ACCEPTANS I KÄRLEKENS NAMN
I Mörkret inuti och fukten låter poeten och manusförfattaren Arazo Arif läsaren möta destruktiviteten i relationer och människorna som berörs av den. Hon beskriver drabbande den smärta den vållar samt vad som händer när inget ljus återstår.
I BRIST PÅ öppna fik en söndagskväll i februari ses jag och Arazo Arif på Coop i Västberga. Bordet är upplyst av skarpa ljusrör och vi dricker te. Vi inleder samtalet om hennes nattbussresa från Göteborg, hennes podd Looney Talks, och det faktum att hennes debutbok nu finns ute.
– Det är en annan sak att alla texter nu finns samlade i en fysisk bok. Det har varit en lång process, som också gör en van vid tanken på att boken kommer släppas. Det kändes enormt när vi skrev kontrakt, och jag har varit jätteglad nu när vi precis släppt den, men däremellan har det varit ganska vanligt.
SAMTALET KOMMER SNABBT in på de stora teman poesiboken berör. Arazo berättar att hon har haft stora förhoppningar om att boken ska fördjupa en slags förståelse för våld i nära relationer, men att en farhåga också är att den ska läsas för bokstavligt.
Boken utgår från två olika berättelser som sedan sammanfogats till en, den ena om en liten flicka i en familj, den andra om en äldre i en destruktiv relation. Hur har du tänkt?
– Jag satte ihop dem för cirka två år sedan när jag insåg att det fanns en gemensam nämnare i kärleken och våldet. Det känns ändå viktigt att påpeka att det var två olika berättelser från början, och att intentionen inte varit att skriva fram något slags orsak-verkansamband. Jag har varit rädd för den kronologin. Det hade sina för- och nackdelar att slå ihop dem.
Vad skulle vara nackdelen av att läsa den som en orsak-verkan?
– Det är så vanligt att man hamnar i psykologiseringar av destruktivitet. Det finns ju rimliga anledningar till det, men det kan också vara förenklande. Jag vill inte göra anspråk på en sådan kurva som att den är hela och enda sanningen.
VÅLDET ÄR TYDLIGT förekommande i hela boken, fysiskt, men som ofta kanske främst psykiskt. Arazo förklarar att hon funderade på vart hon ville att boken skulle ta vägen när de två projekten giftes samman till ett.
– Jag tyckte det kändes ”kul”, trots att det låter absurt, att låta boken röra sig mot en återvändsgränd, ett slutgiltigt slut. Jag har en morbid fascination för våld, döden som slutgiltighet, kanske allt som är svårt, äckligt, hemskt. Jag tänkte: Om det inte finns något ljus i den här berättelsen, hur vill jag då att den ska sluta? Döden och förruttnelsen blev det enda möjliga slutet. Därefter kan en ny början ta vid.
Frågan om huruvida kärlek eller våld kan finnas utan varandra blir logisk utifrån de ämnen dikterna berör. Vad tror du?
– Jag tror absolut att de kan finnas utan varandra, men jag tror att det är mycket vanligare än vi tror att kärlek innehåller uttryck för våld. Eller det vi kallar kärlek. Jag har varit engagerad i kvinnojoursrörelsen och tagit del av många berättelser om våld i nära relationer. Jag tänker att det snarare handlar om att det vi kallar för kärlek ofta innehåller inslag av våld och att det därmed kanske inte är kärlek, egentligen. Att det inte är så kärlek ska kännas eller erfaras.
ARAZO BERÄTTAR ATT hon efter mångårigt arbete med dessa frågor, såväl litterärt som socialt och praktiskt, har gjort en resa i hur hon förhåller sig till våld och förövare.
– Där jag tidigare har varit väldigt arg, jag är såklart fortfarande arg, men tidigare har fördömande och ilska varit väldigt starka drivkrafter, känner jag nu att det inte riktigt fungerar längre. En för aggressiv approach kan vara kontraproduktiv i längden. Det är särskilt märkbart efter den backlash som metoo fått; det är ingen som vill veta att deras bror, pappa eller pojkvän är våldsam. Man kan inte relatera till en sådan bild av någon man älskar, oftast inte den som blir utsatt heller. Jag tror att vi kanske måste ta ett steg ifrån denna typ av demonisering.
Den blockerar oss från att ta itu med problemet. Erkännande av våldsamt beteende kräver också ett visst ansvar, inte bara av utövaren utan även av människor runt omkring. Därför tror jag att många har svårt att just erkänna våldets existens.