JAG VILL VIN­NA ALLT

WIL­LI­AM NY­LAN­DER SKA BLI NÄS­TA LE­GEN­DAR I TO­RON­TO

NHL-bibeln - - News -

TO­RON­TO. Bör­je Sal­ming och Mats Sun­din är odöd­li­ga i To­ron­to Map­le Le­afs. Nu har fan­sen fått en ny svensk fa­vo­rit. – Det är häf­tigtatt få le­va sin dröm, sä­ger Wil­li­am Ny­lan­der, 21. Text och fo­to: Ste­fan Holm

Da­gen ef­ter se­gern mot New York Rang­ers har spe­la­re och le­da­re i Map­le Le­afs sam­lats på nytt för att ge­nom­fö­ra ett kor­ta­re trä­nings­pass. Det sker en halv­tim­mes bil­re­sa från Air Ca­na­da Cent­re i cen­tra­la ­To­ron­to, i en are­na med fy­ra rin­kar vid Kipling Avenue i 2,5-mil­jo­nersta­dens väst­ra ut­kant.

När den kol­lek­ti­va trä­ning­en i Mas­ter­card Cent­re är av­slu­tad skrin­nar en ny spe­la­re ut på isen. Han bär ing­en blå el­ler vit trö­ja som de and­ra. Han är klädd i grönt och till kropps­stor­le­ken be­tyd­ligt mind­re och ta­ni­ga­re än al­la and­ra spe­la­re.

Nå­got an­nat är in­te att vän­ta. Bakom den gal­ler­för­sed­da hjäl­men döl­jer sig den älds­te av dub­ble OS-mäs­ta­ren Pa­trick Mar­leaus f­yra sö­ner.

Han he­ter Lan­don, är el­va år och upp­le­ver en av sitt livs lyck­li­gas­te stun­der.

Wil­li­am Ny­lan­der skul­le kun­na föl­ja ström­men av spe­la­re som läm­nar isen, men han gör in­te det. 21-åring­en blir påmind om sin egen upp­växt, stan­nar kvar och ma­tar puc­kar till Lan­don Mar­leau.

– Det var förs­ta gång­en han var med och det är klart att jag vill ge till­ba­ka. Jag tyck­te det var jät­te­kul när jag fick hop­pa ut på isen ef­ter trä­ning­ar­na, va­ra i Ma­di­son Squa­re Gar­den el­ler i om­kläd­nings­rum­met med ”Bäc­kis” (Nicklas Bäck­ström) och (Alex­an­der) Ovetjkin. Jag har många så­da­na min­nen. Det var en del av min upp­växt, en del av li­vet. Jag viss­te ing­et an­nat. Det ba­ra var så, sä­ger ”Wil­lie”, som han kal­las här, när han väl är till­ba­ka i om­kläd­nings­rum­met.

”Det kanske är en li­ten risk”

Mi­chael Ny­lan­der, hans pap­pa, spe­la­de 967 NHL-mat­cher un­der kar­riä­ren. Han ­de­bu­te­ra­de för Hart­ford Wha­lers 1992 och spe­la­de även för Cal­ga­ry Fla­mes, Tam­pa Bay Light­ning, Chi­ca­go Black­hawks, Washing­ton Ca­pi­tals, Boston Bru­ins och New York Rang­ers.

Hans hoc­key­resa gav även de and­ra fa­mil­je­med­lem­mar­na min­nen för li­vet. ­Wil­li­am kom­mer ald­rig, för att ta ett ex­em­pel, ­glöm­ma hur han som ti­o­å­ring bru­ka­de spe­la land­hoc­key med sin far och Hen­rik Lun­dqvist.

– Då, när pap­pa spe­la­de för Rang­ers, b­od­de vi i Old Gre­enwich, Con­necticut. När H­en­rik häl­sa­de på spe­la­de vi land­hoc­key och då var det de som sköt på mig. Ja, pre­cis som H­en­rik vil­le jag bli mål­vakt, be­rät­tar Wil­li­am Ny­lan­der och ler vid min­net.

Så han var den sto­ra ido­len?

– Ja, det var ho­nom jag vil­le bli som.

Vad fick dig att tän­ka om och bli ute­spe­la­re?

– Ing­en aning. Det ba­ra blev så, och som ung vil­le jag väl spe­la bå­de i mål och ute.

Vad ha­de du för fö­re­bil­der bland ­ute­spe­lar­na?

– Farsan, så klart. Se­dan gil­la­de jag jät­te­myc­ket att kol­la på ”Nic­ke” (Bäck­ström).

I dag är du själv en idol...

– Det har jag in­te tänkt på så myc­ket. Jag vill ba­ra bli bätt­re, men visst är det kul. Jag har ju va­rit där själv och sett upp till en ­mas­sa spe­la­re.

Wil­li­am Ny­lan­der hop­pas få en li­ka lång NHL-kar­riär som sin pap­pa, men han har inga flytt­pla­ner. Han har fun­nit sig till rät­ta i To­ron­to, bå­de som id­rotts­man och män­ni­ska. Han bor i down­town där han de­lar b­oen­de med jäm­gam­le fin­län­da­ren ­Kaspe­ri Ka­pa­nen, som nu åter­finns i AHL-klub­ben To­ron­to Mar­li­es.

– Det var jät­te­kul att kom­ma hit. Jag ha­de ing­en aning om var jag skul­le ham­na i draf­ten, och se­dan fick jag hö­ra att jag bli­vit vald av To­ron­to, en av de störs­ta klub­bar­na in­om hoc­keyn... Det var en otro­ligt häf­tig käns­la och det har va­rit grymt se­dan den förs­ta ­da­gen jag kom hit. To­ron­to är en jät­tetrev­lig stad och här finns en del att gö­ra. Det är ­un­der­bart att va­ra här. Det finns nog ing­et stäl­le där jag hell­re vill spe­la, sä­ger Wil­li­am, som val­des som num­mer åt­ta i 2014 års NHLdraft.

Se­dan dess har han svä­vat som på små­vi­ta och mörk­blå moln och bli­vit en ­publikfa­vo­rit på re­kord­tid. Klubbled­ning­en vill kny­ta upp suc­cé­svens­ken med ett lång­tids­kon­trakt, men Wil­li­am har be­stämt sig för att spe­la ut roo­ki­e­kon­trak­tet in­nan han slår sig ner vid för­hand­lings­bor­det med si­na råd­gi­va­re.

– Jag vill kun­na fo­ku­se­ra på hoc­keyn och att spe­la bra. Det är ba­ra det jag vill ha i tan­kar­na, för­kla­rar han.

Du kom­mer ha en hyf­sad för­hand­lings­sits...

– Ja, vi får väl se. Det gäl­ler att kö­ra på u­nder sä­song­en. Det kanske är en li­ten risk jag tar, men jag fo­ku­se­rar på hoc­keyn. Det är det jag vill gö­ra.

”Det var mäk­tigt och ro­ligt”

En stor bild på Wil­li­am Ny­lan­der täc­ker en av dör­rar­na i trä­nings­a­re­nan, och i sta­dens sport­bu­ti­ker säljs matchtrö­jor och t-shirts med ef­ter­nam­net tryggt på ryg­gen. Vid 21 års ål­der har han re­dan bli­vit en stjär­na i det som bru­kar kal­las hoc­keyns Mec­ka.

Det är lätt att glöm­ma att Wil­li­am gjor­de NHL-de­but så sent som den 29 feb­ru­a­ri 2016, då lönn­lö­ven tog emot Tam­pa Bay Light­ning i Air Ca­na­da Cent­re.

– Det var mäk­tigt och ro­ligt, fast jag minns in­te vad det blev (1–2). Då var jag li­te ner­vös, men ef­tersom jag spe­lat för­sä­songs­mat­cher i are­nan kän­des det än­då helt okej.

Tre mat­cher se­na­re gjor­de ”Wil­lie” sitt förs­ta mål i värl­dens bäs­ta hoc­key­li­ga.

– Det var ock­så sjukt kul. En av vå­ra ­spe­la­re ha­de sla­gits och satt i ut­vis­nings­bå­set, så jag fick hop­pa in i den ked­jan, som vinge. Brooks Laich vann en tek­ning bak­åt, puc­ken satt på bla­det, så jag kun­de kli­va in och sät­ta dit den. Det var skönt.

Hur för­va­rar du puc­ken?

– Jag fick den i en fin ram från klub­ben. Den

NÄR PAP­PA ­SPE­LA­DE FÖR RANG­ERS OCH HEN­RIK H­ÄLSADE PÅ SPE­LA­DE VI LAND­HOC­KEY OCH DÅ VAR DET DE SOM SKÖT PÅ MIG

finns hem­ma i Stock­holm, men jag har in­te ­hit­tat nå­gon bra plats att hänga upp den på.

Lad­dar med tv-spel och se­ri­er

Drygt ett och ett halvt år ef­ter NHL-de­bu­ten ut­gör han förs­ta­ked­jan i Map­le L­eafs till­sam­mans Auston Matt­hews och Zach Hy­man. Den se­na­re, en 25-åring som är född och upp­vux­en i To­ron­to, har bli­vit hans bäs­ta lek­kam­rat även ut­an­för isen.

– Vi spe­la­de till­sam­mans i AHL (To­ron­to Mar­li­es), blev upp­kal­la­de sam­ti­digt och ­gjor­de de­but i NHL till­sam­mans. Vi har gjort re­san ihop och bli­vit kom­pi­sar ge­nom det.

Un­der ditt förs­ta år i To­ron­to var he­la ­fa­mil­jen på plats. Är det, att slå ihjäl ­en­sam­he­ten, den tuf­fas­te bi­ten för ett ungt NHL-proffs?

– Man är med grab­bar­na i la­get gans­ka myc­ket, så man blir in­te så en­sam. Jag har ju kom­pi­sar här och ef­tersom jag bor med K­apa­nen ses vi näs­tan var­je dag.

Um­gås du med någ­ra män­ni­skor ut­an­för hoc­keyn?

– Nej, in­te så of­ta.

Hur ser li­vet ut mel­lan mat­cher och ­trä­ning­ar?

– Of­tast åker man hem, tar det lugnt och lad­dar in­för näs­ta match med tv-spel och att kol­la li­te tv-se­ri­er.

Du väx­te upp runt NHL och in­såg ti­digt att stjär­nor­na är gans­ka van­li­ga kil­lar. Kan det ha un­der­lät­tat din re­sa? En svensk ut­an in­sikt kanske må­lar upp NHL som nå­got oer­hört stort och on­å­bart.

– Pre­cis. Jag häng­de i om­kläd­nings­rum­men när jag var li­ten och re­dan då k­än­des det som att det var där jag skul­le ­va­ra. Jag fick se hur häf­tigt det var och vil­le upp­le­va det själv. Det har all­tid va­rit ett mål.

”Nä, jag har ing­en aning” In­nan du åter­vän­de till Nor­da­me­ri­ka hann du spe­la med din pap­pa i bå­de ­Sö­der­täl­je och Rög­le. Kän­des det kons­tigt?

– Ja, de förs­ta da­gar­na. Se­dan blev han som en van­lig lag­kam­rat i om­kläd­nings­rum­met. Där var det in­te di­rekt så att jag sa ”pap­pa, pap­pa”, men ut­an­för hal­len var han pap­pa igen. Det var jät­te­kul.

Du är född i Cal­ga­ry, är även ka­na­den­sisk med­bor­ga­re och till­bring­a­de en stor del av barn­do­men i USA. Har Sve­ri­ge ­än­då all­tid känts som hem­ma för dig?

– Ja, det är klart. Jag vil­le all­tid hem till S­ve­ri­ge på som­rar­na och har all­tid sett mig som svensk. Förs­ta gång­en jag åter­vän­de till Cal­ga­ry var för­ra året, när vi möt­tes. Jag h­ade ing­en aning om hur det var där, så det var gans­ka coolt att få se.

Hur många stäl­len har du bott på ­egent­li­gen?

– Det var ju en del un­der upp­väx­ten. Från Cal­ga­ry till Flo­ri­da till Chi­ca­go till Washing­ton till New York... Se­dan till­ba­ka till W­ashing­ton. Nej, till Chi­ca­go igen. Nä, jag har ing­en aning. Jag har bott li­te över­allt.

Vad har din pap­pa be­tytt för din kar­riär?

– Hur myc­ket som helst, pre­cis som ­mam­ma (Ca­mil­la). Ut­an hen­ne kanske jag in­te ha­de va­rit här. Hon hjälp­te oss väl­digt myc­ket när pap­pa in­te var hem­ma. Hon h­ade många barn att ta hand om men skjut­sa­de mig och bror­san till ishal­lar­na. Det har va­rit job­bigt för hen­ne, men nu tyc­ker hon nog att det var värt det. Pap­pa var bor­ta på re­sor och ha­de in­te så myc­ket tid. När man spe­lar blir det ju fo­kus på hoc­keyn och pre­sta­tio­nen, att spe­la bra. Men på se­na­re år har han hjälpt till så sjukt myc­ket med vår hoc­key. Han har hjälpt mig och bror­san att bli de spe­la­re vi är.

Fo­to: STE­FAN HOLM, AP OBS: MONTAGE

Ny­lan­der har bli­vit en fa­vo­rit bland fan­sen...

...trots det ­stan­nar han ef­ter ­trä­ning­en och ma­tar puc­kar till el­va år gam­le ­Lan­don Mar­leau.

Så ex­plo­de­ra­de NHL- kar­riä­ren 2014/15 2015/16 Mat­cher Mål As­sist 2016/17 Mat­cher Mål As­sist

Matchvärm­ning i Air Ca­na­da Cen­ter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.