INDUS LIVLINA
Omkring tvåhundrasjuttio miljoner människor i fyra länder är beroende av Indus och dess bifloder. Befolkningstillväxt, misskötsel och klimatförändringar hotar emellertid denna oumbärliga vattenresurs. Den här kartan, där norr är längst ner till vänster, visar Indus lopp från källan i Tibet (överst till vänster) till Arabiska havet (till höger).
Dammluckorna öppnades visserligen igen efter några veckor, men som geografen Majed Akhter vid King’s College London berättade för mig, den där upplevelsen av indisk självsvåldighet ”lade grunden till konflikten” med de pakistanska tjänstemännen. I oktober i fjol hotade den indiske premiärministern Narendra Modi att strypa flödet igen.
Pakistan lugnades något år 1960, då Världsbanken fick länderna att underteckna samarbetsavtalet Indus Waters Treaty. Enligt detta ska flodbäckenet delas så att vattnet i Indus och två västliga bifloder tillfaller Pakistan, medan de tre östliga bifloderna tillfaller Indien. Pakistan färdigställde Tarbeladammen år 1976, och 1987 avslutade Indien arbetet med den sextiofyra mil långa Indira Gandhikanalen, som förde vatten och därmed även den gröna revolutionen från Punjab söderut till Tharöknen i Rajasthan.
Analytiker i båda länderna är överens om att kanalerna underlättar slöseri genom att garantera enorma mängder vatten till orimligt lågt pris. ”Vi odlar ris i öknen!” utbrast Ali Tauqeer Sheikh, medlem av Pakistans statliga klimatförändringsråd, men ”så här hundra år senare kan vi inte fortsätta skylla på britterna.” Storskaliga jordbrukare, sa han, tillhör ”den politiska eliten, och de vägrar gå med på höjda vattenpriser”.
Vattenbristen på båda sidorna av gränsen är akut. I Indiens delstat Punjab driver skulderna
omkring tusen jordbrukare till självmord varje år. Att pumpa upp grundvatten är dyrt. För varje år måste brunnarna borras allt djupare efter hand som grundvattennivån sjunker. Anledningen till att grundvattnet sjunker är att man odlar ris, som är en oerhört vattenkrävande gröda. Samtidigt fraktas flodens vatten så långt bort som till Rajasthan.
På andra sidan gränsen från Rajasthan, i den pakistanska provinsen Sind, reste jag till en kanalbevattnad del av Tharöknen. Vattnet kom från nästan trettio mil bort, från Sukkurdammen vid Indus, som byggdes 1932 av britterna. Här, i slutet av kanalsystemet, var kvinnor och barn ute på åkrarna och skördade dundicutchili.
Skörden år 2019 var dock ett fiasko, berättade Mian Saleem, som är ordförande i organisationen Red Chillies Growers Association i Sind. Extremväder hade minskat avkastningen med två tredjedelar. I maj nådde temperaturen upp till fyrtiosju grader, vilket fick grödan att vissna. ”På fyrtio år har jag aldrig varit med om en sådan hetta”, sa Mian Saleem. Sedan kom ”regn i oktober för första gången i mitt liv”. Skörden försenades och frukten ruttnade.
I byn Rano Khan Rahimoon talade jag med ett antal jordlösa arrendatorer, hinduer och muslimer som lever sida vid sida i hus med målade lermurar. De odlar chili och andra avsalugrödor och vittnade vältaligt om sitt största problem: vatten. ”Ibland kommer kanalvattnet, ibland inte”, sa tjugoåttaårige Attam Kumar.
”Problemet är tredubbelt”, fortsatte han. ”Brist på kanalvatten, ovanligt kraftiga monsunregn och det förgiftade grundvattnet som vi tvingas dricka.” Källor har förorenats av avrinning av konstgödning från åkrar, sa han. Attam Kumar drog upp tröjan på Salaam, en elvaårig pojke, för att visa mig ärret efter hans njuroperation. Fyra av de hundrafemtio byborna har tvingats operera bort en njure. ”Det här giftet förkortar våra liv”, sa Attam Kumar.
Morgonen därpå drack jag te tillsammans med en markägare och tidigare federal minister. Lite senare pratade jag med chefen på en tvåtusenfyrahundra hektar stor mangogård, där personal vattnade en rosenträdgård i öknen. Båda männen beklagade sig över det faktum att vädret blivit så oförutsägbart medan de öppnade flaskor med Evian. De oroade sig emellertid inte för att kanalvattnet skulle ta slut. De var inflytelserika nog för att få tillgång till det de behövde.
Efter en utsökt lunch på mangogården tittade jag förbi byns sjukhus. Läkaren, Moomal Waqar, var förtvivlad över antalet patienter med njuroch gallstensbesvär. Liksom arrendatorerna lade hon skulden på orenat dricksvatten som förorenats av konstgödning. ”Vem här har råd med mineralvatten på flaska?” frågade hon.
FÖRGIFTAT VATTEN är ett vanligt fenomen i Pakistan. År 2017 rapporterade en grupp ledd av Joel Podgorski på schweiziska Wasserforschungsinstitut des ETH-Bereichs att det kan vara så att upp till sextio miljoner människor i Indusbäckenet dricker grundvatten som är förorenat av arsenik. Arseniken förekommer naturligt i jordarna, men kan också komma från konstgödning. Den lakas ur och når grundvattenförande lager till följd av kraftig konstbevattning.
Pakistan har också en av världens högsta förekomster av barnundernäring. Minst en tredjedel av alla barn är drabbade. Landets allra högsta förekomst, sa den pakistanske geografen Daanish Mustafa vid King’s College London, är ”i de konstbevattnade distrikten”, där export av grödor prioriteras framför en säker livsmedelsförsörjning.
Alla dessa problem har att göra med hur vattnet används på Indus slätter. Dammar och kanaler gjorde att det fanns gott om billigt vatten, medan mycket näringsrikt slam blev kvar i reservoarerna. Den gröna revolutionen på 1960 och 1970talet förde med sig ännu fler vattenkrävande hybridgrödor samt konstgödning och insektsgifter. Översvämningsbevattning kräver mycket av båda delar, dels för att stillastående vatten sprider skadeinsekter, dels för att vattnet spolar bort kemikalierna – som hamnar i grundvattnet. Enligt Hassan Abbas är resultatet att ”vi nu tar tio gånger mer vatten från floden än vi behöver”. Vattnet är både en bristvara och förorenat – i ett land där rent vatten en gång fanns i överflöd.
I likhet med många andra vattenexperter jag talade med förespråkar Hassan Abbas en radikal översyn av systemet. För att ta hand om vattnet har man i både Pakistan och Indien uråldriga traditioner som är anpassade till flodens och regnens rytmer, och som försummats sedan brittisk tid. I stället har länderna fokuserat på enorma byggnadsprojekt som dammar och kanaler. Båda länderna planerar nya dammar i Indusbäckenet.
Klimatförändringarna, menar Hassan Abbas, kan visa sig vara en välsignelse för Pakistan, ett incitament till att förändra systemet. Man skulle
kunna frångå dyra vattenkraftsdammar och i stället satsa på billigare solkraft. Man skulle kunna ersätta översvämningsbevattning med droppbevattning via rör som ansluts till ett icke förorenat grundvattenförande lager under Indus. Slutligen skulle man kunna återställa våtmarker och skogar i en korridor längs Indus och dess bifloder och låta de grundvattenförande lagren fyllas på. Dammar och reservoarer förser Pakistan med vatten för endast trettio dagar i händelse av torka, medan bara Indus grundvattenförande lager innehåller vatten för tre års förbrukning, enligt Hassan Abbas beräkningar.
Han tror att man genom att utnyttja regn- och flodvatten till och med skulle kunna fylla på de grundvattenförande lagren under Karachi, Pakistans kommersiella centrum. Karachi, som ligger i utkanten av Indusdeltat, är en av världens största vattenstressade städer. Femton miljoner människor har tömt de grundvattenförande lagren. Keenjhar Lake, en reservoar tio mil bort som fylls på av Indus, är deras närmaste källa.
NÄR FLODEN NÄRMAR sig havet har den nästan upphört att existera. I en gränd i fiskeläget Goth Ibrahim Haidri utanför Karachi, passerade jag en kö med kvinnor som stod och väntade på en tankbil. De sa att de hade väntat i tre dagar. De rika tar lejonparten av sötvattnet från Indus och dess sjöar, som de ofta köper illegalt. De fattiga tvingas köa eller köpa billigare, bräckt vatten.
Många av dem som bor i Goth Ibrahim Haidri är migranter från deltat. Deras tidigare hem har förstörts från två håll. Sedan Ghulam Muhammad-dammen byggdes 1955 har Indus blivit en svag, ojämn rännil. I stället har havet, som stiger till följd av klimatförändringarna, tagit sig upp i floden och gjort vattnet salt långt uppströms.
I solnedgången stod jag vid havet och såg de vackra fiskebåtarna segla in i hamnen. Mohammad Ali Shah, chef för Pakistan Fisherfolk Forum (PFF), växte upp här och simmade i havet som barn. Han skulle aldrig låta sina barnbarn göra det, sa han. Det är alldeles för förorenat.
PFF driver på för en lag som skulle göra Indus till en juridisk person – och därmed få motsvarande rättigheter. Mohammad Ali Shah visade ett utkast. Texten kallar Indus ”ett ekologiskt underverk” med ”värde utöver den praktiska nyttan för människor”.
Man påpekar att Koranen kallar hela jorden ”en moské” och föreslår stopp för vattenkraftsprojekt, insatser mot föroreningar och skapandet av en fond för att återställa floden.
Förslaget är alldeles för radikalt för att kunna röstas igenom. Något måste dock förändras längs
Indus. Man behöver hitta tillbaka till något som påminner om den gamla vördnaden. Alternativet, att floden fortsätter att vanvårdas och att nya vädergudar bidrar till kaoset, är för skrämmande för att ens överväga. □