SIGGE EKLUNDS NJUTNINGAR

“Livets små njutningar”. Nej, det är inte titeln på Mark Levengoods nya bok, utan Sigge Eklunds. Vissa kanske tycker att det låter som Hötorgskonst, men för Nöjesguiden berättar Sigge att det är hans svåraste skrivprojekt någonsin.

Vissa kanske tycker att det låter som Hötorgskonst, men för Nöjesguiden berättar Sigge att hans senaste skrivprojekt också varit hans svåraste någonsin.

”MAN VILL JU LÄSA LITTERATUR FÖR ATT DEN RIVER NER SAKER. INTE BEKRÄFTAR DET MAN REDAN VET.”

Nedsjunken i en fåtölj i Cadierbaren kommer jag att tänka på kvällen jag träffade en kille som jobbar som butler här på Grand Hôtel. Han berättade att väckarklockan i hans rum är kopplad till en rörelsedetektor i sviten där gästen han passar upp på bor, så att gästen inte ska behöva tillbringa en vaken sekund utan service. Jag har inte haft så många frågor att ställa till en ny bekantskap sedan jag åt middag med Josie från Paradise Hotel. En fråga som intresserade mig särskilt var hur långt hotellets gästfrihet sträcker sig. Om gästen skulle säga ”Ursäkta, jag skulle vilja att det är en livs levande orangutang i sviten när jag kommer tillbaka”, fixar han det då? Butlern svarade att han i alla fall ringer till Skansen, frågar om det är möjligt att hyra en orangutang och vad det skulle kosta. Om det är möjligt och gästen vill betala den föreslagna summan så fixar han en orangutang.

MINA DAGDRÖMMAR OM rörelsedetektorer och orangutanger avbryts av att Sigge Eklund gör entré. Efter att vi hälsat berättar Sigge att det var hit och till

PA & Co han brukade gå när han började gå ut i Stockholm. Sedan säger han att han och Alex Schulman pratade om mig häromdagen.

– Alex sa att du kan bli ”den nya Alex Schulman”.

Det kanske mest var beröm till honom själv. Jag skrev förresten till Alex och frågade om det finns någonting han skulle tycka det vore roligt om jag frågade dig. Han svarade bara ”Jag släpper också bok till hösten. Men mig vill du inte intervjua? Märkligt ändå.”

– När jag beställde swimmingpool till vårt lantställe ringde han till poolföretaget och frågade hur lång poolen var. Sedan byggde han en en meter längre pool. Det är som att karaktärerna har växt in i personerna i allt vi gör. Man hör ibland folk slarvigt beskriva Filip och Fredriks relation som ett äktenskap. Fast det är det ju inte heller. För ett äktenskap bygger på de sanna personerna. Det är nästan som att det är fyra personer i min och Alex relation: Alex, Sigge och ”Alex” och ”Sigge”. De flyter ut och in i varandra. Jag är inte säker på att det var Alex som som ringde poolföretaget. Det kanske var ”Alex”, medveten om att det kan bli material sedan.

Har det skadat vänskapen på något sätt?

– Det finns ju ingen normal vänskap mellan oss, utan ett duoskap. Eller vadå ”det finns ingen normal vänskap”? Det är en annan typ av vänskap, som är minst lika rik som en normal vänskap, men den är annorlunda. De första fem, sex åren kändes det ovant, och jag undrade vilka vi var tillsammans, och vilka vi egentligen var för varandra. Men sedan lärde jag mig att uppskatta det unika i relationen, och sluta jämföra den med andra, och när jag gjorde det så kunde jag älska honom gränslöst, äntligen. Sedan dess är han som en udda kombination av bror, chef och flickvän.

Stör det dig att hans pool är längre?

– Nej, men du sätter fingret på någonting. Det är väl det som är den fina balansen, som är omöjlig att lära ut eller förklara. I finkalibreringen som har utvecklats går allting jämnt ut hela tiden. För fem år sedan kanske det hade stört mig att hans pool är en meter längre. Idag tänker jag att neurosen att vilja ha en meter längre pool är mikrosorglig. Men den gör mig mikroskadeglad. Därför går det jämnt ut.

VI FÅR IN menyerna. Sigge kan inte dölja sin förtjusning.

– Det är så jävla trevligt med svensk mat. Jag måste säga att Sverige har så jävla bra mat. Eller så är det nyhetens behag, för att jag bor i USA. Jag kommer ihåg första gångerna man kom till USA och tänkte ”Fan vad bra mat”. Men sedan kommer man hit och…

JAG AVBRYTER HONOM för att berätta om sagovärlden som uppenbarade sig första gången jag öppnade Uber Eats-appen i Los Angeles. Bara vetskapen att man kunde få en biff med bearnaisesås och pommes frites klockan sex på morgonen om man var sugen på det gjorde mig lycklig.

– Amerikanarna är så bra på att göra maträtter tillgängliga. De tar en thairätt eller en italiensk rätt och gör Disney av den.

EFTER EN STUND återvänder kyparen och frågar om vi har hunnit titta på menyn. Det har jag inte. För att han inte ska behöva komma tillbaka och fråga igen bestämmer jag mig för att beställa samma sak som Sigge.

– Jag kan ta en Cadierburgare. Kan man få ceasarsallad istället för pommes frites? Alltså jag kan betala. Det går bra nu, säger Sigge till servitören.

– Och en Ipa. Det tar väl du också?

– Ehh…

ANLEDNINGEN TILL ATT jag tvekar är att jag inte druckit alkohol på snart en månad. Samtidigt vill jag inte att Sigge ska tycka att jag är en tråkmåns. Mitt inre dividerande leder till en tystnad som gör att Sigge inleder en gissningslek.

– Du har en arbetsetik?

– Nej, snarare tvärtom.

– Du är nykter alkoholist?

– Ja, precis, svarar jag skämtsamt innan jag tar sats för att förklara hur det ligger till.

– De tre senaste gångerna jag har druckit har jag fått sådana jävla panikångestattacker dagen efter.

MEN DET DUGER inte för Sigge. Han vill ha en dryckesbroder.

– Då har du väl druckit mer än en öl? Du får väl ingen panikångestattack av en Ipa? säger han.

SITUATIONEN PÅMINNER OM när jag intervjuade Ingvar Oldsberg på hans dåvarande stamhak Chez Amis i Göteborg för sex år sedan. Efter intervjun undrade han om han fick bjuda på något att dricka. Men jag, som just hade fått mitt livs första panikångestattack, också efter ett par blöta kvällar, tackade nej. I efterhand har jag plågats långt mer av att tänka på mina uteblivna gin & tonics med Ingvar Oldsberg än vad jag skulle ha gjort av en ny ångestattack. Den här gången vill jag inte göra samma misstag.

– Jag tar väl en Ipa då, säger jag.

FÖR ATT INTE tråka ut Sigge med min psykiska ohälsa leder jag in samtalet på Sigges nya bok. Den heter Livets små njutningar och har undertiteln ”Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva”.

– Redan när jag började skriva första sidan insåg jag att det här är det svåraste jag har gjort. Då menar jag att skriva en bra bok. Att skriva en bok om lycka kan Ernst Kirchsteiger göra en gång om året. Men att skriva en bok som är bra som bara pratar positivt om livet var så djävulskt svårt.

Min bild är att det har ganska låg status att prata om vardagslycka. Var det någonting med ämnesvalet som kändes generande när du bestämde dig för att skriva den?

– Jag vet. Men även om man skulle skriva en bok om att handla mjölk så skulle det kunna bli världens bästa bok. Det finns inget ämnesval som gör det omöjligt att göra en bra bok. För att jag ska kunna motivera mig själv har jag tänkt att det här kan bli den bästa bok som har skrivits varje gång jag har skrivit en bok. Nu fattar ju jag att varken den här eller någon av de andra böckerna är det. Om jag ska vara ärlig tror jag att det är min svaghet som romanförfattare. Att jag i varje bok har tänkt att den här gången ska jag förklara allt. Det märker man när man ser en bra film eller läser en bra bok att det inte behöver hända så mycket egentligen. Jag såg en otroligt bra film igår. The Unimaginable, med Samuel L Jackson. Har du sett den?

Nej.

– Samuel L Jackson är någon slags förhandlare som kallas in av FBI till något hemligt stort konferensrum där de berättar att de har fått en film som de nu ska visa för honom. De trycker på play och då är det en man som placerar fem atombomber under de fem största städerna i USA. Men han vägrar berätta var de är. Hela filmen är han i ett rum med Samuel L Jackson som ska försöka få honom att avslöja det. Om man vet att fem städer ska sprängas, får man då

”DET ÄR MIN SVAGHET SOM ROMANFÖRFATTARE.”