Varför var vi inte beredda på det här viruset?

I ÅRTIONDEN HAR VÄRLDEN IGNORERAT EXPERTERNAS FÖRUTSÄGELSER OM EN PANDEMI. KANSKE KAN CORONAVIRUSET FÖRÄNDRA DET.

2020-07-28 - AV ROBIN MARANTZ HENIG

UUNDER CORONAPANDEMINS första veckor tyckte jag att det var olidligt att läsa om våra kollektiva tidiga misstag, inte bara för att den underförstådda förmaningen kändes meningslös – vad var det för vits med att veta att den dystra verklighet vi nu genomlevde hade kunnat undvikas? – utan för att det också kändes djupt personligt. Alla artiklar jag läser om missade varningstecken om ett förödande nytt virus påminde mig om att forskare för flera årtionden sedan oroade sig för just det, och att flera vetenskapsreportrar skrev om deras oro. Jag var en av dem.

När jag började göra research om detta år 1990 hade termen ”virus med ökad incidens” nyligen myntats av den unge virologen Stephen Morse. Tre år senare blev han huvudpersonen i min bok A dancing matrix. Jag beskrev en allvarlig, glasögonprydd man som levde ett till största delen intellektuellt liv.

Stephen Morse och andra forskare identifierade förutsättningar – klimatförändringar, omfattande

OM NÄSTA PANDEMI SKULLE BLI EN INFLUENSA TYCKTE NOG MÅNGA ATT DET INTE VERKADE SÅ FARLIGT. FLUNSAN? DEN FÅR JU FOLK VARJE ÅR. DEN HAR VI ETT VACCIN MOT.

urbanisering och människors närhet till tama och vilda djur, som var virusreservoarer – som riskerade att släppa lös för människan tidigare okända mikrober, som just därför i många fall är dödliga. De varnade för att en alltmer globaliserad ekonomi, enkel tillgång till internationella flygresor och flyktingars rörelser i spåren av krig och svältkatastrofer gjorde att dessa dödliga sjukdomsalstrande organismer riskerade att spridas till hela världen. Låter det bekant?

”Det enskilt största hotet mot människans fortsatta dominans på planeten är viruset.” Detta starka citat av molekylärbiologen Joshua Lederberg, som fick Nobelpriset för sitt arbete med bakterier, använde jag i introduktionen till min bok. Citatet slår mig som skrämmande förutseende.

NÄR ANTALET DÖDA i covid-19 i USA ännu inte var mer än knappt tusen personer och newyorkbor som jag i tre dagar följt våra order om att stanna hemma, ringde jag Stephen Morse för att höra hur det var med honom. Han undervisar i epidemiologi vid Columbia University Mailman School of Public Health. Han och hans fru hade satt sig själva i karantän i sin lägenhet på Manhattan, några kilometer från min.

”Ja, jag tycker att det är nedslående att vi inte är bättre förberedda efter allt detta, och vi lever fortfarande i djup förnekelse”, sa Stephen Morse. Han gick rakt till ett favoritcitat av managementgurun Peter Drucker, som en gång fick frågan: ”Vilket är det värsta misstag man kan göra?” Enligt Stephen Morse svarade han: ”Att på förhand ha rätt om något som sedan verkligen inträffar.”

Stephen Morse och jag hade inte rätt, vare sig på förhand eller på något annat vis. Det hade ingen. När jag i samband med marknadsföringen av min bok fick frågan vilken nästa pandemi skulle bli, svarade jag att de flesta experter som jag har använt som källor trodde att det skulle bli influensa. ”Jag har aldrig tyckt om listor”, sa Stephen Morse till mig under vårt samtal. Han sa att han hela tiden visste att nästa farsot skulle kunna komma var som helst ifrån, men i början av 1990-talet hade han och hans kollegor en tendens att fokusera på influensa, så det gjorde även jag. Det var kanske ett misstag. Om nästa pandemi skulle bli en influensa tyckte nog många att det inte verkade så farligt. Flunsan? Den får ju folk varje år. Den har vi ett vaccin mot.

Andra journalister skrev liknande böcker, och vissa av dem blev bästsäljare, såsom Het zon av

Richard Preston. (Bland nyare titlar kan nämnas Spillover, David Quammens uppföljare till en artikel om zoonotiska sjukdomar, som han skrev för National Geographic år 2007.) I alla beskrevs samma förfärliga scenarier, samma krigsspel och samma varningsrop om att vi var bedrövligt oförberedda. Hur kommer det sig att det inte räckte?

Den framlidne Edwin Kilbourne hade kanske haft något att säga om det. Edwin Kilbourne var en framstående forskare som arbetade med att utveckla influensavaccin. På en konferens i mitten av 1980talet hittade Edwin Kilbourne på ett scenario om ett mardrömslikt virus med egenskaper som skulle göra det till världens mest smittsamma, mest dödliga och mest svårstoppade. Han kallade det ”maximalt malignt (monster) virus” (MMMV). Enligt Edwin Kilbournes beskrivning var några av MMMV:s övriga hemska egenskaper att viruset var luftburet som influensa och att det förde in sina gener direkt i värdens cellkärna på samma sätt som hiv.

DET NYA CORONAVIRUSET är inte Edwin Kilbournes demoniska MMMV, men det har många egenskaper som påminner om det. Det överförs via droppsmitta, förökar sig i de nedre luftvägarna och tros kunna överleva i flera dagar på diskar och andra släta ytor. Smittade personer kan ha antingen milda symptom eller inga symptom alls, vilket innebär att de, trots att de är smittsamma ofta mår tillräckligt bra för att kunna vara uppe, gå till jobbet och hosta på andra människor. På så vis är det värre än influensa och svårare att kontrollera.

Liksom Stephen Morse påstod sig ogilla listor av typen ”Mest sannolikt att utsätta oss för fara”, sa Edwin Kilbourne till mig för trettio år sedan att han hade hittat på MMMV av illustrativa snarare än förutsägande orsaker. ”Med virus, där bara ett fåtal förändringar kan göra väldigt stor skillnad för hur mikroberna beter sig, kan det vara oerhört svårt att försöka förutsäga evolutionens och utvecklingens vägar”, varnade han.

I länder som mitt kan vi ha tagit hotet om en global pandemi på mindre allvar för att vi sett så många pandemier bryta ut bara för att sedan begränsas till regioner i avlägsna delar av världen. Förutom aids har inga av dessa utbrott blivit världsomfattande.

Sars år 2003 begränsades mer eller mindre till Asien, mers år 2012 lämnade aldrig riktigt Mellanöstern och 2014 års ebolautbrott var ett huvudsakligen västafrikanskt problem. Eftersom vi hela tiden slapp undan var det lätt att tillskriva mottagligheten i andra länder till beteenden som inte förekom i vårt eget land. De flesta av oss red inte på kameler, åt apor eller hanterade levande fladdermöss och afrikanska sibetkatter på marknader.

Detta ”främmandegörande” av hotet har på många sätt blivit vårt fördärv. När jag nyligen läste om min bok hittade jag en mening som belyser det faktum att denna skamliga inställning lever vidare. ”Fråga en fältvirolog vad som kännetecknar en epidemi som är värd att titta närmare på”, skrev jag. ”Han kommer att svara med karakteristisk cynism: ’Att en vit person dör i den.’”

Jag är övertygad om sanningshalten i den där personens oförglömliga yttrande. Genom vårt främmandegörande har vi i årtionden riskerat vår arts säkerhet. Så ser det fortfarande ut, och det leder till en officiell och personlig självbelåtenhet som nu har tvingat ner mänskligheten på knä.

Hur har det då varit att följa coronapandemins utveckling nästan tre årtionden efter det att jag skrev att en pandemi skulle komma att se ut ungefär så här? Ärligt talat har det gett mig en olustig känsla av svindel. Det har även lett till en för mig obekant typ av solipsism. Det har fått mig att undra om det kan vara så att ifall jag mer kraftfullt förordat övervakning och förberedelser – det vill säga om jag skrivit en bättre bok – kunnat förhindra att det blev så här?

Det är emellertid ändå upplysande att läsa bokens historier om det gångna århundradets epidemier, då nya virus dök upp gång på gång och grasserade i en befolkning för att slutligen dö ut. Aldrig sedan influensapandemin åren 1918–19 har dock någon varit lika omfattande som denna, och aldrig har någon uppvisat samma bekymmersamma kombination av smittsamhet och dödlighet. På 1990-talet var det nästan att vi lärde oss läxan, men sedan glömde vi bort den igen. Den här gången, när förutsägelserna har blivit verklighet, kommer vi kanske att lära oss läxan så väl att vi kan dra nytta av den i

framtiden. □

Journalisten Robin Marantz Henig bor i New York och har skrivit nio böcker. Tidigare i år skrev hon i National Geographic om det växande ämnesområdet mikrobiomforskning.