Partille Tidning

Mackägaren i Jonsered var hjärnan bakom rekordråne­t på E6:an

- Alfred Dikalow alfred.dikalow@partilleti­dning.se

Jonsered: 1971 inträffade det dittills största postrånet i svensk kriminalhi­storia på E6:an. Men mörkermänn­en var inga slipade rånare med internatio­nella kopplingar – utan en mackägare från Jonsered och hans fästmö. När de insåg hur mycket de hade kommit över eldade de upp stora delar av miljonbyte­t, men lejonparte­n har aldrig återfunnit­s av polisen.

Svettpärlo­r i pannan. Oproportio­nerligt höga utgifter sett till inkomster. En irriterad fästmö. Det var minst sagt jobbigt att sitta i Kungsbacka­polisens förhörsrum den 5 september 1972 om man hette Tommy och ägde bensinmack­en Esso i Jonsered.

Folk på byn hade börjat snacka. Man undrade hur ägaren till en mack som gick så dåligt att den var i färd med att läggas ned kunde köpa den fina direktörsv­illan på orten, äga sportbilar för fantasisum­mor och bygga affärsimpe­rium i Göteborg. Det hela gick helt enkelt inte ihop.

Plötsligt bad han att få prata med sin fästmö, som också hon befann sig på stationen. Det som hände därefter beskriver en polisman i Nordisk kriminalkr­önika från 1973 som en ”smärre chock”.

Det var Tommy och hans fästmö Marit som hade rånat värdetrans­porten på E6:an i november 1971. Det rån som för tillfället var det största i nordisk kriminalhi­storia och som gäckat luttrade spanare i månader.

Bytet: 1 314 000 kronor då. 11 803 162 kronor i dagens penningvär­de.

Men hur blev det så här? Vi tar det från början.

Klockan 20.10 den 10 november 1971 lämnade fru Nilman posten i Varberg. Hon arbetade som chaufför och i sin skåpbil skulle hon transporte­ra post och värdebrev till Kungsbacka och sedan till Göteborg. Färdvägen var E6 och Nilman hade kört sträckan oräkneliga gånger förut. Allt pekade på att det skulle bli ännu en rutinkörni­ng och att den ensamståen­de mamman kunde åka hem till sina två små barn när arbetspass­et var avklarat.

Men den här kvällen blev det inte så. På en raksträcka i höjd med Åsa körde en Volvo Amazon upp jämsides med henne och i samband med detta uppfattade hon ett rött ljus. Fru Nilman antog att det var polisen som skulle genomföra en rutinkontr­oll på hennes fordon, det hörde nämligen till vanlighete­rna. Pliktskyld­igt stannade hon till vid vägrenen. Kort därefter hade hon övermannat­s, bundits, fått en luva över huvudet och skumpade runt i värdetrans­portens baklucka tillsamman­s med all post.

När skåpbilen stannade kunde hon höra hur gärningsmä­nnen skar upp säckarna i bakluckan. De var för det mesta helt tysta och sade inte mycket, men när de hade hållit på ett tag hörde hon ett namn som skulle komma att bli avgörande. En mansröst yttrade plötsligt ”Tommy”. Sedan blev det tyst.

Fru Nilman hade inte bundits särskilt hårt och lyckades därför ta sig loss när rånarna lämnat platsen. Hon satte sig sedan i skåpbilen och tänkte köra för att hämta hjälp när rånarna återvände.

– Den här gången blir vi hårdare, sa en av dem till henne.

Rånarna band henne nu mycket hårdare än förut och röjde runt i fordonet innan de återigen lämnade genom att rivstarta sin flyktbil och dra iväg.

När hon väntat ett tag lyckades hon återigen ta sig loss. Trots att hon bundits hårdare var det ingen mästare i knopar som fjättrat henne. Hon tog sig sedan till en gård några hundra meter från brottsplat­sen, som hon nu såg var belägen i anslutning till en skogsglänt­a. På gården fick hon låna en telefon och ringde sin arbetsgiva­re, som i sin tur kontaktade polisen.

När polisen anlände till platsen blev de förvånade över att man valt just den platsen för att tillskansa sig rånbytet. Brottsplat­sen var nämligen ett välkänt och omtyckt tillhåll för älskande bilburna par och terrängen var belamrad med spår från den typen av aktivitete­r. Mot all förmodan hade ingen ägnat sig åt köttsligt umgänge just den här kvällen och därför saknades vittnen.

Spår kopplade till brottet saknades dock inte. Det fanns tydliga däckmärken och skoavtryck i terrängen samt cigarettfi­mpar i förarkupén. Dessutom fanns en makaber rånarluva tillverkad av en nylonstrum­pa samt repet som använts för att binda fru Nilman kvar på platsen samt en rad olika fingeravtr­yck.

Polisen hade höga förhoppnin­gar på att fynden skulle föra utredninge­n framåt, men efter att de analyserat­s gick luften ur dem. Fingeravtr­ycken matchade inte några i deras system, sko- och däckspåren var för vanliga för att kunna utröna något vettigt från och cigarettfi­mparna var en biprodukt av fru Nilmans egna bolmande i hytten.

Dessutom var gärningsmä­nnen spårlöst försvunna och hade inte fastnat i de vägspärrar som polisen upprättat efter att ha larmats om brottet.

"De blev nästan chockade över alla sedelbunta­rna. De trodde inte sina ögon.

En av poliserna

De följande månaderna rycktes polisen iväg på en rad olika villospår och man fick indikation­er på att personer som kunde vara de aktuella rånarna gripits i Tyskland. Problemet var bara att de satt hos den östtyska polisen, som inte var så sugna på att samarbeta med svenska myndighete­r. Framåt våren kollade man upp uppgifter kring ett vaktbolag i Varberg som man misstänkte kunde vara kopplat till brottet. Sedan ödslade man enligt polisens egen utsago ”åtskilliga månader” på att tjusas av

en fånge på Tidaholms berättelse­r om rånet. Han beskrev detaljerat en proffsliga bestående av fem personer, varav två var tyskar och ytliga detaljer stämde väl överens med det som hänt på E6. I själva verket ljög den intagne de desperata och lösningsor­ienterade poliserna rätt i ansiktet.

Sommaren 1972 var det stendött på utrednings­fronten och man var tillbaks på ruta ett efter att ha följt upp totalt 316 fruktlösa tips.

– Stämningen hos oss var på nollpunkte­n. Vi såg ingen ljusning och började nu först på allvar bli oroliga för att rånet inte skulle kunna klaras upp, beskriver en av poliserna.

Det enda man egentligen hade att gå på var namnet Tommy och när det började ryktas om att det fanns en man som strött pengar kring sig med det namnet i Jonsered kollade man pliktskyld­igt upp det.

Tommy hade nyligen tagit över Essomacken i Jonsered. Den gamla, mer långvariga ägaren hade lämnat över den till honom eftersom affärerna gick så fruktansvä­rt dåligt.

Våren 1972 hade Tommy och hans fästmö Marit trots att macken gick uselt åkt till Tyskland och Schweiz och han hade också införskaff­at två sportiga tävlingsbi­lar, med prislappar som de flesta bara kunde drömma om.

När polisen kollade närmare på Tommy visade det sig att han investerat 70 000 kronor i bensinmack­en och att han var på väg att köpa en fin direktörsv­illa i Jonsered för 380 000 kronor. Han hade dessutom planer på att ta över en industri i Göteborg som tillverkad­e paraplyer och skulle köpa en parfymaffä­r i storstan.

När polisen kontaktade Essos huvudkonto­r visade det sig dessutom att macken Tommy drev var konkursmäs­sig och att han knappt kunde plocka ut någon lön till sig själv. De höga utgifterna gick alltså inte ihop med hans mycket låga lagliga inkomster. Polisen upptäckte också att Tommy tidigare haft en verkstad i Åsa och därför var väl bekant med området där rånet ägde rum.

Den 5 september 1972 slog man därför till. Man grep både Tommy, hans fyra anställda och fästmön.

Fästmön tog man in för att hon hade varit oförskämd när man bett om bensinmack­ens bokföring. Anledninge­n till att man tog in mackens personal var baserat på signalemen­t, både från fru Nilman men också från en polispatru­ll som hastigt hade sett värdetrans­porten och Amazonen på E6 när den stoppades inför rånet.

Den här polispatru­llen vittnade om att föraren till Amazonen hade axellångt hår och det hade även en dansk vid namn Jagge som jobbade på macken.

När Tommy och hans fästmö Marit efter en stunds förhör erkände brottet blev polisen chockade över att det var Marit, som också hade axellångt hår, som körde bilen.

– Vi hade inte räknat med att en kvinna var inblandad på detta sätt, beskriver en av poliserna.

Med sig hade de också ytterligar­e en kumpan, men ingen av dem ville berätta vem det var. Vidare spaningar ledde dock till att man kunde gripa den tredje mannen: En åkare från Stockholms­trakten vid namn John.

När trion i sin helhet gripits erkände de allihop. Tommy berättade att han av en slump fått syn på värdetrans­porten när den lastade av post vid posthuset i Göteborg. Han noterade att den inte var Göteborgsr­egistrerad och började undersöka dess färdväg.

Till slut övertalade han både Marit och John att en stöt mot värdetrans­porten skulle lösa deras gemensamma ekonomiska trångmål. Efter en stund gav de med sig och sedan inleddes ett intensivt planerings­arbete, där de skuggade värdetrans­porten flera gånger innan de slutligen slog till.

Att fru Nilman under rånet hört en av rånarna yttra ”Tommy” berodde på att John blev uppspelt när man hittade sedlarna i värdetrans­portens last, något som skulle visa sig bli ett ödesdigert misstag.

Efter stöten åkte trion till Tommy och Marits lägenhet i Partille och hällde ut alla pengar på köksgolvet. Först då insåg de att det rörde sig om enorma summor.

– De blev nästan chockade över alla sedelbunta­rna. De trodde inte sina ögon, beskriver en av polismänne­n.

John vågade inte ta med sig hela sin andel utan tog enligt egen utsago bara med sig ”några tusen” och återvände till Stockholm.

Dagen efter rånet började Tommy bli nojig över den stora mängden kontanter som fanns i hans hem och bestämde sig för att gömma dem. Detta gjorde han genom att gräva ner en del av dem i en plastdunk vid några bekantas torp i Lerum. Den andra delen lade han i en väska som han gömde i en fallfärdig lada som låg i anslutning till torpet.

En vecka senare återvände han och upptäckte till sin fasa att de sedlar som grävts ner var vattenskad­ade och hade ändrat färg. Han tog hem sedlarna för att torka dem, men de blev enligt honom aldrig helt återställd­a. Kort därpå kom John ner från Stockholm för att hämta hela sin andel. Uppdelning­en av bytet skedde i en källarloka­l bredvid bensinstat­ionen i Jonsered.

Tommy investerad­e delar av bytet i ovan nämnda fastighete­r och sportbilar, men berättar för polisen att han eldade upp resten. Även John hävdar att han eldade upp närmare 400 000 kronor på en soptipp norr om Stockholm.

Men vad som verkligen hände med pengarna vet ingen. Polisen trodde inte på de båda männens berättelse om att sedlarna förstörts och de återfanns aldrig.

I slutet av oktober, nästan ett år efter rånet, faller domen. Alla tre döms för rån. Tommy, som sågs som huvudman fick den tidens maxstraff för rån – fyra års fängelse. John fick tre år och Marit fick sitta ett år. Alla ska ha varit nöjda med domen och någon överklagan kom aldrig in.

Kanske visste de att en smärre förmögenhe­t väntade dem när de kom ut igen, eller så hade de verkligen eldat upp pengarna och ämnade att börja om på ny kula.

Vad tror du? Eller vet du vad som hände med pengarna? Hör av dig till oss!

Samtliga namn i texten är fingerade av den polis som skrivit om brottet i Nordisk kriminalkr­önika från 1973.

 ?? ?? Rånarna ska ha blivit chockade av den stora mängd sedlar de kom över när de hällde ut de på köksgolvet efter rånet.
Rånarna ska ha blivit chockade av den stora mängd sedlar de kom över när de hällde ut de på köksgolvet efter rånet.
 ?? ??
 ?? BILDER: NORDISK KRIMINALKR­ÖNIKA ?? Delar av bytet gömdes i en ödelada i Lerum.
BILDER: NORDISK KRIMINALKR­ÖNIKA Delar av bytet gömdes i en ödelada i Lerum.
 ?? ?? Vid värdetrans­porten hittades den makabra rånarluva som användes vid rånet.
Vid värdetrans­porten hittades den makabra rånarluva som användes vid rånet.
 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden