OMRINGAD AV NAZISTER

Jimmy Håkansson har fått nog av nazister, rasbiologer och fascister. Sådana där som plötsligt finns överallt..

MED RYKANDE FÄRSKA Ori and the Will of the Wisps är frågan åter aktuell: Vad är egentligen ett Metroidvania-spel? Exakt när och var ordet uppkom verkar det inte vara någon som riktigt vet, men ursprunget är ändå glasklart. Det är en sammanslagning av två titlar, som bildar ett genrenamn som är högaktuellt än idag. Kombinationens två delar är Konami-serien Castlevania, och då framför allt 1997-års klassiska Symphony of the Night, samt Nintendos Metroid-serie (framför allt Super Metroid från 1994). Båda dessa spel är klassiska i sig, men något som förenar dem är att de föddes ur en vilja att göra tvådimensionella plattformsspel som inte var så linjära som genren tidigare hade gjort gällande.

ISTÄLLET FÖR ATT ha ett stort antal banor med en tydlig början och ett tydligt slut har ett Metroidvaniaspel ofta en större, öppnare värld som du kan ta dig an bäst du vill. Fokus ligger på att utforska världen och att testa dess gränser. Under spelets gång lär du dig nya trick eller hittar nya prylar som hjälper dig att knuffa gränserna för världen framför dig. Bandesignen är väldigt viktig, och mycket handlar om att locka spelaren att plantera platsspecifika frön. Du springer förbi en avsats som sitter lite för högt upp för att nå. När du låst upp dubbelhoppet kommer du tillbaka och når avsatsen och öppnar därmed en ny del av världen.

DET ÄR NÅGONSTANS här som styrkan i Metroidvaniaspelen finns. Det är någonting rent och elegant i formatet. Du känner till reglerna och vad som förväntas av dig. Du identifierar nyckelhålen och jagar nycklarna som hör dit. Och allt måste naturligtvis ske i strikt 2D för att det ska vara rätt.

MÅNGA AV MINA absoluta favoritspel genom tiderna är Metroidvanias.

Förutom de klassiska Super Metroid och Symphony of the Night då, som än idag håller hög klass. Tre titlar som sticker ut rent kvalitetsmässigt är Castlevaniatrilogin som släpptes till Gameboy Advance: Circle of the Moon (2001), Harmony of Dissonance (2002) och Aria of Sorrow (2003). Dessa tre tog vid där Symphony of the Night slutade – och gjorde i princip allting bättre.

UNDER MITTEN AV 00-talet fick Metroidvaniagenren bära en ny betydelse. När de stora spelstudiorna började växa sig för stora för 2D-spel och istället satsa på cinematiska 3D-upplevelser öppnade det sig nya utrymmen för mindre utvecklare.

Daisuke Ayamas Cave Story från 2004, var en ögonöppnare för många. Å ena sidan var det något av ett startskott för den första indievågen (Ayama hade gjort ett helt spel själv!), å andra sidan blåste det nytt liv i Metroidvaniagenren. I dess kölvatten har hundratals indie-Metroidvanias släppts. Alla har inte varit bra, men det finns några väl värda att återbesöka – som Axiom Verge (2016) och svenska Steamworld Dig-spelen. På senare år har vi sett en uppgång i så kallade Roguelike-Metroidvanias, så som Dead Cells (2018). Här skapas banorna ofta på slumpmässiga sätt och varje genomspelning blir unik – ofta på bekostnad av regisserade event och djupare manus.

MED MOON STUDIOS Ori and the Blind Forest (2015) och Team Cherrys Hollow Knight (2017) har några av de senare årens bästa spel varit traditionella Metroidvanias. Och i år kommer alltså båda dessa spel få uppföljare. Ori and the Will of the Wisps finns redan ute när du läser detta, och Hollow Knight: Silksong borde komma ut senare i år. Som det ser ut nu kan alltså 2020 bli det starkaste Metroidvaniaåret någonsin.

Ori and the Will of the Wisps har just släppts. Hollow Knight: Silksong kommer senare i år. Vad har de här två spelen gemensamt – och hur knyter de an till det nästan 30 år gamla Super Metroid?