MALIN ERIXON

Nöjesguiden har pratat med filmskaparen och animatören Malin Erixon som under Göteborgs filmfestival premiärvisar sin animationsserie baserad på autentiska intervjuer med personer ur normens mittpunkt.

Nöjesguiden har pratat med filmskaparen och animatören som använder de kunskaper hon samlade på sig under tidigare studier i sitt dagliga arbete.

Jag kom i kontakt med Malin Erixons animationer när hon visade sin charmiga och välgjorda kortfilm But You Are a Dog på Liljevalchs Vårsalong 2015. Nu är hon aktuell med ett projekt som föddes när hon pratade med två personer som hon utgick från befann sig i normens öga. Hon frågade dem om och hur de påverkats negativt av att ha råkat födas som vita män i Sverige, en fråga som besvarades med tystnad och frågetecken.

—När jag frågar andra, lite längre ifrån normens centrum, upplever jag att svar kommer snabbare och enklare. Skillnaden i hur mycket och ofta man behövt eller valt att tänka på frågor som denna är tydlig.

DETTA ÄR DET korta svaret på hur idén till serien Sällskapet - intervjuer ifrån alltings mittpunkt föddes.

– Det långa svaret har såklart att göra med erfarenheter ur mitt eget liv där jag å ena sidan tillhör grupper som normalt befinner sig en bit ifrån epicentrum men också andra som givit mig en mängd privilegier. Det intresserar mig hur den egna positionen påverkar ens förmåga att se och förstå. Vilka blinda fläckar uppstår i och med en privilegierad sits? Det är svårt att se sina egna privilegier och blinda fläckar. Det är detta jag vill synliggöra med hjälp av personer ur samhällets absoluta mittpunkt.

SÄLLSKAPET – INTERVJUER IFRÅN alltings mittpunkt är en animerad satir som sätter mansrollen under lupp. Det man hör är autentiska röster som tillhör åtta män som Malin har intervjuat i omgångar. I seriens slutversion lånar Mark Levengood ut sin röst till intervjuaren.

Hur valde du dina intervjuobjekt och hur ofta sågs ni?

– Skälet till att jag kallar denna serie för fiktiv dokumentär, är att jag placerat de medverkande männen i en tid och plats där de aldrig varit. Männen har aldrig träffat varandra och likaså har Mark Levengood aldrig träffat någon av dessa män. Jag träffade varje medverkande separat, vid ett tillfälle vardera, för en avslappnad intervju på ca tre timmar. Männen är främst bekantas bekanta, en bra bit utanför min egen bekantskapssfär. Men ändå nära nog för att jag på förhand skulle ha viss bakgrundsinformation om dem, för att veta att de exempelvis identifierar sig som män och är någonstans runt 40 år.

Alla verkar ganska obekväma. Hur lyckades du övertyga dem om att delta?

– Vi frågade helt enkelt! Och vi var tydliga från start vilken seriens tematik var samt att detta skulle bli en blandning av satir och allvar. Dessutom var männen garanterade anonymitet. Jag är oerhört tacksam för deras mod att delta.

Generöst av dem och självklart hade det inte blivit något alls utan deras medverkan. Det är inte lätt att svara på svåra frågor med en mick uppkörd i ansiktet.

Det är dina animationer som skruvar upp humorn i serien. Hur valde du scenerierna – olika i varje avsnitt – åt dina figurer?

– Det har varit ett stort jobb att välja ut rätt ljudmaterial från de 25 timmar av intervjuer vi har. Jag har ju velat placera männen i ett och samma rum, för att forma känslan av grupp snarare än individ. Min ambition är att synliggöra mönster i gruppens svar, snarare än att belysa en specifik individs svar. Därför ville jag skapa miljöer där männen kan umgås i grupp, i sammanhang som kan uppmuntra samtal dem emellan. Sen är det ju kul att se folk som inte kan yoga, försöka yoga. Och självklart väljer ett gäng män som ska lära känna varandra att åka på äventyrscamping!

Den genomgående känslan jag hade under visningen var att de intervjuade männen kommer från en helt annan planet och lever i någon slags parallell verklighet. Var du själv förvånad över deras svar på frågorna?

– Intressant att du uppfattar det så. För mig överensstämmer gruppens svar med både min verklighetsbild och mina förväntningar. Även om de medverkande har olika bakgrunder så vet jag att flera av dem har läst exempelvis både genusvetenskap och filosofi. För mig representerar dessa män alltså snarare en ganska påläst grupp, plockad ur normens absoluta mittpunkt, som redan fått tillfälle att tänka igenom dessa frågor om än kanske inte i önskad utsträckning stundvis. För mig blir det än mer intressant att se mönster och strukturer bli så tydliga, trots detta. Jag anser att det finns många andra som befinner sig mycket längre bort ifrån den planet jag bor på, än de medverkande i denna serie. Men självklart, allt beror på hur van man är att formulera sig runt frågor som dessa. Och visst kom det ett och annat svar som förvånade mig!

Varför är det så svårt för privilegierade människor att erkänna att de är privilegierade?

– Jag säger som en av de medverkade i serien – ”jag tror att man måste utsättas för saker för att fatta. Behöver man inte sträcka sig då gör man inte det. Varför skulle man?” Så tror jag att det är för många. Sen menar jag att det krävs ett aktivt beslut att börja se sig omkring och vilja förstå. Man måste aktivt försöka upptäcka sina egna blinda fläckar för att rucka på normer och strukturer. Och det är till en början varken enkelt eller bekvämt.

“DE KUNSKAPER JAG SAMLADE PÅ MIG UNDER TIDIGA STUDIER HJÄLPER MIG DAGLIGEN I MITT ARBETE.”

Hur bemöter du argumentet ”inte alla män”?

– Det är fullt förståeligt att gå i försvar när man känner sig orättvist anklagad för något eller om man känner sig ihopbuntad med en grupp man inte identifierar sig med. Men jag skulle såklart hoppas att vi generellt hade kommit längre än så och kan se att destruktiva strukturer som de baserade på exempelvis kön eller hudfärg, inte gagnar någon. Och att vi alla är del av problemet så länge vi inte aktivt försöker finna lösningar. Så i ärlighetens namn så bemöter jag det nog med ganska dåligt tålamod, med en suck. Alla vet väl att alla män inte är förövare...? Men alla män – och människor – måste vara del av lösningen.

Hur kom du in på detta med att jobba med animerad film?

– Jag har tecknat sedan jag var barn.

Gick sedan omvägen via grafisk formgivning till Konstfacks numera igenbommade institution för Animation och Animerad film. Egentligen borde jag inte kalla det för omväg – de kunskaper jag samlade på mig under dessa tidigare studier hjälper mig dagligen i mitt arbete. Men för mig är animation det perfekta uttrycksmedlet där jag kan ha full kontroll. Den perfekta kombinationen mellan berättande, teckning och teknik.

Vilka animationsfilmiska förebilder har du?

– Jag är utbildad i klassisk, handtecknad 2D-animation. Och jag är alltid mer impad av sådant som känns handgjort och personligt. Hellre någon som suttit inlåst i sin källare i tre år och flyttat på sandkorn eller något under kameran än en ’finanimerad’ storfilm med hundratals inblandade. Under studietiden imponerades jag av bland annat Caroline Leafs olika tidskrävande tekniker, blev överlycklig när jag för första gången kom i kontakt med Phil Mulloys arbete och skrattade ihjäl mig ofta och länge åt Don Hertzfeldts alltför stora sked och silly hats. Men egentligen tittar jag inte så mycket på animerad film. Ofta stressar det mig mer än det inspirerar. Jag hämtar hellre inspiration och idéer på annat håll. Då och då blir det dock en resa till någon animationsfestival, där jag frossar i allt och alla.

Vilka reaktioner hoppas du på?

– Jag hoppas att serien ska inspirera till samtal. Vilket den redan verkar ha gjort! Sen hoppas jag såklart på igenkänning och att serien även kanske kan roa en och annan.

Hur många var involverade i seriens produktion?

– Först och främst de medverkade männen såklart. Utan dem, ingen serie. Sen har jag jobbat mycket med min samproducent Mario Adamson, som också är projektets ljuddesigner. Han har bidragit i alla steg med både tid, kunskap och tålamod. Utan Johan Ribe, som är dramaturgisk och konstnärlig rådgivare, hade mycket sett väldigt annorlunda ut. Han vet exakt vad jag är ute efter och kan se om jag nått fram. Christofer Ahde ligger bakom musiken i serien, Patrik Strömdahl har mixat ljudet och Nils Fridén har sett till att finfixa bilden. Och så Mark Levengood såklart. Serien hade inte visats någonstans alls om vi valt att behålla min röst som intervjuare. Med andra ord hade projektet sett ganska annorlunda ut hade det inte varit för detta gäng vita män någonstans ifrån samhällets mittpunkt! Utöver dem har Helena Ingelsten på SVT bidragit med mycket tid för samtal för att hjälpa projektet i rätt riktning. Resten har jag själv gjort: idé, manus, regi, animation, redigering, intervjuer, samproduktion mm.

I början av mars visas Sällskapet under Tempo Dokumentärfestival. En av visningarna där kommer också att följas av ett modererat samtal. Senare i vår kommer serien också att visas på SVT och SVT Play.