CISSI WALLIN TAR RISKEN

”DET ÄR MIN SVAGHET SOM ROMANFÖRFATTARE.”

Hennes bok kan få henne satt i fängelse. Nu väljer Cissi Wallin att ge ut den ändå.

Hennes kommande bok kan få henne satt i fängelse. Nu väljer Cissi Wallin att ge ut den ändå.

Ijuni 2006 är Cissi Wallin 21 år gammal. Hon har lämnat hemstaden Uddevalla för ett liv i Stockholm, och är dessutom aktuell som en av huvudrollsinnehavarna i långfilmen Tjenare Kungen. Nu står hon på tröskeln till en eftertraktad karriär i mediebranschen. En kväll kommer Fredrik Virtanen fram till henne på Spy Bar och bjuder med henne hem på efterfest.

JUST DEN KVÄLLEN leder elva år senare till det svenska startskottet för Metoo, då Cissi Wallin i ett instagraminlägg anklagar Fredrik Virtanen för att ha drogat och våldtagit henne.

Fredrik Virtanen släppte 2019 boken Utan nåd vilken skildrar hans version av allt som hänt sedan våldtäktsanklagelserna. Nu är det dags för Cissi Wallin att berätta sin historia, och den här gången är det betydligt mer djupgående än ett instagraminlägg. Boken Allt som var mitt tar avstamp i Spy Bar-kvällen 2006, och leder oss genom ett snårigt decennium fyllt av ångest, PTSD, tystnadskulturer och vänskap. Cissi Wallin berättar om polisanmälan som görs mot Fredrik Virtanen 2011, men sedan läggs ner. Hon återger känslorna under rättegången 2019 då hon utöver en villkorlig dom döms att betala 90 000 kronor i skadestånd till Fredrik Virtanen för förtal.

UTGIVNINGEN AV ALLT som var mitt kan innebära en ytterligare dom för Cissi Wallin, och hennes ärliga skildringar av åren i branschen kommer antagligen att få ett gäng mediemän att svettas. När jag pratar med henne en vecka innan boken släpps är hon förvånansvärt trygg i situationen.

– Allting som det här ämnet berör, det vill säga övergrepp och tystnadskultur, är väldigt belagt med skam och att man inte ska prata om det. Därför har det varit en befrielse att jag valde att vara öppen med det.

Varför kommer den här boken nu?

– Domen om förtal föll i början av december 2019, och då hade historien kommit till något sorts…inte slut eftersom det ska upp i hovrätten, men det hade blivit någon slags cykel som gick att berätta om. När domen kom ramade den in någonting. Det kändes naturligt att börja skriva när jag gjorde det i januari.

NÄR HON VÄL började skriva boken gick det undan.

– Jag ville inte stressa fram den, men jag kände samtidigt att jag inte är en person som sitter och värker på en historia i flera år. Jag måste processa det här komprimerat. Det var en väldigt intensiv vår med mycket skrivande, men den blev klar nu i juni. Sedan hände allt det här med förlaget.

”ALLT DET HÄR med förlaget” har nog inte undgått särskilt många. Bokförlaget Atlas som skulle ge ut Cissi Wallins bok valde att bryta kontraktet i juni, trots att manuset var godkänt sedan tidigare. De menade att de inte ville riskera att deras författare hamnade i fängelse, vilket enligt förlagets jurist var troligt om de publicerade manuset i dess originalskick. – Då bestämde jag mig ganska snabbt för att ge ut den själv, berättar Cissi.

Varför gav du inte ut boken med ett annat förlag?

– Jag har aldrig jobbat med bokförlag så jag vet inte exakt hur den branschen ser ut i Sverige, men jag har pratat med människor som har jobbat med det och

som har insyn. Alla säger att det är en ganska feg bransch, att förlagsvärlden är en ganska liten klick där alla känner alla. Jag var på några möten och det var inget fel på de människorna, men de var så otroligt ängsliga och ville samtidigt profitera på den här historien och ta ganska stor procent. Förlag tar i snitt 70 procent och så får författaren 30 procent. De ville samtidigt inte ta några risker, utan använda alla försiktighetsåtgärder men också maximera sin avkastning och sin kredd genom att ge ut en så ”modig” bok, som de sa.

HON FORTSÄTTER:

– Det blev också en ideologisk fråga för mig till slut. Jag började titta på vilka som äger bokförlag i Sverige, vilka är de största ägarna? Jo det är ju män. Vita medelåldersmän, med vissa undantag, men generellt är det män som äger bokförlag och tjänar de stora pengarna på böcker. Ska jag ge 70 procent av den här kakan till några vita män som aldrig har backat upp mig innan eller inte verkar tycka att den här frågan är jätteviktig? Det kunde jag ju inte göra. Då valde jag att göra det själv och så skänker jag en del av vinsten till Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige red.anm). Jag vet inte hur mycket man tjänar på en bok, men om man tjänar en liten slant vill jag hellre dela den med människor som jag har en samhörighet till än någon gubbe som äger ett bokförlag.

Hur kommer det sig att du tänkte ge ut den på bokförlaget Atlas från början?

– Atlas är på papperet väldigt värdegrundsdrivna. De har socialistiska vänsteråsikter, ett rättvist tänk och det står jättefint på deras hemsida att de tror på det öppna samtalet och bla bla bla. Jag fick bra kontakt med en förläggare där i januari, men han slutade sedan när de var tvungna att säga upp personal. När han gick så kände jag inte att ”Åh, Atlas är mitt hem och mitt hjärta”. Det var inget fel på dem, men mitt hjärta låg väl inte där. Framför allt inte efter hur de agerade sedan.

I ALLT SOM var mitt skriver Cissi Wallin om åren som passerat sedan hon träffade Fredrik Virtanen på Spy Bar 2006, och om att hon vid flera tillfällen känner ett behov av att få dela med sig av sin historia. I branschen möts hon av både en uppmuntran till att våga berätta, och mer eller mindre välmenande råd att hålla tyst om det. Rädslan över att få sin just påbörjade karriär förstörd är återkommande.

Nu riskerar du att hamna i fängelse. Har du blivit kvitt rädslan?

– Jag är 35 år och har redan någon sorts etablerad bas i livet. Jag har mina frilansuppdrag och min familj. Det är ett tryggt liv på många sätt. Karriär, status och makt på det sättet är inte så himla viktigt för mig längre. Jag ska inte säga att det var viktigt med status och makt då heller – jag har aldrig varit en särskilt karriärinriktad person. Jag är mer av en idealist, men det var ju jobbigt som för de allra flesta människor när man är ung och inte har pengar. Man äger ingenting. Jag bodde liksom i andra- eller tredjehand. Då är det såklart ett extremt högt pris. Nu när jag gått varvet runt så är det inte viktigt längre, av priviligierade skäl. Jag tänker inte på det längre. Den här historien behöver jag få berätta och då gör jag det. Om det blir fängelse får jag väl sitta på en öppen kvinnoanstalt och skriva en bok om det.

Vilken respons förväntar du dig?

– Det blir nästan lite meta när man skickar ut boken till olika medier och recensenter, för boken handlar ju till stor del om den världen och hur den svek mig och andra kvinnor. Och vilket rangligt och ruttet bygge medieSverige och egentligen hela den här bubblan vi lever i är, på grund av en massa olika anledningar. Jag skriver inte ut några namn i min bok. Virtanen namedroppade lista efter lista med folk som han tyckte varit dumma mot honom i sin bok. Jag har inte skrivit en sån typ av bok, men den handlar ju om ett antal mediehus som jag har jobbat för. Jag beskriver hur det var där, inte bara kring min historia utan om sexism och kvinnoförakt, hur unga tjejer behandlas. Jag hoppas att den kan vara ett verktyg till självrannsakan hos de här medierna. Jag tror att kvinnor som jobbat ett tag i den här branschen kommer att känna igen sig.

I boken nämner du också branschkollegor som du menar har känt till rykten om Virtanen men ändå hållit honom om ryggen. Har du förlåtit de personerna?

– Förlåtelse är något man ber om. Det handlar inte om någon personlig relation, utan det handlar om att ha någon form av moral. Om du ser något som är fel, ett aktivt förtryck, någon som blir behandlad som till exempel jag blev behandlad har du valet att agera eller inte agera. Om man inte agerade och på grund av det var med och bidrog, som i det här fallet, till att en ung kvinna for ännu mer illa, då är det upp till den personen som inte gjorde något att rannsaka sig själv och säga förlåt. Det är faktiskt några som har gjort det. Inte några som nämns i boken, men andra personer. Det är inte viktigt för mig. De här människorna betyder inget för mig, men jag tror att det är viktigt för deras egen skull. De kanske läser min bok och ser sitt eget beteende. Jag är inte heller befriad från det här, jag har också misstrott kvinnor genom åren. Inte strukturellt men det har hänt att jag fått ändra mig. Det är en smärtsam insikt att man faktiskt svikit och misstrott någon, men man har alltid möjligheten att rannsaka det. Även om man inte hör av sig till vederbörande själv och säger förlåt. Jag är inte intresserad av att det ska höra av sig massa människor och be om ursäkt, jag är mer intresserad av att vi ska bryta den här strukturen.

Vad skulle du vilja säga till unga tjejer som är på väg in i mediebranschen?

– Jag skulle vilja säga att det viktigaste är att alliera sig. Det var en väldigt stor brist på det när jag började för nästan 15 år sedan. Det var väldigt individualistiskt, systerskapet fanns inte riktigt då. I alla fall inte i praktiken. Nu hoppas jag att det är bättre, på grund av Metoo. Man kanske inte är bästa kompisar, men jag hoppas att man kan se förbi schismer och åsikter i sakfrågor och på ett större plan hjälpa varandra. Det är jävligt svårt att vara ensam och stå upp mot den strukturen.

Allt som var mitt släpps den 25 augusti.

Stör det dig att hans pool är längre?

– Nej, men du sätter fingret på någonting. Det är väl det som är den fina balansen, som är omöjlig att lära ut eller förklara. I finkalibreringen som har utvecklats går allting jämnt ut hela tiden. För fem år sedan kanske det hade stört mig att hans pool är en meter längre. Idag tänker jag att neurosen att vilja ha en meter längre pool är mikrosorglig. Men den gör mig mikroskadeglad. Därför går det jämnt ut.

VI FÅR IN menyerna. Sigge kan inte dölja sin förtjusning.

– Det är så jävla trevligt med svensk mat. Jag måste säga att Sverige har så jävla bra mat. Eller så är det nyhetens behag, för att jag bor i USA. Jag kommer ihåg första gångerna man kom till USA och tänkte ”Fan vad bra mat”. Men sedan kommer man hit och…

JAG AVBRYTER HONOM för att berätta om sagovärlden som uppenbarade sig första gången jag öppnade Uber Eats-appen i Los Angeles. Bara vetskapen att man kunde få en biff med bearnaisesås och pommes frites klockan sex på morgonen om man var sugen på det gjorde mig lycklig.

– Amerikanarna är så bra på att göra maträtter tillgängliga. De tar en thairätt eller en italiensk rätt och gör Disney av den.

EFTER EN STUND återvänder kyparen och frågar om vi har hunnit titta på menyn. Det har jag inte. För att han inte ska behöva komma tillbaka och fråga igen bestämmer jag mig för att beställa samma sak som Sigge.

– Jag kan ta en Cadierburgare. Kan man få ceasarsallad istället för pommes frites? Alltså jag kan betala. Det går bra nu, säger Sigge till servitören.

– Och en Ipa. Det tar väl du också?

– Ehh…

ANLEDNINGEN TILL ATT jag tvekar är att jag inte druckit alkohol på snart en månad. Samtidigt vill jag inte att Sigge ska tycka att jag är en tråkmåns. Mitt inre dividerande leder till en tystnad som gör att Sigge inleder en gissningslek.

– Du har en arbetsetik?

– Nej, snarare tvärtom.

– Du är nykter alkoholist?

– Ja, precis, svarar jag skämtsamt innan jag tar sats för att förklara hur det ligger till.

– De tre senaste gångerna jag har druckit har jag fått sådana jävla panikångestattacker dagen efter.

MEN DET DUGER inte för Sigge. Han vill ha en dryckesbroder.

– Då har du väl druckit mer än en öl? Du får väl ingen panikångestattack av en Ipa? säger han.

SITUATIONEN PÅMINNER OM när jag intervjuade Ingvar Oldsberg på hans dåvarande stamhak Chez Amis i Göteborg för sex år sedan. Efter intervjun undrade han om han fick bjuda på något att dricka. Men jag, som just hade fått mitt livs första panikångestattack, också efter ett par blöta kvällar, tackade nej. I efterhand har jag plågats långt mer av att tänka på mina uteblivna gin & tonics med Ingvar Oldsberg än vad jag skulle ha gjort av en ny ångestattack. Den här gången vill jag inte göra samma misstag.

– Jag tar väl en Ipa då, säger jag.

FÖR ATT INTE tråka ut Sigge med min psykiska ohälsa leder jag in samtalet på Sigges nya bok. Den heter Livets små njutningar och har undertiteln ”Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva”.

– Redan när jag började skriva första sidan insåg jag att det här är det svåraste jag har gjort. Då menar jag att skriva en bra bok. Att skriva en bok om lycka kan Ernst Kirchsteiger göra en gång om året. Men att skriva en bok som är bra som bara pratar positivt om livet var så djävulskt svårt.

Min bild är att det har ganska låg status att prata om vardagslycka. Var det någonting med ämnesvalet som kändes generande när du bestämde dig för att skriva den?

– Jag vet. Men även om man skulle skriva en bok om att handla mjölk så skulle det kunna bli världens bästa bok. Det finns inget ämnesval som gör det omöjligt att göra en bra bok. För att jag ska kunna motivera mig själv har jag tänkt att det här kan bli den bästa bok som har skrivits varje gång jag har skrivit en bok. Nu fattar ju jag att varken den här eller någon av de andra böckerna är det. Om jag ska vara ärlig tror jag att det är min svaghet som romanförfattare. Att jag i varje bok har tänkt att den här gången ska jag förklara allt. Det märker man när man ser en bra film eller läser en bra bok att det inte behöver hända så mycket egentligen. Jag såg en otroligt bra film igår. The Unimaginable, med Samuel L Jackson. Har du sett den?

Nej.

– Samuel L Jackson är någon slags förhandlare som kallas in av FBI till något hemligt stort konferensrum där de berättar att de har fått en film som de nu ska visa för honom. De trycker på play och då är det en man som placerar fem atombomber under de fem största städerna i USA. Men han vägrar berätta var de är. Hela filmen är han i ett rum med Samuel L Jackson som ska försöka få honom att avslöja det. Om man vet att fem städer ska sprängas, får man då

tortera den här personen? De flesta människor säger nej. Men i takt med att filmen tar strypgrepp på en börjar man känna att ”Fan, dra ut en tand i alla fall” eller ”Det måste väl vara värt att hugga av ett finger?”.

– Då blev jag inspirerad. För att om det här hade varit en bok som jag hade skrivit hade jag försökt få in så mycket. Det hade varit långa samtal om brott och straff och etik och moral. Varför ska man ha det egentligen? Varför ska man förklara livets mening med varje bok? Varför kan det inte bara få vara en härlig ren historia? Där förstod jag varför mina romaner aldrig har varit några fullträffar. Det är väl skillnaden på podden och romanerna. Man kan låtsas i 20 minuter att man är på väg att förklara livets mening, sedan kommer Alex och sticker hål på det och så kan vi skratta åt det. Men i böckerna finns inte Alex där och sticker hål på det.

Du gör ju anspråk på att beskriva allmängiltiga njutningar. Har din redaktör fått dig att stryka några njutningar som du trodde att alla människor delade, men som tydligen bara var Sigge Eklunds njutningar?

– Nej, inte riktigt. Däremot förstår jag ju att jag är privilegierad när förläggaren säger att jag kanske inte behöver beskriva det lyxigaste i mitt liv. I kapitlet Nattlig flygplanskabin skriver jag ”Här kommer hon, flygvärdinnan med de nybakade kakorna. Och doften sprider sig i kabinen.” För att min brorsa bjöd mig på en förstaklassbiljett en gång. Då kom de med nybakade kakor. Det är ett minne som jag har för resten av livet. Man vaknar någonstans mitt över Atlanten. Man är helt fri. Jag känner ganska många människor som tycker att det är jobbigt att flyga. Är det inte underbart att köpa lite tidningar…

Jag minns att du har sagt att flygresor är ”böckernas konserter”.

– Har jag sagt det? Fan vad bra. Det är nästan irriterande när man får veta att de har wifi. För då vet man att man kanske inte kommer motstå frestelsen. Men jag vet ju att 99,9 procent av alla människor inte flyger förstaklass. Inte jag heller. Jag har bara gjort det en gång. – Men det är klart att jag har undrat om den här boken är en parodi på en priviligerad människas liv. Men jag tror inte det. Däremot skulle jag kunna tänka mig att jag hade kunnat älska att hata den här boken när jag var 26 och inte mådde särskilt bra. För det är en person som vältrar sig i välmående. Men jag tror att alla som har läst mina tidigare böcker eller har lyssnat på podden vet att jag också mår dåligt ibland.

I boken skriver du att bra litteratur inte är uppbyggande, utan bryter ner. Vilka böcker har brutit ner dig på sistone?

– Jag läste en bok om den där bussen från Kista som åkte in i en bergvägg när de var på klassresa i Norge 1988. Tolv barn dog. Jag växte upp i Akalla och skolan låg ganska nära min. De var lika gamla som jag och tre av de som dog gick i min teatergrupp. Det var en sån jävla central händelse i min barndom. Bilderna från den där kraschen.

SIGGE BERÄTTAR ATT boken är skriven av en präst som höll krissamtal med familjerna efteråt. Han visste inte att den fanns förrän han hittade den i en loppislada på Gotland.

– Ingen bok som kommer ut ny och som man köper på Akademibokhandeln kan slå en gulnad pocket från -91. Det är någonting med detektivkänslan i att man själv har hittat den. Det är nästan som att det är en hemlig uråldrig skrift. Också mysteriet. Vad hände med alla de där barnen som överlevde? Vad hände med deras föräldrar? När man läser boken förstår man att det är så jävla komplext med familjer som är med om ett trauma. Vissas liv har gått under. Andra fick ett nytt barn året efter och är stabila. Men det känns fräscht att inse att verkligheten är mycket mer komplicerad än vad man tror. Har du sett Ruben Östlunds filmer?

Ja.

– Jag tycker de är som bäst när man inte förstår vad det handlar om. Så fort man förstår att han vill berätta om hur mansrollen är i gungning eller att pk-samhället är skadligt, då blir scenerna svagare. Den bästa konsten är såklart när den sätter igång saker som man inte vet vad det är. Därför är det så sorgligt att så många idag verkar tycka att konst ska vara uppbygglig eller utbildande. Det finns till och med recensioner som kritiserar huvudrollsinnehavaren. Jag älskar Liv Strömquist. Men jag fick kritik från henne för hur en av mina romankaraktärer uttalade sig, som om det vore fel att låta en sådan karaktär vara med i en bok. Det finns ganska mycket av det nu, att konst ska vara utbildande. Det har ju varit flera debatter i USA de senaste åren där till exempel en icke-latino skriver en bok om en mexikan och utsätts för jättemycket kritik. Man vill ju läsa litteratur för att den river ner saker, inte bekräftar det man redan vet.

Du har själv pratat om att du vill skriva en bok om hur det är att vara svart. Varför känns det angeläget?

– Det är lite som det vi pratade om förut, vad är det svåraste man skulle kunna göra? Det har varit så intressant att bo i USA. Jag har blivit så mycket mer intresserad av rasism och rasfrågan sedan jag kom dit. På ett sätt är den lättare att studera där. Den är närvarande hela tiden. Bara du går på McDonalds ser du att alla bakom kassan är svarta och alla som handlar är vita. Jag tänker att det hade varit väldigt utbildande för mig att leva i en svart romankaraktär några år. Det är först nu jag är intellektuell intresserad av rasism. Jag vet inte varför det där är så. Antagligen för att jag växte upp i Akalla, där rasism var så jävla på tapeten. Varje dag i skolan pratade lärarna om hur hemskt rasism är. Till slut blev man döv för det. Det blev så ointressant, eftersom deras uppläxande av oss var mekaniskt. Det var också svårt att känna igen sig i beskrivningarna, för Akalla var fullt av så många olika folkgrupper som hatade varandra.

“ATT BEDÖMA EN PERSON EFTER EN TWEET ÄR SOM ATT PLOCKA UPP EN MJÄLLFLAGA FRÅN HENS AXLAR OCH BYGGA EN ANALYS PÅ DEN.”

Nu när jag har kommit bort från Akalla förstår ju jag att de här minoriteterna lever under förtryck.

INNAN JAG SATTE igång bandspelaren berättade Sigge att det är många som hört av sig till honom och krävt att han ska klippa bort Alexander Bard ur podcasttrilogin Läget, som handlar om hur olika personer har påverkats av pandemin, efter Bards tweet om Black Lives Matter-rörelsen. ”If black lives want to matter, then black lives get their fucking shit together, study hard, go to work, make their own money instead of depend on welfare, stop lying, get out of prison, and become heroes instead of self-appointed victims for the world to laugh at. That matters!”, skrev Alexander Bard.

Har din relation till honom påverkats av vad han skrev?

– Jag upplever honom som ett väsen mer än en person. Alexander Bard har väl alltid varit Alexander Bard? Han har väl inte gjort något mer radikalt nu än tidigare? Det här låter kanske flummigt, men är det inte så att varje människa är som en färg? De misstas ofta för sina åsikter. Jag kan känna att Alexander Bard är en bra person. Då skulle man kunna motbevisa mig med att han har sagt de här och de här sakerna. Fast jag ser ändå att de är skrivna i en färg som jag tycker är god. Han doppar penseln i ett bläck som är gott, sedan kanske han skriver konstiga saker.

Men jag antar att du tycker att det finns en gräns för vad som är okej att skriva, även om man doppar pennan i gott bläck. Vad är det som gör att du tycker att Alexander Bard håller sig inom den gränsen i just den här tweeten?

– Jag vill verkligen inte svara på den frågan, för då legitimerar jag det tänket. Ingen tweet bör kunna prägla synen på en människa, frågan är om ens en roman borde kunna göra det. Att bedöma en person efter en tweet är som att plocka upp en mjällflaga från hens axlar och bygga en analys på den.

MEDAN VI TUGGAR i oss våra Cadierburgare pågår inspelningen av Ruben Östlunds nya film Triangle of Sadness. Sigge skulle egentligen haft en roll i en kräkscen. Men coronaviruset kom emellan.

– Det var synd. Jag hade någon slags naiv dröm om att min kräkfobi kanske skulle bli botad. När 50 personer spyr och det rinner två tusen liter spya längs vaderna tänkte jag att det kanske skulle hända något mirakulöst som skulle göra att jag inte skulle vara rädd för spyor längre. – Det värsta var att Fredrik Wikingsson sa ”Kan inte du fråga Ruben om jag kan få vara med?”. Så det slutar med att jag får mms från Wikingsson där han sitter och blir filmstjärna. Medan jag sitter hemma i Los Angeles och ser på det från håll.

Hur går det förresten med dina egna filmskapardrömmar?

– Jag och min brorsa har lämnat in två manus till amerikanska filmbolag som ännu inte har blivit något. Jag tänker att om man fortsätter och skriver två filmidéer i halvåret kanske det händer något till slut. Det är som att lämna in en lott varje gång.

I Åsa Linderborgs intervju med Horace Engdahl sa han ungefär ”Det viktigaste är inte att ens drömmar om kärlek uppfylls, utan att de finns.” Det kanske gäller filmskapande också?

– Ja. Den genomsnittliga filmskaparen kommer i sitt liv släppa filmer som får ungefär tre plus och varje gång känna att ”Det här blev inte Gudfadern”. ”Det här blev inte Pulp Fiction”. Det är min övertygelse att 99 procent av alla filmskapare aldrig blir nöjda med sina filmer eller mottagandet av dem. Däremot kanske jag har hittat receptet. Att skriva och tänka att det ska bli Gudfadern men alltid bli refuserad. Det betyder att jag tills jag dör kan tänka att jag är Francis Ford Coppola, som orättvist nog inte blev förlöst. Medan de som får göra film oftast blir besvikna.

FÖRUTOM BOKEN ÄR Sigge aktuell med den nya podcasten Återföreningen, som har premiär i september. I den möts hans gamla vänner Thorsten och Rickard Flinck efter att inte ha pratat med varandra på 20 år.

– För mig var det så förvirrande att bli vuxen med den här otroliga konstnären och den här otroliga affärsledaren. De var helt olika varandra. Och jag älskade båda. Den ena ville vara utanför strukturerna och den andra ville klättra till toppen av strukturerna. Thorsten var öppen med sitt missbruk, Rickard dolde sitt missbruk. Och de hatade varandra. Om de två kan förenas till slut kanske jag blir hel. – Efter sex veckors inspelning börjar jag tänka att det kan vara så att när jag ligger på dödsbädden så är det den här Flinck-podden som jag är mest stolt över. Jag är självkritisk i allt jag gör. Men det här måste jag säga är genialt. Är det inte så att de bästa sakerna man har gjort är de som kräver noll ansträngning? Det är bara jag i Sverige som skulle kunna göra det här. För det är bara jag som umgicks med dem i fem år, för 20 år sedan. Och det är bara mig de vill göra det med. Och i samtalen är det bara för mig att säga exakt det jag tänker på hela tiden. Jag behöver inte förbereda några frågor eller någonting.

Tror du inte det du kommer tänka på i din dödsbädd snarare är ”Fan att jag aldrig regisserade någon film”?

– Nej. Jag tror att vid det laget har jag nog förlikat mig med att det jag har gjort har nog varit lika viktigt eller oviktigt för mina lyssnare som det hade varit för biobesökarna med en film. Jag tror att jag är på väg dit faktiskt. Ruben Östlund är väl Sveriges just nu bäst verksamma regissör? Det har faktiskt varit viktigt för mig när han har tittat in i mina ögon och sagt att vår podcast ofta är som en långfilm. Att jag inte ska tänka så. Att jag ska vara glad att jag har hittat podden.

Livets små njutningar finns ute från den 19 augusti.

“DET ÄR BARA JAG I SVERIGE SOM SKULLE KUNNA GÖRA DET HÄR.”