Philip från Jonsered skapar stämning på Göteborgsoperan
Jonsered: Philip Foster från Nya Zeeland var på en Europaturné med en ungdomsorkester 1993 när han först besökte Sverige. Han fick anställning vid Musik i Väst efter en provspelning, för att sedan träda in i Göteborgsoperans stående orkester. Och sedan dess har han spelat allt från musikal till opera. – Jag älskar det jag gör och det går inte en dag utan att jag spelar något på mitt valthorn.
”Philip Foster. Stämledare, horn.” Det är den sammanfattande text på Göteborgsoperans hemsida om mannen med det stora leendet. Men han har betydligt större klangbotten än så.
Philip, 53, är Nya Zeeländaren som 1993 fastnade i Sverige och Göteborg när han och en musikalisk ungdomsorkester turnerade runt i Europa. Han var då 23 år och hade av en slump börjat spela på ett valthorn åtta år tidigare.
– När vi sedan hade turnerat färdigt åkte jag till Oslo och Stockholm för att kolla upp skolor för att ta lektioner. Men när jag kom till Göteborg var jag på en provspelning för Musik i väst. De skulle sätta ihop en blåskvintett. Och då vann jag den provspelningen, så det blev aldrig någon skola, säger Philip på en dialekt som är säregen för någon med ett engelskbaserat modersmål och skrattar.
Musik i väst höll till i Borås, men Philip valde att pendla från Göteborg. Han blev kvar i fyra år och åkte runt i hela Västsverige för att delta i orkestrar eller sätta upp egna spelningar.
– Sedan lades Musik i väst ned tyvärr. Så jag fick söka mig vidare och provspelade då för Göteborgsoperan 1997 och har blivit kvar här sedan dess.
Provspelningen som Philip var tvungen att genomföra inför en anställning vid Göteborgsoperan skedde, som för alla andra, bakom en skärm för att juryn inte ska kunna ge någon provspelare fördel i och med kontakter eller mutor.
– Alla får samma villkor på antagningen och det är helt enkelt den bästa som plockas ut till orkestern, säger Philip.
Den långa mannen med den dimgröna skjortan och det blänkande valthornet i ett stadigt men ändå lätt grepp i vänsterhanden har spelat det gyllene instrumentet i majoriteten av sitt liv. Philip berättar att brassband, även kallat bleckblåsorkester, inte direkt är en bristvara på Nya Zeeland.
– Varje stad har ett eget brassband. I början spelade jag althorn i ett brassband. Men sedan när jag var 15 år fick jag en ny musiklärare som ändrade om vissa saker. Då sa han att vi behöver någon som spelar valthorn och det är du, berättar Philip skrattandes och gestikulerar i en pekande gest med sitt pekfinger. Så du valde inte att byta instrument själv?
– Nej, det gjorde jag inte. Men jag tänkte att jag i alla fall skulle försöka och det har ju gått rätt bra än så länge.
Musikläraren som pekade ut riktningen för Philip Foster var Hugh Stevensen. Han var pianolärare i grunden och kom direkt från universitetet i Wellington när han satte tänderna i ungdomsorkestern.
– Jag hade ingen riktig plan vart jag ville i den åldern. Men nu i efterhand kan jag inte tänka mig att arbeta med något annat. Jag älskar det jag gör och det går inte en dag utan att jag spelar något på mitt valthorn, säger Philip.
Tar du aldrig någon paus?
– Nej, det går inte. Man måste spela varje dag för att bibehålla styrkan i musklerna och i övriga kroppen. Åtminstone jag, skrattar Philip och fortsätter:
– Om man hoppar över att spela en dag märker man själv hur illa det låter. Hoppar man över två dagar märker den bredvid dig i orkestern hur det låter. Och på dag tre märker alla i hela salongen.
I 26 har har Philip Foster vandrat i Göteborgsoperans korridorer och salar. Att räkna upp samtliga uppsättningar han varit en del av skulle ta en evighet, om det ens vore möjligt över huvud taget.
Men passionen för musiken, för samspelet och för energin är något som tydligt genomsyras i samtalet med Philip om hans karriärval.
– Det är en skräckblandad förtjusning varje gång man ska ha en spelning, oavsett om det är en musikal, konsert eller opera. Det bästa som finns är när man kommer in i musiken och bara spelar. Det är det bästa flowet och allt är en team effort, säger han.
Har du spelat fel någon gång? Philip skrattar till.
– Det har alla! Alla vet farorna med livemusik, men det är en del av grejen. Men man får inte fastna i att man spelade fel, man måste hela tiden framåt, annars faller allt.
Philip bor med sin fru Anna och deras två barn i en villa i Jonsered. Frun Anna arbetar som kultursamordnare i Partille kommun och barnen Alma och Edward har även de en kulturell ådra då de tidigare spelat fiol och valthorn.
Kan alla bli konsertmusiker?
– På något sätt, ja. Men jag tror att en viss talang hjälper. Men det mesta handlar om tid och arbete, vilket alla kanske inte har nu för tiden. It’s all about dedication.
Philip nämner något som gemene man förmodligen hört någon gång – att 10 000 timmar träning inom ett visst område kan få vem som helst att bli mästare på området. Kanske är det så, men Philip har en mildare inställning till den som kanske tragglar med noter och besvärliga toner på kammaren.
– Även om man inte blir proffs så är det väldigt häftigt att spela i en orkester. Man ska arbeta med något som man blir glad av. Pengar kommer och går, men om du trivs på ditt jobb underlättar det mycket.
Philip Foster har ägt ett flertal valthorn genom åren. Ett enkelt valthorn kan kosta runt 10 000 kronor, men det förgyllda horn han bär runt på under armen i Göteborgsoperans korridorer kom med en något bredare prislapp.
– Jag tror att det kostade ungefär 120 000 kronor. De flesta valthorn är av sorten Alexanderhorn och kommer från Tyskland, men detta som jag har är från England och kostade lite mer.
Det påkostade hornet har fått ge ljud åt flertalet musikkompositioner. De som senast varit på repertoaren är musik från operan Don Giovanni som spelas mellan december och februari.
– Men det är även julkonserter så här års, så vi har mycket att stå i. Vi har i regel sex föreställningar i veckan, plus repetitioner. Alla i orkestern är inte med hela tiden, men vi får hela tiden vara beredda på att hoppa in ifall något skulle hända eller om någon skulle bli sjuk, säger Philip.
Vad säger familjen om det?
– De är vana vid det här laget. Visst att jag jobbar mycket kvällar, men ibland kan även jag ta ledigt. Men då spelar jag fortfarande på mitt horn hemma för att muskelminnet ska sitta kvar, skrattar Philip.
Det är en skräckblandad förtjusning varje gång man ska ha en spelning, oavsett om det är en musikal, konsert eller opera. Det bästa som finns är när man kommer in i musiken och bara spelar.