NINA JEPPSSON
Hon behandlar Sveriges teaterscener som undersökningsrum. Nöjesguiden har pratat med hjärnan bakom den Dramatenaktuella monologen Till Kärlekens Antarktis.
Hon behandlar Sveriges teaterscener som undersökningsrum. Nöjesguiden har pratat med hjärnan bakom den Dramatenaktuella monologen Till Kärlekens Antarktis om det som finns bortom förtvivlan, lidandet och döden.
till mig, så börjar jag asgarva. Kanske har universum en knasig humor, och det är skrattet som visar vägen?
Du jobbar mest i monologform, visserligen väldigt tacksamt i coronatider, men vad är grejen? Hatar du att arbeta med andra skådespelare?
– Jag älskar att jobba med andra skådespelare! Och jag längtar verkligen efter att få göra det nu. En skådespelare är ju absolut bäst, det vill säga skapar det där magiska gemensamma händelserummet med publiken, när hon blir störd, överraskad och tappar kontrollen för ett ögonblick. I kontrollförlusten uppstår en rörelse som känns i hela rummet och kastar om maktrelationen mellan scen och publik. Och det där framkallar skådespelare hos varandra. När jag är ensam behöver jag bygga verken så att andra saker överraskar mig, till exempel ljudet. Och jag låter mig färgas och förändras av publiken. Jag har utvecklat särskilda metoder för hur jag riktar min koncentration och mitt lyssnande för att liksom kunna avbryta mig själv. Jag strävar efter att vara som den där babyelefanten på Youtube som blir vettskrämd av sin egen fis och far iväg. Att jag började göra soloshower var ju för att jag inte hade någon budget. Men de här verken där jag är ensam på scenen skulle inte kunna vara på något annat sätt, de är skapade för en ensam person, en ensam kropp som genomfartsyta.
PREMIÄREN PÅ DRAMATEN sammanfaller med att hennes version av På spaning efter den tid som flytt återigen sätts upp på Orionteatern. Uppsättningen har kallats ”Ett övermäktigt vansinnesprojekt” – men samtidigt blivit en stor succé.
Är du masochist?
– Haha! Ja… jag kanske är lite masochist. Eller så har jag storhetsvansinne. Både och i en härlig kombo. När jag och Maja arbetade fram På spaning så glömde vi liksom bort att det var jag ensam som skulle spela den. Vi var helt överväldigade av att hinna och finna och fånga så mycket som möjligt av romansviten. Vi bara: ojdå den blev ju tre timmar, det är ju jättejobbigt. Och den är lite som ett maraton att spela. Jag försöker ladda upp nu inför den här hösten, jogga och sova typ.
Och hur kom du i kontakt med Sara Stridsbergs roman?
– När jag läste boken stötte jag emot någonting inuti mig själv. Något som både provocerade och lockade mig. Så är det för mig. Det finns alltid något jag inte förstår i hjärtat av mina verk - platsen bortom ord.
– I boken läste jag en riktning bort ifrån världen. Inni, bokens jag, upprepar gång på gång hur allting redan är för sent. Det finns ingenstans att springa, inget mer att säga. Kampen är över, och med den rädslan och lidandet. Och hoppet. Hon säger: ”Bara de som hoppas på någonting är rädda, och det gör inte jag.” I döden svävar hon över världen, utanför tiden, där allting är stilla. Orörlig och oberörbar.
I ROMANEN KÄRLEKENS Antarktis talar en styckmördad kvinna vid namn Inni till läsaren. I dödsögonblicket får hon uppenbarelser av hur en skräckslagen Jungfru Maria blir våldtagen av den stora ängeln, och straffad med förbannelsen att föda ett barn som hon sedan måste förlora. Boken kan tolkas på väldigt många olika sätt tack vare Sara Stridsbergs bildrika språk och unika berättarförmåga.
Vad handlar boken om för dig?
– Jag vet inte riktigt. Bokens Inni berättar om ett liv under specifika omständigheter, ett liv som innehållit väldigt mycket förlust och smärta. Men också kärlek och ljus. Återkommande är att ljuset i slutändan bländar och bränner en. Jag tänker att hopplösheten kommer ur väldigt mycket lidande. Jag funderar över hur mycket lidande som krävs för att en människa frivilligt ska ge upp allt, till och med den man älskar mest, till och med det egna livet. Inni lämnar ifrån sig sin dotter Solveig direkt efter förlossningen.
– Men det finns också något annat som ryms i detta: ”Gör med mig vad du vill” som Inni säger till mördaren. Den som säger så och menar det, är farlig. Det finns en makt i den underkastelsen. Kanske den enda som återstår när allt har tagits ifrån henne? Kanske ett sätt att skydda sig och behålla sin värdighet? Eller så har hon, likt en buddhist som uppnått Nirvana, lyckats släppa taget om alla rädslor och begär, och accepterat sitt öde? Är det i själva verket ett uttryck för frid?