JAG VILL VINNA ALLT
WILLIAM NYLANDER SKA BLI NÄSTA LEGENDAR I TORONTO
TORONTO. Börje Salming och Mats Sundin är odödliga i Toronto Maple Leafs. Nu har fansen fått en ny svensk favorit. – Det är häftigtatt få leva sin dröm, säger William Nylander, 21. Text och foto: Stefan Holm
Dagen efter segern mot New York Rangers har spelare och ledare i Maple Leafs samlats på nytt för att genomföra ett kortare träningspass. Det sker en halvtimmes bilresa från Air Canada Centre i centrala Toronto, i en arena med fyra rinkar vid Kipling Avenue i 2,5-miljonerstadens västra utkant.
När den kollektiva träningen i Mastercard Centre är avslutad skrinnar en ny spelare ut på isen. Han bär ingen blå eller vit tröja som de andra. Han är klädd i grönt och till kroppsstorleken betydligt mindre och tanigare än alla andra spelare.
Något annat är inte att vänta. Bakom den gallerförsedda hjälmen döljer sig den äldste av dubble OS-mästaren Patrick Marleaus fyra söner.
Han heter Landon, är elva år och upplever en av sitt livs lyckligaste stunder.
William Nylander skulle kunna följa strömmen av spelare som lämnar isen, men han gör inte det. 21-åringen blir påmind om sin egen uppväxt, stannar kvar och matar puckar till Landon Marleau.
– Det var första gången han var med och det är klart att jag vill ge tillbaka. Jag tyckte det var jättekul när jag fick hoppa ut på isen efter träningarna, vara i Madison Square Garden eller i omklädningsrummet med ”Bäckis” (Nicklas Bäckström) och (Alexander) Ovetjkin. Jag har många sådana minnen. Det var en del av min uppväxt, en del av livet. Jag visste inget annat. Det bara var så, säger ”Willie”, som han kallas här, när han väl är tillbaka i omklädningsrummet.
”Det kanske är en liten risk”
Michael Nylander, hans pappa, spelade 967 NHL-matcher under karriären. Han debuterade för Hartford Whalers 1992 och spelade även för Calgary Flames, Tampa Bay Lightning, Chicago Blackhawks, Washington Capitals, Boston Bruins och New York Rangers.
Hans hockeyresa gav även de andra familjemedlemmarna minnen för livet. William kommer aldrig, för att ta ett exempel, glömma hur han som tioåring brukade spela landhockey med sin far och Henrik Lundqvist.
– Då, när pappa spelade för Rangers, bodde vi i Old Greenwich, Connecticut. När Henrik hälsade på spelade vi landhockey och då var det de som sköt på mig. Ja, precis som Henrik ville jag bli målvakt, berättar William Nylander och ler vid minnet.
Så han var den stora idolen?
– Ja, det var honom jag ville bli som.
Vad fick dig att tänka om och bli utespelare?
– Ingen aning. Det bara blev så, och som ung ville jag väl spela både i mål och ute.
Vad hade du för förebilder bland utespelarna?
– Farsan, så klart. Sedan gillade jag jättemycket att kolla på ”Nicke” (Bäckström).
I dag är du själv en idol...
– Det har jag inte tänkt på så mycket. Jag vill bara bli bättre, men visst är det kul. Jag har ju varit där själv och sett upp till en massa spelare.
William Nylander hoppas få en lika lång NHL-karriär som sin pappa, men han har inga flyttplaner. Han har funnit sig till rätta i Toronto, både som idrottsman och människa. Han bor i downtown där han delar boende med jämgamle finländaren Kasperi Kapanen, som nu återfinns i AHL-klubben Toronto Marlies.
– Det var jättekul att komma hit. Jag hade ingen aning om var jag skulle hamna i draften, och sedan fick jag höra att jag blivit vald av Toronto, en av de största klubbarna inom hockeyn... Det var en otroligt häftig känsla och det har varit grymt sedan den första dagen jag kom hit. Toronto är en jättetrevlig stad och här finns en del att göra. Det är underbart att vara här. Det finns nog inget ställe där jag hellre vill spela, säger William, som valdes som nummer åtta i 2014 års NHLdraft.
Sedan dess har han svävat som på småvita och mörkblå moln och blivit en publikfavorit på rekordtid. Klubbledningen vill knyta upp succésvensken med ett långtidskontrakt, men William har bestämt sig för att spela ut rookiekontraktet innan han slår sig ner vid förhandlingsbordet med sina rådgivare.
– Jag vill kunna fokusera på hockeyn och att spela bra. Det är bara det jag vill ha i tankarna, förklarar han.
Du kommer ha en hyfsad förhandlingssits...
– Ja, vi får väl se. Det gäller att köra på under säsongen. Det kanske är en liten risk jag tar, men jag fokuserar på hockeyn. Det är det jag vill göra.
”Det var mäktigt och roligt”
En stor bild på William Nylander täcker en av dörrarna i träningsarenan, och i stadens sportbutiker säljs matchtröjor och t-shirts med efternamnet tryggt på ryggen. Vid 21 års ålder har han redan blivit en stjärna i det som brukar kallas hockeyns Mecka.
Det är lätt att glömma att William gjorde NHL-debut så sent som den 29 februari 2016, då lönnlöven tog emot Tampa Bay Lightning i Air Canada Centre.
– Det var mäktigt och roligt, fast jag minns inte vad det blev (1–2). Då var jag lite nervös, men eftersom jag spelat försäsongsmatcher i arenan kändes det ändå helt okej.
Tre matcher senare gjorde ”Willie” sitt första mål i världens bästa hockeyliga.
– Det var också sjukt kul. En av våra spelare hade slagits och satt i utvisningsbåset, så jag fick hoppa in i den kedjan, som vinge. Brooks Laich vann en tekning bakåt, pucken satt på bladet, så jag kunde kliva in och sätta dit den. Det var skönt.
Hur förvarar du pucken?
– Jag fick den i en fin ram från klubben. Den
NÄR PAPPA SPELADE FÖR RANGERS OCH HENRIK HÄLSADE PÅ SPELADE VI LANDHOCKEY OCH DÅ VAR DET DE SOM SKÖT PÅ MIG
finns hemma i Stockholm, men jag har inte hittat någon bra plats att hänga upp den på.
Laddar med tv-spel och serier
Drygt ett och ett halvt år efter NHL-debuten utgör han förstakedjan i Maple Leafs tillsammans Auston Matthews och Zach Hyman. Den senare, en 25-åring som är född och uppvuxen i Toronto, har blivit hans bästa lekkamrat även utanför isen.
– Vi spelade tillsammans i AHL (Toronto Marlies), blev uppkallade samtidigt och gjorde debut i NHL tillsammans. Vi har gjort resan ihop och blivit kompisar genom det.
Under ditt första år i Toronto var hela familjen på plats. Är det, att slå ihjäl ensamheten, den tuffaste biten för ett ungt NHL-proffs?
– Man är med grabbarna i laget ganska mycket, så man blir inte så ensam. Jag har ju kompisar här och eftersom jag bor med Kapanen ses vi nästan varje dag.
Umgås du med några människor utanför hockeyn?
– Nej, inte så ofta.
Hur ser livet ut mellan matcher och träningar?
– Oftast åker man hem, tar det lugnt och laddar inför nästa match med tv-spel och att kolla lite tv-serier.
Du växte upp runt NHL och insåg tidigt att stjärnorna är ganska vanliga killar. Kan det ha underlättat din resa? En svensk utan insikt kanske målar upp NHL som något oerhört stort och onåbart.
– Precis. Jag hängde i omklädningsrummen när jag var liten och redan då kändes det som att det var där jag skulle vara. Jag fick se hur häftigt det var och ville uppleva det själv. Det har alltid varit ett mål.
”Nä, jag har ingen aning” Innan du återvände till Nordamerika hann du spela med din pappa i både Södertälje och Rögle. Kändes det konstigt?
– Ja, de första dagarna. Sedan blev han som en vanlig lagkamrat i omklädningsrummet. Där var det inte direkt så att jag sa ”pappa, pappa”, men utanför hallen var han pappa igen. Det var jättekul.
Du är född i Calgary, är även kanadensisk medborgare och tillbringade en stor del av barndomen i USA. Har Sverige ändå alltid känts som hemma för dig?
– Ja, det är klart. Jag ville alltid hem till Sverige på somrarna och har alltid sett mig som svensk. Första gången jag återvände till Calgary var förra året, när vi möttes. Jag hade ingen aning om hur det var där, så det var ganska coolt att få se.
Hur många ställen har du bott på egentligen?
– Det var ju en del under uppväxten. Från Calgary till Florida till Chicago till Washington till New York... Sedan tillbaka till Washington. Nej, till Chicago igen. Nä, jag har ingen aning. Jag har bott lite överallt.
Vad har din pappa betytt för din karriär?
– Hur mycket som helst, precis som mamma (Camilla). Utan henne kanske jag inte hade varit här. Hon hjälpte oss väldigt mycket när pappa inte var hemma. Hon hade många barn att ta hand om men skjutsade mig och brorsan till ishallarna. Det har varit jobbigt för henne, men nu tycker hon nog att det var värt det. Pappa var borta på resor och hade inte så mycket tid. När man spelar blir det ju fokus på hockeyn och prestationen, att spela bra. Men på senare år har han hjälpt till så sjukt mycket med vår hockey. Han har hjälpt mig och brorsan att bli de spelare vi är.