BOB HUND TAR SIG AN HELSINGBORGS STADSTEATER
Sveriges bästa liveband Bob Hund är aktuella med en nyskriven musikal. Thomas Öberg berättar vad som hållit ihop bandet i 30 år.
NYLIGEN NÅDDES VI av den glada nyheten att rockbandet Bob Hund tillsammans med Helsingborgs stadsteater ska sätta upp musikalen Bobhundmusikal som får premiär i oktober 2021. Som ett smakprov på det sändes en livestreamad gratiskonsert från Storan med bandet och Helsingborgs Symfoniorkester den 15 augusti med 40 personer i publiken, helt enligt Folkhälsomyndighetens restriktioner. Nöjesnytt ringde upp Bob Hunds sångare Thomas Öberg för att prata om våren som varit, och året som kommer.
Det känns inte så rockstjärnigt att boka in en intervju klockan 10:30.
– Enda sättet att revoltera är att jävlas med klyschorna, och då ska man gå upp tidigt. Det är mycket tuffare än att yla mot månen, det har folk gjort så länge, svarar Thomas Öberg när vi hörs en tisdag förmiddag.
Vad gör du om morgnarna?
– Jag gillar att cykla på morgonen, då är det mindre folk. Då tar jag cykeln och kör några extra varv. Jag gillar Kraftwerks musik och de har lite cykelfetisch, så det har väl smittat av sig på mig. Det är den ultimata uppfinningen, bara en människa och lite plåt. Man känner sig fri och kommer vart man vill.
Du får cyklande att låta väldigt fint.
– Ja, tack. Jag har alltid gillat det. Jag pallar inte springa, jag var bra på att hoppa höjdhopp när jag var liten, men nu studsar jag på scenen istället. Jag försöker kanalisera mina idrottsintressen in i den musikaliska världen o vice versa. Det blir som en popkulturell kostcirkel, då ingår fysisk aktivitet. Förutom Kraftwerk gillar jag Iggy Pop, han leker ju Tarzan på scen och åker lian i mikrofonsladden och sådär.
År tvåtusentjugo. Tjugohundratjugo. Tjugetjuge. Eller vad fan du vill. Dig har jag både beundrat och fruktat på avstånd. Säsongen är över innan den började. Och publikhavet sjönk, innan det böljade. Applåder som drunknar i oförlösta känslor. Siffror som ingen kan värdera bara stiger och stiger. Och mitt huvud dunkar som ett hjärta. Mina händer klappar så hårt de kan. Och det är ingen där. Men bob hund är här. Och det är vi som har jour nu.
THOMAS ÖBERGS INLEDANDE tal under konserten på Storan är fullt av igenkänning. För många musiker och andra kulturarbetare har coronavåren inneburit inställda uppdrag och ovissa framtidsbesked. Jag frågar vad det betytt för Bob Hund.
– När man är med i Bob Hund jobbar man ganska oberoende. Vi har sällan kontrakt som tvingar oss göra saker. Många begåvade artister har hög budget och en stab som ser till att de gör grejer, men vi har valt att hålla det löst i alla år, för vi uppskattar vår frihet. Vi är också ganska fladdriga typer, så för oss har det inte varit så stor skillnad, mer än att vi hade turen att hålla på med det här teaterprojektet. Vi hade saker bokade, men i de 30 åren vi hållit på så brukar det bokas av och bokas på.
UNDER VÅREN HAR bandet fått tid till att lyssna igenom sin egen musikkatalog, och nästa års musikal kommer att innehålla både deras gamla alster och nyproducerad musik.
– Det har varit som att lägga låtarna på Sigmund Freuds analyssoffa, eller någon modernare psykologisk referens som inte involverar en gammal gubbe med cigarr.
FÖR DRYGT TVÅ år sedan närmade sig Stadsteaterns teaterchef Kajsa Giertz och manusförfattaren Hanna Nygren Bob Hund med förslaget att sätta upp en musikal.
– Vi är väldigt bra på att inte sitta på krogen och skvallra om vad vi själva ska göra, så det är inte förrän nu det nått sin form så att man kan prata om det. Vi är väldigt långsamma av oss.
Hur känns det nu när det är ute?
– Jättebra. Dels fick vi göra den här livestreamade konserten i sin helhet med lite svartvit film före och efter, och den hann bli genomarbetad. Det hade känts lagom skoj att stå på en generisk rockscen med generiskt rockljus och generiskt framträdande fast det enda som händer är att det inte finns någon publik. Att mellansnacket blir ”Ja, i dessa tider…en underlig sommar”. Det var en mardröm jag hade att det skulle bli så. Vi fick chansen av teatern att utmana den, mardrömmen. Jag säger inte att de som gör det misslyckas, men för oss var det bra att kunna göra något mer ambitiöst.
Man får inte riktigt konsertkänsla när man sitter hemma och tittar på en livesändning där en ensam musiker spelar några låtar rätt upp och ner.
– Jag tror att det är en konstform under utveckling. Det kan nog bli ganska härligt. Men det är en nyfödd konstnärlig verksamhet, så det är lite stapplande steg. Det blir inte perfekt direkt, man måste hinna pyssla lite med det.
Känner ni er som Sveriges bästa liveband när ni spelar inför 40 personer också?
– Jag ska ju inte uttala mig om det där, det är andra människor som får tycka att vi är bra eller dåliga. Men vi är så sjuka i huvudet, så att lyckomomentet är att spela en låt i tre minuter och sen att publiken applåderar räcker inte för oss. Vi är mer som folk som träffas och utövar karate i grupp för att skrämma bort onda andar eller något. Publiken är jätteviktig, men det är inte enda anledningen till att vi spelar. Vi är tillräckligt störda för att inte ha problem med det. Vi har större problem med annat.
Vad har ni problem med?
– Onda andar, spöken, magi, trolldom. Som privatperson är jag rädd för att gå över gatan, jag är rädd att bli påkörd på övergångsstället. När det gäller kultur kan man skjuta mig ur en kanon som på en cirkus från 1904. Då känner jag ingen rädsla eller nervositet. För mig är det en mer logisk miljö. Jag tycker att bilar är konstigare än en cirkusmanege.
Det är imponerande att hålla ihop 30 år.
– Ja, kanske. Vi kan inte säga att ”ja det är en framgångssaga, vi har planerat det från dag ett.” Det är precis tvärtom. Det har blivit någon form av projekt som är en del av våra identiteter, där vi är värdelösa utanför scenen, men under kanske 45 minuter när vi repat och när vi ses så finns det en kraft som drar igång och fortfarande gör folk glada. Det är syftet med alltihop tror jag.
Har ni haft några riktiga kriser?
— Skojar du? På vår första konsert, eller en av de som får tjänstgöra som den första, hade vi ingen publik — två fyllon och en papegoja. När vi körde upp alla grejer i en varuhiss fastnade hi-hat-stället och böjdes i 90 grader, och det var de enda instrumenten vi hade då.
Vad var det med musikalidén som ni gick igång på?
– Vi har uppträtt på konserthus, biografer, festivalscener. Vi har haft ett Bob Hund-museum. Teaterscenen är en scen som vi inte har provat på innan. Det gäller att göra sig så tillgänglig som möjligt utan att behöva kompromissa med det man vill berätta.
THOMAS BERÄTTAR VIDARE om när de spelade med symfoniorkester för första gången.
– Vi tyckte att det lät skitbra, det var nästan tårar i ögonen, och så reser sig alla upp och går ut mitt i andra versen. Vi bara tittade på varandra och förstod ingenting. Facket hade förhandlat fram att orkestern ska ha pauser, oavsett vad man är uppe i. Dirigenten bara reste sig upp och gick. Jag hade gåshud och tänkte att fan, det här är mitt livs ögonblick.