”Unga dör – vi måste stoppa det”
De här unga männen som dödas med varandras händer i våra förorter, på sina egna barndomsgator. De sörjs förstås djupt av sina familjer och blir saknade av sina närmaste men för övriga Sverige verkar de vara obetydliga, umbärliga, en parentes. För de dör en efter en, som drabbade av epidemi och Sverige går vidare. Vi går vidare. Utan dem.
Jag har gjort journalistik nästan bara i de områden som drabbats av skjutningarna. Jag var med och startade tidningen Södra Sidan 2006 och sedan Norra Sidan 2010. Nu arbetar jag som Agendaproducent på Sveriges Radio.
Många av de här killarna som nu söker varandras död var tonåringar då, åren som vi startade Södra Sidan och Norra Sidan. Många av killarna som dödar och dödas har jag träffat, sagt bara hej, eller snackat djupare. Några har varit med i tidningen och pratat fritid, centrumhäng och skola. Men de är inte tonåringar nu. Någon har dödat. Några dött. Några var med i jobbprojekt och fritidsprojekt som försvann. Jobbgaraget i Tensta är ett sådant. Minst två av de som dött var tidigare med i det nedlagda projektet.
Jag har suttit i många samtal och intervjuer med föräldrar som år efter år varnat för detta. De har sett det komma. De har kunnat peka på konkreta nedskärningar som fått konkreta konse- kvenser. Ibland dödliga. Lokala tjänstemän har också flaggat. Inte alla. Men de tjänstemän som höjt varningsflaggan har ofta tystats eller fått sluta.
Det kanske låter cyniskt men för de killar som redan hamnat där är det för sent. Men det pågår en nyrekrytering till kriminalitet. Unga män dör och ur de enorma sociala klyftor som vi har i vår stad kommer det nya kullar. De är just nu tonåringar. Och vi måste stoppa detta nu. Och då pratar jag inte polis. Det måste börja någon annanstans.
Rouzbeh Djalaie, agendaredaktör på Sveriges radio och grundare av lokaltidningarna Södra Sidan och Norra Sidan