dagarna efter att den gamle hanen dog fick ingen se någon. Honan och hennes ungar fanns dock någonstans, och Prasenjeet Yadav hade bestämt sig för att hitta dem. □