48 TIMMAR GOZO

Frasse Levinsson har festat med främlingar i tre dagar på en maltesisk ö.

Frasse Levinsson har gått gonzo på gozo, Maltas lilla partyö.

För att komma till ön Gozo behöver man först flyga till Malta och sedan åka bil i ungefär 50 minuter innan man kliver ombord på en halvtimmeslång färjetur. När jag ensam i en kombi blir körd genom den maltesiska natten kan jag inte låta bli att fundera på om detta inte är ett enormt slöseri. Dels för den brittiska pr-byrån, som står för fiolerna och möjligen överskattar min förmåga att driva turism till ön, och dels för Nöjesguiden som blir utan sin bästa gubbe i tre dagar.

MEN DET ÄR ju inte mitt problem. Jag får vara ute i världen och ha roligt, och det är det viktigaste för mig, tänker jag när jag checkar in på det femstjärniga lyxhotellet Kempinski och räcker över min väska till nattportieren.

HOTELLRUMMET ÄR STÖRRE än min lägenhet. Där väntar ett kuvert med ett program för resan. Om jag ska vara ärlig har jag inte riktigt helt klart för mig vad det är jag har tackat ja till. Jag tänkte mest att det skulle bli gött med lite sol i februari. Det visar sig att jag har en tre dagar lång klubbfestival framför mig. Festivalen sammanfaller med Gozo Carnival, som jag förstår är Maltas motsvarighet till Mardi Gras.

DAGEN DÄRPÅ HAR vi ingenting på schemat förrän vid 22. Jag fördriver tiden fram till dess med att läsa Anthony Doerrs Ljuset vi inte ser och titta på de nya avsnitten av Curb Your Enthusiasm. Jag lämnar faktiskt inte hotellrummet på hela dagen. När man bor på den här sortens hotell, med mat av hög kvalitet, egen balkong och alla bekvämligheter man kan tänka sig på rummet behöver man inte det.

PÅ KVÄLLEN MÖTER jag sällskapet jag ska tillbringa de kommande dagarna med i lobbyn. Det består en New York-född journalist vid namn Josh, som jobbar på den holländska musiktidningen Dancing Astronaut, en brittisk kille som heter Ramy och jobbar på en rnb-tidning i Brighton och en brittisk pr-tjej som heter Lauren och är vår reseledare.

EFTER EN SNABB drink åker vi taxi till nattklubben La Grotta, där dj:n Secondcity, som gjort den världsberömda hiten I Wanna Feel, ska spela. Jag försöker bonda med britterna på samma sätt som jag alltid försöker bonda med människor med andra länder: jag frågar vilka fotbollslag de håller på. ”Chelsea? Do you remember Magnus Hedman? Queens Park Rangers? That’s Pete Dohertys favourite team, right?”.

DRINKARNA PÅ DEN här nattklubben är otroligt billiga. De kostar 2,5 euro styck och ration mellan spriten och blanddrickan får mig att minnas när jag åt middag med Ola Rapace. Han skickade tillbaka varenda drink som serverades honom. ”Kallar du det där gin och tonic nu igen? Det hade varit gott om det kunde vara lite