“JAG FÖRSTÅR BARNSTJÄRNOR SOM BLIR HEROINMISSBRUKARE.”

ANNIKA NORLIN FORTSÄTTER och säger att en annan del är romantisk kärlek. Hon har alltid intresserat sig för vad kärlek egentligen är, och hur man kan separera det från vad vi får se i film och tv. Hon säger att hon tycker det är intressant att, nu när både hon och hennes vänner haft lite olika romanser, kunna jämföra olika kärlekshistorier och se på dem i efterhand.

– Man faller så lätt för en person som kan bekräfta en, eller presentera en story kring ens romans. ”När jag såg dig visste jag att…” eller någon som är ihärdig och tydlig. Det är som att vi, när vi träffar någon som är så tänker att ”det här är sann kärlek”. Det är inte att det inte är underbart när det händer, det är mest att jag tror att det blir trixigt när vi förväxlar det med att det kommer vara ens person resten av livet.

SEDAN HAR VI motsatsen.

–I Bekräftaren kommer det in en person som är underbar, men inte ger någon bekräftelse alls. Jag tycker det är intressant hur det känns, att läsa om en sån person. Det kliar i hela kroppen. Kan det ändå vara kärlek, om man inte blir bekräftad och inte får någon story?

DEN STÖRSTA DELEN för Annika är ändå skillnaden mellan hur mycket bekräftelse hon fick innan och efter hon började släppa skivor.

– Man börjar ett år med att få höra en gång i veckan att man är fin i håret av nån kompis, och innan året är slut får man mail från hela världen och ryggdunkningar av big shots. Jag tycker det är intressant, för jag har nog mest uppfattat just den resan som negativ, och jag hade aldrig kunnat gissa det innan. Jag tror jag trodde att folk som får mycket komplimanger skulle få jättebra självförtroende, men jag tycker det blev tvärtom. Jag måste kämpa med min självkänsla på ett helt annat sätt nu än innan. Jag förstår barnstjärnor som blir heroinmissbrukare.

Så bekräftelsen skiljer sig åt; den du får som artist, den du nu förhoppningsvis får av denna skönlitterära debut, och slutligen den av medmänniskor för din person?

– Absolut. Den jag är är definitivt avundsjuk och bitter på det jag gör. Det finns en person med i Bekräftaren, en idrottsman som fick bli nån slags samlingsperson för olika framgångsrika personer jag träffat och pratat om det här med inklusive mig själv, några mycket mer framgångsrika än jag såklart, som beskriver ens person som en tvillingbror som ingen längre ser eftersom den andra tvillingen, det man gör, skriker och gapar och hoppar. Och så tycker jag absolut att det är.

OM VI STANNAR kvar en stund vid bekräftelse, något de allra flesta ägnar en stor del av sin tid åt, finns det i boken ett citat från en kvinna i en relation som jag tycker är enormt träffande, och som skulle kunna appliceras på många andra situationer:

”Det här förstod jag: att detta skulle gå åt helvete men att jag inte kunde låta bli att stå kvar där i ljuset. Det var så varmt i ljuset. Det var första gången jag fick uppleva hur det är att få någons uppmärksamhet riktad helt totalt åt ens eget håll, hur det är att bli beskriven av någon som tycker man är fantastisk.”

Kan man prata om någon skillnad i mäns och kvinnors bekräftande, eller jakt på bekräftelse?

– Jag tycker ofta det kan kännas som att man går runt i livet med en fråga, och frågan, eller snarare frågorna, är väl typ: ”Duger jag? Är jag nog? Om jag står här? Om jag har på mig det här? Om jag säger såhär? Är jag då bättre eller sämre än tidigare?”

Det här skäms vi för, och försöker låtsas som att det inte är så. Det är väl där #humblebrag föds. Men till syvende och sist, är det inte det enda vi letar efter? Att få se oss själva genom någon annans blick på ett sätt där frågetecknet försvinner. Jag tycker det är intressant att träffa folk när de precis träffat en ny partner som kan bekräfta, de blir helt annorlunda, klädseln, hållningen. De ser sig själva genom den andras ögon.

ANNIKA MENAR ATT förmågan att kunna bekräfta definitivt är ett maktmedel. En av hennes favoritdelar i Bekräftaren är när huvudpersonen träffar på en person som tidigare gett henne mycket komplimanger, och det gör att hon förvandlas till Gollum. Hon ser den där lysande skatten framför sig, och gör vad som helst för att komma åt dem, suddar ur sin stolthet helt och hållet bara för att hon känner doften av att vara i närheten av bekräftelse.

– Jag tyckte nog förut att det var pinsamt att vilja bli bekräftad överhuvudtaget, men nu har jag börjat se det annorlunda. Mycket tack vare att jag pratade med en kompis, som genomgått en könskorrigerande behandling. Jag är så intresserad av hormoner, och frågade honom: vad hände i dig när du började ta testosteron? Och han sa att en sak som slog honom, förutom då att det kändes rätt och så, var att han känslomässigt märkte att han började tappa intresset för vad andra människor tyckte. Jag menar inte att det här är något som är typiskt just för testosteron och definitivt inte för män, utan mer att den här enskilda personen kunde urskilja det här som ett separat personlighetsdrag: att vara mer eller mindre intresserad av andra människors åsikt.

ANNIKA FORTSÄTTER OCH berättar att hennes kompis sa att den där känslan var det värsta han kunde tänka sig, och att han slutade bry sig om hur andra såg honom, för han var rädd att det skulle göra att han blev ett asshole.

– För mig gjorde det att jag började se det som något fint, att det kanske inte handlar om att man har dålig självkänsla utan mer att man genuint bryr sig om vad andra människor tycker. Och ju viktigare det är för en, desto viktigare blir det väl att få höra att man är rätt ute, att andra tycker att man passar in.

Det är föga förvånande att inse att Annika Norlin är en tänkande person, som många skrivande personer. Och med tanke på hur många år det tagit för henne att hitta denna röst att skriva längre med känns det även naturligt att texterna skulle vara svåra att lämna. Att en novell, eller någon speciell karaktär, skulle fortsätta att tydligt följa med henne även efter att boken avslutats.

– Vissa texter har jag sett som en historia, att jag berättar om en värld och några karaktärer i den. Några karaktärer finns med i två noveller, ett par kompisar som heter Mikael och Siri, dem skulle jag kunna skriva om varje dag till döds ände, de känns som mina kompisar nu, jag vill bara vara med dem. Men Bekräftaren och Gå har jag nog skrivit mer som början på en kommunikation. Jag har skrivit ner olika tankar om de här ämnena, bekräftelse och sorgbearbetning, och jag hoppas att det kommer att innebära att folk kommer vilja prata om dem med mig. Jag är inte färdig med de ämnena, längtar efter att få höra vad folk kommer att tänka på när de sakerna lyfts.

Har det varit ensamt att skriva denna novellsamling?

– Det har ju varit lyxigt att få arbeta med Anton som är förläggare och Tove som är redaktör, men annars har det varit fruktansvärt ensamt. Jag har blivit tvungen flytta in på ett frilanskontor för att ha några sociala kontakter. Det sjuka är att jag faktiskt tror att det har påverkat boken, att jag skrev fram kompisar i Mikael och Siri till exempel så jag inte skulle behöva vara så själv.

Innan vi måste avsluta undrar jag såklart vad du funderar mest över i nuläget, förutom debuten. Vad händer härnäst i skrivandet?

– Jag skriver musik nu, väldigt mycket musik, men utan att ha en tydlig riktning på det än, på bägge språken. Det brukar komma efter ett tag, åt vilket håll det ska gå.

ÅTMINSTONE JAG VÄNTAR med förväntan, men lugnt, på vad som komma skall. Historien förtäljer att det både brukar bli något nytt, och något bra.