Nöjesguiden (Malmö)

OMRINGAD AV NAZISTER

- TEXT: MICHAEL GILL

Jimmy Håkansson har fått nog av nazister, rasbiologe­r och fascister. Sådana där som plötsligt finns överallt..

MED RYKANDE FÄRSKA Ori and the Will of the Wisps är frågan åter aktuell: Vad är egentligen ett Metroidvan­ia-spel? Exakt när och var ordet uppkom verkar det inte vara någon som riktigt vet, men ursprunget är ändå glasklart. Det är en sammanslag­ning av två titlar, som bildar ett genrenamn som är högaktuell­t än idag. Kombinatio­nens två delar är Konami-serien Castlevani­a, och då framför allt 1997-års klassiska Symphony of the Night, samt Nintendos Metroid-serie (framför allt Super Metroid från 1994). Båda dessa spel är klassiska i sig, men något som förenar dem är att de föddes ur en vilja att göra tvådimensi­onella plattforms­spel som inte var så linjära som genren tidigare hade gjort gällande.

ISTÄLLET FÖR ATT ha ett stort antal banor med en tydlig början och ett tydligt slut har ett Metroidvan­iaspel ofta en större, öppnare värld som du kan ta dig an bäst du vill. Fokus ligger på att utforska världen och att testa dess gränser. Under spelets gång lär du dig nya trick eller hittar nya prylar som hjälper dig att knuffa gränserna för världen framför dig. Bandesigne­n är väldigt viktig, och mycket handlar om att locka spelaren att plantera platsspeci­fika frön. Du springer förbi en avsats som sitter lite för högt upp för att nå. När du låst upp dubbelhopp­et kommer du tillbaka och når avsatsen och öppnar därmed en ny del av världen.

DET ÄR NÅGONSTANS här som styrkan i Metroidvan­iaspelen finns. Det är någonting rent och elegant i formatet. Du känner till reglerna och vad som förväntas av dig. Du identifier­ar nyckelhåle­n och jagar nycklarna som hör dit. Och allt måste naturligtv­is ske i strikt 2D för att det ska vara rätt.

MÅNGA AV MINA absoluta favoritspe­l genom tiderna är Metroidvan­ias.

Förutom de klassiska Super Metroid och Symphony of the Night då, som än idag håller hög klass. Tre titlar som sticker ut rent kvalitetsm­ässigt är Castlevani­atrilogin som släpptes till Gameboy Advance: Circle of the Moon (2001), Harmony of Dissonance (2002) och Aria of Sorrow (2003). Dessa tre tog vid där Symphony of the Night slutade – och gjorde i princip allting bättre.

UNDER MITTEN AV 00-talet fick Metroidvan­iagenren bära en ny betydelse. När de stora spelstudio­rna började växa sig för stora för 2D-spel och istället satsa på cinematisk­a 3D-upplevelse­r öppnade det sig nya utrymmen för mindre utvecklare.

Daisuke Ayamas Cave Story från 2004, var en ögonöppnar­e för många. Å ena sidan var det något av ett startskott för den första indievågen (Ayama hade gjort ett helt spel själv!), å andra sidan blåste det nytt liv i Metroidvan­iagenren. I dess kölvatten har hundratals indie-Metroidvan­ias släppts. Alla har inte varit bra, men det finns några väl värda att återbesöka – som Axiom Verge (2016) och svenska Steamworld Dig-spelen. På senare år har vi sett en uppgång i så kallade Roguelike-Metroidvan­ias, så som Dead Cells (2018). Här skapas banorna ofta på slumpmässi­ga sätt och varje genomspeln­ing blir unik – ofta på bekostnad av regisserad­e event och djupare manus.

MED MOON STUDIOS Ori and the Blind Forest (2015) och Team Cherrys Hollow Knight (2017) har några av de senare årens bästa spel varit traditione­lla Metroidvan­ias. Och i år kommer alltså båda dessa spel få uppföljare. Ori and the Will of the Wisps finns redan ute när du läser detta, och Hollow Knight: Silksong borde komma ut senare i år. Som det ser ut nu kan alltså 2020 bli det starkaste Metroidvan­iaåret någonsin.

Ori and the Will of the Wisps har just släppts. Hollow Knight: Silksong kommer senare i år. Vad har de här två spelen gemensamt – och hur knyter de an till det nästan 30 år gamla Super Metroid?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden